Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Skivrecensioner

Depeche Mode: Spirit

Martin Gore, Dave Gahan och Andrew Fletcher i Depeche Mode spelar på Friends arena i Stockholm den 5 maj.
Martin Gore, Dave Gahan och Andrew Fletcher i Depeche Mode spelar på Friends arena i Stockholm den 5 maj. Foto: Anton Corbjin

Fortfarande på väg framåt. Depeche Modes nya album bryter delvis mönstret om att varje bra skiva följs av en sämre, även om produktionen är i rockigaste laget och många låtar behöver tid att mogna.

3

SYNTHROCK
Depeche Mode
”Spirit”
(Columbia/Sony)

Kanske är det tågreferenserna på flera av ”Spirit”-spåren som får mig att tänka på Depeche Mode i termer av filmen ”T2 Trainspotting”. Från det soulslipade ”Get on board”-sticket i ”Where’s the revolution” till ”Trans-Europe Express”-vibbarna i ”You move” och den tuffande rytmen i slutet av ”Cover me”.

Precis som uppföljaren till 1990-talets heroinknarkande kultrulle, präglas ”Spirit” av det långsammare tempot tjugo år senare. Skillnaden är bara att Depeche Mode så sent som för fyra år sedan fick ur sig åtminstone en handfull sprakande synthbluesspår på albumet ”Delta machine”. Det är sådana silar som gör att vi Depeche Mode-pundare hela tiden trillar dit igen även efter besvikelser som förrförra skivan ”Sounds of the universe”.

På senare år har man i stor utsträckning kunnat luta sig mot varannanskiva-logiken. En bra skiva har följts av en sämre, men ”Spirit” bryter delvis mönstret med en genomtänkt helhet. Soundet känns mindre som en nyfrälst produkt av Martin Gores analogsynthmissbruk och mer som en sammanhållen förlängning av ”Delta machine”.

Med tanke på att skivan utannonserades redan i oktober, det vill säga före det amerikanska presidentvalet, syftar formuleringar som ”you patriotic junkies” kanske främst på britterna som röstade för utträde ur EU.

James Fords produktion är robust och föredömligt tung i grunden, om än i rockigaste laget trots några modernare beats. Det gäller både hans stabbiga trumspel och det stillsamma U2-skimret över ett samtidsrekviem som ”The worst crime”. Pedal steel-gitarren är däremot ett snyggt inslag i episka ”Cover me”.

I skivhäftet poserar Depeche Mode med släggorna från 1980-talets politiskt medvetna album ”Construction time again”. Nu sätter öppningsspåret tonen för trions återuppväckta samhällsengagemang. ”Going backwards” är en själfullt larmande ångvält om den mentalt avtrubbande teknikutvecklingen.

Ur låtskrivarsynpunkt står Gore för omvärldsanalyserna, medan Dave Gahan-spår som soulsläpigt gnisslande ”Poison heart” snarare vänder blicken inåt. En del av texterna är i tvetydigaste laget för ett band som gör musik för massorna. Men den omdiskuterade singeln ”Where’s the revolution” växer med lyssningarna och budskapet blir tydligare i albumkontexten.

Med tanke på att skivan utannonserades redan i oktober, det vill säga före det amerikanska presidentvalet, syftar formuleringar som ”you patriotic junkies” kanske främst på britterna som röstade för utträde ur EU. Men de populistiska mekanismerna är ju desamma på båda sidor om Atlanten och Depeche Mode tycks i största allmänhet vilja mana till eftertanke. Bandet har i intervjuer kritiserat både Brexit och Trump.

Gore sjunger sorgset om svarta moln och radioaktivt nedfall i ”Eternal”, en orgelsvarvad vaggvisa som tycks ha gått vilse från Nico-albumet ”Desertshore”. Senare förmedlar han lika vackert den stukade slutsatsen ”we’re fucked” i balladen ”Fail”.

Även om många av låtarna på ”Spirit” mognar efterhand är jag rädd att det här inte kommer att vara materialet jag längtar mest efter att höra på turnépremiären i Stockholm i maj. Men till skillnad från arenarockare som U2 har Depeche Mode ännu inte förlorat sin relevans. Och medan subkulturella synthikoner som Front 242 enbart vilar på gamla lagrar, är Depeche Mode fortfarande på väg framåt.

Må så vara att tåget går aningen långsamt.

Bästa spår: ”You move”, ”Fail”

Betyg: 3

5 Depeche Mode-komplikationer

1. Vince Clarke går vidare

Depeche Modes fjärde originalmedlem skrev glada synthpophittar på debuten ”Speak & spell” 1981 innan han lämnade bandet åt ett mörkare och mer ambitiöst öde. Bildade Yazoo och senare Erasure. Återupptog samarbetet med Martin Gore 2011 i technoduon VCMG.

2. Gitarrer och grungefrisyr

Soundet på ”Songs of faith and devotion” 1993 var mer rockorienterat. Electronicaproducenten Andreas Tilliander har i Sonic berättat att han grät när han såg ”I feel you”-videon på MTV eftersom Gahan blivit långhårig och gitarrerna fått större utrymme.

3. Alan Wilders avhopp

Keyboardisten kom med i bandet efter ”A broken frame” 1982 och bidrog med en osviklig känsla för perfekta låtarrangemang. Många fans sörjer fortfarande att den musikaliska hantverkaren Wilder hoppade av 1995 i sviterna av den kaotiska ”Devotional”-turnén.

4. Dave Gahan dödförklaras

Sångarens drogproblem på 1990-talet kulminerade med en överdos och hjärtstillestånd. Han var dödförklarad i två minuter innan sjukvårdare lyckades återuppliva honom. 2009 drabbades Gahan dessutom av en tumör och fick genomgå en cancerbehandling.

5. Alternativhögerns anspråk

Den amerikanska extremhögerledaren Richard Spencer påstod i februari att ”Depeche Mode är alt right-rörelsens officiella band”. Depeche Mode lät snabbt svara att bandet varken har kopplingar till Spencer eller stöder den så kallade alternativhögern.