Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Ledare

I väntan på Brexitkatastrofen

Illustration: Magnus Bard

KOLUMNEN. Barry Eichengreen är ekonomiprofessor vid Berkeleyuniversitetet och en av världens ledande experter på finanskriser.

Det såg först ut som om ekonomerna som varnat för Storbritanniens utträde ur EU hade huggit i sten. Tiden närmast efter folkomröstningen såg lovande ut. Men nu kan man ana experternas revansch.

Debatten om Brexit är oupphörligt roande för alla med svart humor. Mitt favoritcitat kommer från Michael Gove, för närvarande brittisk miljöminister.

Alldeles före Brexitomröstningen i juni 2016, då Gove var justitieminister i David Camerons regering, avfärdade han en nära nog enig åsikt bland ekonomer att ett beslut att lämna EU skulle skada ekonomin på djupet.

”Folk har fått nog av experter”, förklarade Gove irriterat med referens till ”experter från organisationer med förkortningar som säger att de vet bäst vad som är rätt och gång på gång visar sig ha fått allt om bakfoten.”

Till mångas förvåning, eller åtminstone många experters förvåning, tydde mycket under tiden närmast efter folkomröstningen på att Gove hade rätt och de hade fel. Det blev faktiskt ingen omedelbar ekonomisk nedgång i Storbritannien efter Brexitomröstningen. Det märktes inte ens någon inbromsning i tillväxten.

För att förklara detta pekade en del iakttagare på det skickliga ingripande som Bank of England gjorde genom att sänka räntan för att förhindra en minskad efterfrågan. De pekade på den stora försvagningen av pundet efter omröstningen. Den skulle stärka den brittiska exporten och undanröja alla problem med övergången till nya handelsregler. Den antydde att ett Storbritannien som befriats från bördan av EU-regler skulle kunna erbjuda en mer företagsvänlig miljö och lägre företagsskatter och på så sätt vara en magnet för utländska investeringar.

Mest provocerande var det att de som gjorde denna tolkning ifrågasatte förutsägelserna att oklarheterna runt Brexit skulle få en grundligt negativ effekt på ekonomin. De påminde oss om att ekonomer inte kan mäta osäkerhet direkt samtidigt som indirekta indikatorer, som frekvensen av begreppet osäkerhet i ekonomipressen, är dåliga på att fånga in dess effekter.

Visst, vi ekonomer har varit föga framgångsrika i att förutspå när och varför osäkerheten skjuter i höjden. Och det är klent med samstämmigheten om hur allvarliga effekterna är. Kanske skulle det vara bättre om vi lade mindre vikt vid osäkerhetens effekter när vi gör prognoser i allmänhet och när det gäller Brexit i synnerhet.

Fast denna syn på saken verkar mindre övertygande i dag. De brittiska hushållens framtidstro har försvagats. Inköpen sjönk under andra kvartalet i år till sin lägsta nivå på fyra år. Nybilsförsäljningen har gått ner fyra månader i rad. Bank of England förutspår ett hisnande fall i företagsinvesteringar på 20 procent under de kommande åren medan de som förespråkade Brexit spådde det motsatta.

Somliga kan hävda att det fallande förtroendet speglar ett otydligt valresultat och ett parlament i baklås. Eller så kan de försämrade förhållandena skyllas på regeringens allt annat än lysande förhandlingsstrategi och intrycket att man gått in oförberedd i diskussionerna med EU.

Men det oavgjorda valresultatet avspeglar schizofrenin inom både Tories och Labour i frågan om Brexit. Premiärminister Theresa May var inför omröstningen emot Brexit, men omfamnar den nu när hon sitter på Downing Street. Labouroppositionen under ledning av Jeremy Corbyn är officiellt emot Brexit, men verkar finna en särskild glädje i det faktum att den rullar på.

En del hävdar att om regeringen tillämpade en mer sammanhängande förhandlingsstrategi skulle skadan bli mindre. Men sanningen är att det inte finns någon strategi alls. Mays målsättningar – en begränsning av invandringen från EU samtidigt med fortsatt full tillgång till Europas gemensamma marknad – är i grunden oförenliga.

Den enda överraskningen är att det dröjde så länge innan konsekvenserna visade sig konkret. Det tog uppenbarligen längre tid än väntat för följderna att sjunka in, att begripa att ”Brexit betyder Brexit” som det hette i Mays koncisa tautologi. Det tog tid att inse att det inte skulle bli något mjukt uppbrott från EU och att förhandlingarna inte skulle vara klappade och klara om två år. Det blir kanske inget frihandelsavtal, ingen rätt för brittiska banker att fortsätta verka inom EU på samma villkor som andra och kanske inte ens några landningsrättigheter för brittiska flygplan på den europeiska kontinenten.

Och nu får man skörda vad man sått. Konsumenterna, som såg hur pundet försvagades, tidigarelade sina köp till andra halvåret 2016 därför att de begrep att importpriserna skulle stiga. Efter att ha ökat sina lån har de nu inga möjligheter att fortsätta handla i samma omfattning som tidigare.

Pundets tydliga försvagning förebådar dessutom en tydligt ökad inflation vilket betyder att Bank of England blir tvungen att börja höja räntan tidigare snarare än senare. Konsekvenserna för tillväxten kommer inte att bli vackra. Banken kommer inte längre att vara Brexitörernas vän.

Det som den framlidne MIT-ekonomen Rudi Dornbusch, den kunnigaste bland de kunniga, sa om Mexikos pesokris på 1990-talet passar också för den skada som Brexit gör. ”En kris”, förklarade Dornbusch, ”tar mycket längre tid på sig att komma än man tror, och sedan inträffar den mycket snabbare än man hade kunnat tro.”

Översättning: Lars Ryding

Copyright: Project Syndicate

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.