Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Skivrecensioner

The Knife: Live at Terminal 5

The Knifes ”Shaking the habitual”-show var en kön- och identitetslös amöba där alla avstod ledarrollen.
The Knifes ”Shaking the habitual”-show var en kön- och identitetslös amöba där alla avstod ledarrollen. Foto: Alexa Vachon

The Knifes sista konsertturné var ett radikalt experiment som faktiskt gjorde skillnad, dessvärre bidrar det livedokument som nu ges ut inte med någon konstnärlig höjd.

2

ELECTROPOP
The Knife
”Live at Terminal 5”

(Rabid/Border)

En av de mer minnesvärda konstupplevelser jag har varit på utspelade sig på Way out west, sommaren 2013. The Knife hade precis börjat turnera med sitt album ”Shaking the habitual”, sitt första på sju år. Få visste vad de skulle förvänta sig när den numera nedlagda electropopgruppen avslutade fredagskvällen på festivalens största scen.

Situationen som uppstod i publiken, när en man i gul kroppsstrumpa skuttade ut på scen och genomförde ett femton minuter långt bisarrt aerobicspass som inledde hela showen, hade platsat i en Ruben Östlund-film. En musikjournalist beskrev konserten efteråt som ”en bilkrasch som man inte kunde sluta titta på”.

Sällan har publiken haft en så stor del av helhetsintrycket som under ”Shaking the habitual”-turnén. Hur publiken valde att interagera, eller inte interagera, med det elva personer starka danskollektivet på scen var en lika stor upplevelse som konserten i sig.

Fyra år senare kommer så facit till konstverket, om man nu behövde ett sådant. I den nysläppta fotoboken ”Shaking the habitual – the show”, med bilder från turnén av fotografen Alexa Vachon, har det annars så medieskygga syskonparet Olof Dreijer och Karin Dreijer Andersson författat förordet.

Situationen som uppstod i publiken, när en man i gul kroppsstrumpa skuttade ut på scen och genomförde ett femton minuter långt bisarrt aerobicspass som inledde hela showen, hade platsat i en Ruben Östlund-film.

I texten förklarar de att de genom projektet ville ifrågasätta det traditionella sättet att framföra elektronisk musik, med två personer bakom varsin laptop. Lika trötta var de på mediebilden av sig själva. Maskerna de använt under flera år för att ”kritisera mediernas besatthet av individerna bakom musiken, hade börjat uppfattas som motsatsen: som ett varumärke”.

Skulle de orka göra mer musik behövde arbetsmetoden förändras radikalt. Resultatet: En kön- och identitetslös amöba där alla avstod ledarrollen.

Man kan rulla med ögonen åt pretentionerna, men faktum är att The Knife, genom ”Shaking the habitual”, gick från att befinna sig i ett politiskt och inte sällan floskelfyllt idéstadium (där alltför många andra kommersiella artister trampar runt) till att bevisligen göra konkret skillnad. Bland annat genom att bara anlita kvinnliga musikvideoskapare och arbeta med ett helkvinnligt team under turnén. När de specialdesignade instrumenten nu auktioneras ut går hela överskottet till nätverket ”Ingen människa är illegal”.

Mindre intressant i sammanhanget är den traditionellt filmade, drygt timslånga konsertfilmen från Terminal 5 i New York samt ett tillhörande livealbum från samma konsert, som båda släpps i samband med boken. Showen i sig är imponerande, och mer förädlad än den i Slottsskogen året innan, med snyggt synkroniserade rörelser och scenkläder och tretton uppdaterade dansversioner av äldre låtar (majoriteten av dem redan släppta på albumet ”Shaken-up versions” från 2014).

Problemet är bara att släppen i sig inte tillför något nytt eller bidrar med någon konstnärlig höjd, vilket är oväntat för att vara The Knife. Det visuella, och publikens reaktion på det – själva kärnan i hela turnén – går förlorad på skivan, som i bästa fall kan fungera som nostalgi för de som var där.

En rätt tröttsam kritik av The Knife har varit att de är svårbegripliga. Nu lyckas de faktiskt vara just det, genom att släppa format som följer alla konventioner.

Bästa spår: ”A tooth for an eye (Shaken-up live version)”

Fem exempel på The Knifes pretentioner.

1. Fågelmaskerna

I promomaterialet till ”Silent shout” använde sig The Knife av sina svarta, venetianska masker med krokiga fågelnäbbar för att slippa bli igenkända och i stället rikta fokus mot musiken (det gick sådär). Maskerna var gjorda av papier maché – en hobby Olof Dreijer gillade som liten.

2. Aktionerna på prisgalorna

När ”Deep cuts” fick en Grammis 2004 skickade gruppen två konstnärer utklädda till gorillor för att protestera mot mansväldet i musikbranschen. 2010 höll Fever Ray ett tacktal på P3 Guld iförd röd burka och droppande ansikte för att uppmärksamma syraattackerna mot kvinnor i Afghanistan.

3. Intervjuerna

Till journalisternas stora förtret krävde gruppen ofta att få sina röster förvrängda vid filmade intervjuer. ”Nu för tiden bryr sig samhället inte lika mycket om att könsdefiniera röster, men på den tiden var det ett viktigt experiment för oss”, sade Karin Dreijer Andersson i en intervju häromåret.

4. Musik till queerporr

The Knife har bidragit med flera låtar, bland annat ”A cherry on top”, till soundtracket för queerporr-dokumentären ”When we are together we can be everywhere” som släpptes i fjol. I filmen har regissören Marit Österberg skildrat relationer under porrinspelningar.

5. Darwinoperan

Tillsammans med Mt Sims och Planningtorock skrev The Knife för första gången opera till föreställningen ”Tomorrow, in a year” på Det Kongelige Teater i Köpenhamn. Operan, som handlade om Darwins evolutionsteori, innehöll bland annat ljudsamplingar från Amazonas.