Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Scenrecensioner

Råttkungen på Kulturhuset/Stadsteatern i Vällingby

Artisten Mapei levererar en snabb mix av bikt, debattinlägg och fascinerande hiphop-poetry.
Artisten Mapei levererar en snabb mix av bikt, debattinlägg och fascinerande hiphop-poetry. Foto: Foto Markus Gårder

Aldrig anpassning. Starkt om samtidens kladdiga okunskap.

Musikalisk monolog
”Råttkungen”
Av och med Jacqueline Mapei Cummings. Regi och scenografi: Mia Winge. Koreografi: Maele Sabuni. Kostym: Selam Fessahaye. Ljus: Ann-Marie Fritiofsson. Musik: Dijle Neva Yigitbas (Nevadeelay). Videoprojektioner: Molly Morberg. Ljud: Susanna Brandin. Teknik: Marius Varhaugvik. Scen: Kulturhuset/Stadsteatern i Vällingby. Speltid: 1 timme, 10 minuter. Från 15 år.

Efter premiären av ”Råttkungen” drömmer jag om stenblock som brister och öppnar stinkande kratrar. Har detta något med Mapeis utlämnande, dunkande, kraftfullt kvidande monolog om förtvivlan, sökande, vrede och ”oanpassning” att göra? Säkert, för i ”Råttkungen” ger Mapei fingret åt alla de råttsvansar vilka trasslas ihop så att varken råttor, eller människor, klarar att slita sig loss från förväntningar, regler, fördomar och förakt för svaghet. Oavsiktligt förbundna rör vi oss i drev och hugger mot dem som ännu håller sig fria att röra både svansar och intellekt.

Djurrikets råttkung är begreppet för de 20, kanske 30 råttor, vars träck kladdar samman deras svansar och tvingar dem att fortsätta leva som en enda kropp. Och vad är väl mycket av smeten på nätsajter som till exempel Flashback annat än just träck? Ihoptvinnade fördomar och skitig okunskap.

Mapei gestaltar detta. Hon kryper och klamrar runt sitt inre – ”Vilket ord tänker ni på när ni ser mig? Psyko?”– för att i nästa stund klösa, viska, rappa och ibland dansa fram bilder av ett samhälle så inbillat vidsynt men, i själva verket, på många vis svansande ihoptvingat. Iförd en stiliserad kungamantel, en överdimensionerad vit trenchcoat tråcklad med långa svarta stygn, ter hon sig tung och lätt på samma gång. Svarta stygn på vitt, nej det går inte att hålla en oklanderlig fasad, allt är lösligt och kan rämna. Skiten vidlåder och i fonden blinkar videoprojektionernas gigantiska och kritiska ögon.

Mapei, artisten med ena benet i USA och det andra i Stockholm. Mapei som vägrar inordna sig trots att hon är ”brun utan sol” men ändå ”svenskare än svensk”, som sätter megahiten ”Don’t wait” men i nästa stund väljer andra uttryck genom pop och soul och som här, när uppsättningen slutligen sliter loss svansen och dansar fritt, släpper rösten mot en nytt Aretha Franklin-sound.

I Mia Winges regi är uppsättningen som en rasande snabb – i korta stunder så snabb att den tillfälligt tappar fästet – högkoncentrerad mix av bikt, debattinlägg, performance, en sorts rap delirium light och fascinerande hiphop-poetry. Det är starkt och personligt och Mapei väljer, som så ofta, sin egen oförmodade och föga tillrättalagda strategi.