Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Scenrecensioner

William Shakespeares ”En vintersaga” på Romateatern

Frida Stavnes och Vilhelm Blomberg i ”En vintersaga”.
Frida Stavnes och Vilhelm Blomberg i ”En vintersaga”. Foto: Karl Melander

Strålande rytmisk och komisk Vintersaga i Roma, skriver Pia Huss om ”En vintersaga”.

”En vintersaga”

av William Shakespeare

Övers. Britt G Hallqvist & Claes Schaar.
Regi & bearbetning: Maria Åberg.
Scenografi & kostym: Naomi Dawson.
Musik: Anders Ortman.
I rollerna: Olle Sarri, Malin Arvidsson, Annika Olsson, Kim Sulocki, Daniel Gustavsson, Stina Nordberg, Nicholas Olsson, Vilhelm Blomgren, Frida Stavnes, Hugo Sjöblom/Albin Karlsson.
Scen: Romateatern.
Speltid: Cirka 3 tim.

Det var knappast den goda sensmoralen Shakespeare filade på när han skrev en ”En vintersaga”. Detta med att kung Leontes – en skarp Olle Sarri – plötsligt och grundlöst får för sig att hans gravida hustru Hermione (Malin Arvidsson) har en fling med familjens gäst kung Polixenes (Daniel Gustavsson) och mot allas, inklusive den kloke Camillos (Nicholas Olsson) och oraklet i Delfis, råd kastar henne i fängelse. Dottern hon föder där sätts ut i skogen.

När Leontes sedan får höra att både Hermione och deras äldre son Mamillius dött av sorg blir karln – så dags – ångerköpt. Deprimerad har han släpat sig fram genom 16 år då det uppenbaras att Hermione ändå lever. Glada omfamnar de varandra och särskilt kul är det förstås att den i skogen utsatta dottern Perdita (Frida Stavnes) omhändertogs av en herde.

Perdita är i sin tur kär i Polixenes son, den glade Florizel (Vilhelm Blomgren) och får, kors i taket, lov att gifta sig med honom sedan hennes rätta börd uppenbarats. Dessförinnan, när hon togs för herdedotter, var det bara spott och spe som gällde.

Ja, själva kvintessensen är vedervärdig men det kan ju inte regissören Maria Åberg rå för. Vad hon och ensemblen däremot rår över är att de här gör Vintersagan till en närmast strålande föreställning.

Visst, inledningsvis känns det lite trögt och torrt; alla förvecklingar och den smått högtidliga textbehandlingen ger ingen riktig smakstart, men Anders Ortmans musik som genomförs helt a cappella av en galet skönsjungande ensemble – Malin Arvidsson, oj vad det låter bra! – överbrygger det mesta.

Just det musikaliskt och rytmiskt musikantiska, är enkom det värt en resa till Romateatern. Andra aktens glädjefyllda dans- och handklappnummer, med en vilt kråmande Kim Sulocki i rollen som skojaren Autolycos i centrum, är till exempel så obetalbar att publiken jublar.

Applåder möter även Annika Olsson i båda sina roller. Dels läser hon lusen av den idiotiskt svartsjuke Leontes med bett i varje stavelse. Dels är hennes snusande herde en komisk femetta! Rolig är också bara förnamnet när det gäller Stina Nordbergs glasögonorm till herdedotter.

Överhuvudtaget släpper ensemblen riktigt loss efter paus, då i färgglada tablåer där regissören Maria Åberg gått igång på något som ger stämning av Lantmännen leker Knatte, Fnatte och Tjatte. Ungefär.

Etiketten för ”En vintersaga” är att pjäsen handlar om försoning och förlåtelse. Visst är det så och precis som alltid hos Shakespeare förmedlas de stora livsfrågorna genom varje narr, tänkare eller maktfullkomlig tyrann. Ändå, i det avseendet, är ”En vintersaga” knappast kristallklar. Men oavsett, det är vägen som är mödan värd – och årets Roma är en begivenhet.