Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Scenrecensioner

Malmö opera har hittat rätt känsla för ”Aniara”

Bild från föreställningen Aniara på Malmö opera.
Bild från föreställningen Aniara på Malmö opera. Foto: Pressbild

Blomdahls ”Aniara” förblir en fabel från rymdåldern snarare än ett sorgespel för samtiden. Men det innebär inte att operan saknar relevans i dag, skriver Johanna Paulsson. 

”Aniara”

Av Karl-Birger Blomdahl

Libretto: Erik Lindegren efter Harry Martinsons versepos. Regi: Stefan Johansson. Dirigent: Tobias Ringborg. Scenografi och video: Jan Lundberg. Kostym och mask: Bea Szenfeld. Ljus och video: Torben Lendorph. Koreografi: Patrik Sörling. Koreografi Isagels dans: Birgit Åkesson, instuderat av Mariane Orlando. Medverkande: Alexandra Büchel, Daniel Hällström, Lars Arvidson, Frida Engström, Rickard Söderberg med flera samt Malmö operakör och Malmö operaorkester. Scen: Malmö opera. Speltid: 2 tim och 30 min.

 

 

 

 

Man kan ha olika synpunkter på den svenska modernismens starke man Karl-Birger Blomdahl. Han var en folkbildande framtidsvisionär som bidrog till att stärka konstmusikens roll i kulturlivet, men också till att upprätta den elitistiska bubbla där delar av den nutida musiken befinner sig än i dag. Ändå hade Blomdahl förtjänat ett större 100-årsfirande i fjol och Malmö opera har helt rätt känsla när man nu sätter upp hans rymd- och migrationsopera ”Aniara” från 1959. 

Med Erik Lindegrens libretto efter Harry Martinsons versepos blev det Sveriges största operasuccé genom tiderna. Den spelades långt in på 1970-talet och invigde senare Göteborgsoperan 1994. Men annars har den, likt en stor del av den övriga  efterkrigsmodernismen, förpassats till glömskans garderob. Till skillnad från det åter aktuella temat om jorden som ödelagts av miljöförstöring och kärnvapenkrig är musiken på sätt och vis hopplöst förankrad i sin tillkomsttid. 

Med avstamp i undertiteln ”en revy om människan i tid och rum” gjorde Blomdahl ett brokigt montage av tolvton, jazz, psalmsång och sovjetblinkningar i form av Sjostakovitjpastischer. De musikaliska dubbeltydigheterna har bleknat med tiden, men de banbrytande elektroakustiska klangerna sticker faktiskt ut än i dag. Trots teknikutvecklingen är elektroniska inslag fortfarande sällsynta på operascenen.

Utifrån operans musikaliskt daterade förutsättningar gör regissören Stefan Johansson klokt i att glänta på dörren till den originaluppsättning han själv såg som tolvåring. Birgit Åkessons klassiska koreografi för den dansande piloten Isagel rekonstrueras av Tina Højlund på ett sluttande scengolv med vackert och gåtfullt skuggspel. Kostymdesignern Bea Szenfeld klär operakören i svart och vitt av samma retrosnitt, men låter också divan Daisi Doody (Frida Engström) sjunga bort alla sorger i Lady Gaga-galen stass.

Jan Lundbergs minimalistiska scenografi är grå och stram, som en sarkofag eller rymdens färglösa oändlighet. Ur orkesterdiket ljuder soloviolinens morsekodade nödsignal. En slagverksdundrande manöver får farkosten ur kurs på resan mot Mars och superdatorn Miman dör av sorg, medan mänskligheten hemfaller åt sekterism. Blomdahl arbetar ofta med små musikaliska medel, uttrycksmässigt precisa och bildligt gestaltande. När han blev först med att använda elektroakustisk musik i opera var det inte enbart för sakens skull, utan främst för att gestalta något specifikt – att ge röst åt Miman. 

Även sångstämmorna kan emellanåt likna ensamma bräckliga farkoster som navigerar fram över spartanska, atonala klangpassager. Malmöoperans orkester spelar under ledning av dirigenten Tobias Ringborg som med tiden nog kommer att tajta ihop ett och annat glapp. Bengt Krantz, Rickard Söderberg och Ole Aleksander Bang gör en chefsteknikertrojka som tillsammans spänner från det barytonburdusa till det tenormässigt ovanligt änglaljusa, men är något ojämna i andra aktens mer rituella övningar. 

Daniel Hällström gör rollen som Mimaroben med lugn och saklig berättarbaryton. Ännu myndigare är diktatortypen Chefone, basbarytonen Lars Arvidson, som får dribbla toner med det mörkaste bleckblåset. Men mest gripande är Den blinda poetissan, en Edith Södergran-gestalt som får sällsynt stark utstrålning genom Alexandra Büchels ordlöst vackra sång. Nämnas bör också Conny Thimanders tragikomiska tonträff som gycklargestalt och Torbjörn Lillieqvists mimade gestaltning av Den stenstumt döve.

Hur mycket man än försöker betona det mänskliga framför det science fiction-artade förblir Blomdahls ”Aniara” en fabel från rymdåldern snarare än ett sorgespel för samtiden. Men det innebär inte att operan som poetiskt klingande helhet saknar relevans i dag. Att Malmö opera vågat ge detta musikaliska allkonstverk åtminstone en månadslång spelperiod är utan tvekan en kulturhändelse med stort K.

Rättelse 2017-05-07 17:16
I en tidigare version av texten fick Birgit Åkesson fel förnamn.