Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Scenrecensioner

Stilla liv av Lars Norén på Elverket

”Stilla liv” består av 104 scener fördelade på tolv skådespelare.
”Stilla liv” består av 104 scener fördelade på tolv skådespelare. Foto: Sören Vilks

Allvar, andakt och samma tristess från början till slut när Lars Norén gör tyst teater med döden i centrum. Föreställningen är vacker men Leif Zern har svårt att dölja sin besvikelse.

Om Lars Norén är känd för någonting är det för sina dialoger. Han har en radar som fångar vad folk säger och hur det låter. Det är därför skådespelarna älskar honom. De hittar alltid något hos sig själva. Teater är härmning, det som kallas mimesis. Norén kan till och med härma sig själv.

Nu återkommer denne replikernas mästare till Dramaten som sin egen regissör i en nyskriven pjäs helt utan repliker. För den som följt honom de senaste åren är det knappast någon överraskning. Att Jon Fosses minimalism har påverkat honom är välbekant. Vi blir ju alla minimalister på gamla dar.

”Stilla liv”, som pjäsen heter, består av 104 scener fördelade på tolv skådespelare och kan enklast beskrivas som en exposé över det moderna Sveriges historia. Ibland får man för sig att Norén förläst sig på Moberg. Ett fattig-Sverige där lantarbetarna slipar liar och där kvinnorna släpar tunga säckar med ved över stock och sten.

Låter det som Norén? Möjligen om man betänker att allt sker under tystnad och med ett allvar som förstärker intrycket av att det är livet självt, skrapat in på bara benen, som visas upp som på en altartavla. Den franske filmregissören Robert Bresson, katolik och mystiker, hör till inspirationskällorna. Det framgår av programbladet, där publiken kan ta del av ett citat: ”Ett enda mysterium av personer och föremål”.

Den här gången har Norén hamnat i skuggan av sitt eget projekt.

Eftersom Bresson hör till mina favoriter har jag svårt att dölja min besvikelse. Jag får snarare Roy Andersson i tankarna. Samma tristess från början till slut. Sverige före folkhemmet kunde naturligtvis se ut så här. Några taniga ungar ställs upp på en bänk och auktioneras bort. En gubbe med keps tar sig en sup eller två. En sörjande mamma går till fotografen med sitt döda barn. Ett annat barn får en slant och följer med en farbror med hatt.

Det är långa stunder en förunderligt vacker föreställning i Charles Korolys scenografi och kostym. Gråbruna nyanser som i ett gammalt fotografialbum. De åldrade skådespelarnas nakna kroppar, huden som torkat papper i Mira Svanbergs diskreta ljusdesign. Små öar av stilla liv. Filmens lättrörliga kamera överflyttad till teaterscenen. Tyst musik.

Ett gott stycke in i första akten går det att följa Noréns avsikter i den andakt som uppstår kring blotta framvisandet av dessa namnlösa personer på väg genom sina liv, från födelsen till döden. Inte minst döden och döendet är ett centralt motiv, alla dessa scener där Lars Lind sitter på en stol och dör, där Sten Ljungrens sträcks ut på en bänk – mycket illusoriskt – och dör, där Irene Lindh sitter på en annan stol och dör …

Det förstår jag, däremot inte vad detta har med Sverige och Sveriges historia att göra. Inte en spricka i mörkret. Inga motbilder, inga spänningar. Vi lever för att åldras och hamna på hemmet. Sorg, avstånd, övergrepp, elchocker. Inte ens sex verkar ha varit kul på den tiden. Om vårt land hade sett ut så här mellan första och andra världskriget hade det inte existerat i dag.

En karikatyr, kort sagt.

En episod med en badutflykt får mig att minnas mina egna sommarlov med termos och kanelbulle. Men inte ens här ett ljust minne värt att bevara. En förbipasserande tar en bild av familjen just när pappan lägger armen runt tonårsdottern och kramar hennes bröst.

Med Bresson har det inte mycket att göra. Bresson var aldrig övertydlig. Jag tror att han skulle ha behållit barnskådespelarna – han föredrog ju amatörer – och låtit de utmärkta vuxenaktörerna vila till nästa pjäs. Han esteticerade dessutom aldrig lidandet.

Den här gången har Norén hamnat i skuggan av sitt eget projekt.

”Stilla liv”

Av Lars Norén

Regi: Lars Norén.

Scenografi och kostym: Charles Koroly.

Skådespelare: Erik Ehn, Nina Fex, Otto Hargne, Johan Holmberg, Inga Landgré, Lina Leandersson, Irene Lindh, Lars Lind, Sten Ljunggren, Per Mattsson, Eva Millberg, Marall Nasiri plus barnskådespelare.

Scen: Dramaten, Elverket.

Längd: 2 tim 40 min