Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Scenrecensioner

The Importance of Being Earnest efter Oscar Wildes komedi på Vadstena slott

Ett partitur med imponerande spänst och åtta samtrimmade sångare är bara några av styrkorna i B. Tommy Anderssons operakomedi efter Oscar Wildes ”The Importance of Being Earnest”.

Opera
The Importance of Being Earnest
Opera efter Oscar Wildes komedi

B. Tommy Andersson, musik och dirigering.
William Relton, libretto och regi. Marika Feinsilber, scenografi och kostym. Med Ingrid Tobiasson, Sebastian Durán, Vivianne Holmberg, Francine Vis, Hannes Öberg m fl. Vadstena-Akademiens orkester. Scen: Vadstena Slott.

B. Tommy Andersson, lika driven kompositör som dirigent, har aldrig skyggat för det anspråksfulla och eklektiska. Skriva opera om Shakespeares tänkta kärlek till Christopher Marlowe. Komponera orkestermusik över Wagners död och Fellinis Satyricon. Hylla Michelangelo i violinkonsert. Och nu: tonsätta Oscar Wildes fnoskigt vitsiga salongsfars om den oerhörda betydelsen av att heta Ernest. Därtill den näst mest citerade pjäsen efter Hamlet.

Kan man med framgång göra arior på cyniskt fräna one-liners? Knappast, det har Andersson förstått, förstås. Men förvecklingar av förvanskade identiteter och föregivna löften? Fungerar fint som opera hos Mozart; tänk på ”Figaros bröllop” och ”Così fan tutte”. Just komedier med snurr – så sällsynta i modern musikdramatik – har triggat B. Tommy Andersson. Resultatet är en riktigt brittisk läckerbit, lika syrlig som söt.

För den genuina känslan av wildesk wit svarar också hans librettist och regissör William Relton – samarbetspartner i Anderssons Shakespeareopera för tio år sedan. Precis som Richard Strauss i sin Wildeopera ”Salome” har Relton hårdstrukit men inte bearbetat texten, och precis som Strauss har Andersson vinnlagt sig om konversationens företräde i partituret. Vi hör vartenda ord!

Dessa är på engelska, för nog har upphovsmännen sikte även på scener utanför Vadstena och Sverige. Kan man hitta åtta lika samtrimmade sångare som här borde framgången vara given. Ingrid Tobiasson som änkehertiginnan, förlåt, Lady Bracknell – förebilden för draken i Downton Abbey – går i spetsen för Vadstena-Akademiens unga elitlag och ser till att konsonanterna är vässade till stiletter.

Väl så viktigt i genren är tajmingen. Och den finns redan i partituret med imponerande spänst, ofta i form av lätta klangliga smashar som studsar spelet i ny riktning. Då och då lägger sig den alerta lilla orkestern; låter horn och klarinett smäkta på engelskt pastoralt vis. Det handlar ju om kurtiser i lantlig miljö – utsökt gestaltat i Marika Feinsilbers ljuvt skruvade William Morris-miljö.

Ska man leta efter svagheter i årets lika vackra som vitsiga Vadstenaopera är det väl i musiken. Lättsam och lättlyssnad, absolut, men också lättviktig rent emotionellt. Opera ska ju beröra och vältra oss i känslor, heter det allt som oftast numera. B. Tommy Andersson har inte komponerat fram någon gåshud; jag tror inte ens att det har varit hans avsikt. Men han har i gengäld gjort det med esprit, något som är väl så sällsynt i dag som spralliga operakomedier.

Som den lilla sprudlande slutfugan över spelets slutsats: ”Sanningen är sällan en och aldrig enkel”.