Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Ledare

Halvtid i kvinnokampen

Other: Ragnhild Haarstad/TT

DN 4/9 2017. I veckan var det 36 år sedan FN:s konvention för avskaffande av diskriminering av kvinnor (CEDAW) trädde i kraft i Sverige. Hur långt har vi egentligen kommit?

Flickor identifierar sig som feminister och antirasister, pojkar som gamers och sportfantaster. Det visar Ungdomsbarometerns undersökning, där unga har fått svara på vilka ord som de identifierar sig med.

I veckan var det 36 år sedan FN:s konvention för avskaffande av diskriminering av kvinnor (CEDAW) trädde i kraft i Sverige. Kvinnokonventionen antogs av FN:s generalförsamling redan 1979, men började alltså gälla två år senare. Sverige var ett av de första länderna att ratificera den.

I dag har majoriteten av FN:s medlemsstater skrivit under konventionen och därmed erkänt sig ”skyldiga att säkerställa lika rätt för män och kvinnor att åtnjuta alla ekonomiska, sociala, kulturella, medborgerliga och politiska rättigheter”.

Men det räcker inte med att vifta med ett signerat papper för att diskrimineringen mot kvinnor ska upphöra. Det har gått 36 år, hur långt har vi egentligen kommit?

I förra årets globala jämförelse placerade sig Sverige på fjärdeplats bland världens länder. De som anses mer jämställda är våra skandinaviska grannländer Island, Finland och Norge.

Det är mycket tack vare kvinnokampen som kvinnors positioner har flyttats fram i Sverige under de senaste trettio åren. Vi har fått ett jämställdhetsavtal inom den statliga sektorn, en sambolag samt lagar mot våld mot kvinnor och könsstympning. Jämställdhetslagen har skärpts i omgångar, bland annat i fråga om löner och sexuella trakasserier. År 1999 antogs en sexköpslag som gjorde det förbjudet att köpa sex. 2005 följdes det upp med en ny sexualbrottslagstiftning.

Lägg därtill att föräldraförsäkringen stegvis har utvidgats. Äktenskapet är i dag könsneutralt, värnplikten likaså. Under 2000-talet har särskilt fokus riktats mot mäns våld mot kvinnor, både vad gäller lagstiftning, handlingsplaner och medel till organisationer som hjälper våldsutsatta kvinnor och barn.

Det kan vara bra att ha med sig det, när vi talar om hur det står till med jämställdheten i dag. Sverige har kommit långt, men det betyder inte att vi är i mål än.

I världens fjärde mest jämställde land tjänar en kvinna fortfarande 12 procent mindre än en man som utför samma jobb. Det kan till viss del förklaras med att kvinnor tar ut 78 procent av alla föräldradagar, vilket påverkar löneutvecklingen och i långa loppet även pensionen. Var femte ledare i börsbolag är en kvinna. En tredjedel av alla ledningsgrupper har inga kvinnor alls.

Kvinnor spenderar visserligen mer tid på jobbet än tidigare. Men de fortsätter att lägga en timme mer än sin man – varje dag – på oavlönat arbete. Kanske är det också därför som de sjukskriver sig i högre utsträckning än män.

Med FN:s kvinnokonvention kommer vissa förpliktelser. Var fjärde år måste regeringen lämna över en rapport till FN:s kvinnokommitté, som har i uppgift att övervaka jämställdhetsarbetet. Därefter svarar kommittén med ett utlåtande om vad Sverige måste bli bättre på. Senaste rapporten kom 2016.

I den här takten kommer vi inte att vara helt jämställda förrän om 30-40 år.

Kommittén erkänner visserligen ”Sveriges ledande roll” och ”välkomnar de framsteg som gjorts”, men lyfter också fram en lång lista av jämställdhetsproblem (många av dem som nämns ovan).

I rapporten önskar kommittén ett bättre mottagande och bemötande av asylsökande kvinnor. Den förespråkar lagstadgad kvotering på arbetsmarknaden och hårdare tag för att "förändra eller eliminera patriarkala synsätt och stereotyper". Därtill kräver kommittén att mäns våld mot kvinnor måste få ett slut.

Oavsett vad man tycker om förslagen som presenteras så är kritiken tydlig. Sverige gör bra ifrån sig, men måste bli bättre. I den här takten kommer vi inte att vara helt jämställda förrän om 30-40 år.

Det svåra med jämställdhetsarbetet är att det inte finns ett arbete att tala om. Jämförelsen med ett krig som förs på flera fronter samtidigt är inte helt fel: arbetet mot diskriminering, pågår överallt hela tiden. Från nationella satsningar på regeringsnivå till handmålade värdeord på en mellanstadieskola i Sveg.

Det kan kännas hopplöst. Men att säga att ingenting görs, är en lögn. Se bara på var vi befinner oss nu – och var vi stod och stampade för 30 år sedan.

Problemet är, precis som med disken och tvätten hemma, vem som gör jobbet. Det bådar gott för framtiden att så många unga flickor har ett engagemang för jämställdhet. Frågan är hur vi ska engagera de datorspelande pojkarna.

Detta är en huvudledare skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.