Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Ledare

Läge för en brittisk Macron

KOLUMNEN. Bill Emmott är fd chefredaktör för The Economist.

Storbritannien är redan skakat av två politiska jordbävningar: Brexitomröstningen och bakslaget för Tories i parlamentsvalet. Men landet skulle behöva en tredje som skakar om hela partistrukturen.

Vi lever i politiskt omtumlande tider. Knappt ett år gamla partier har tagit makten i Frankrike och i det gigantiska Tokyo. Ett parti som inte ens hunnit fylla fem år leder italienska opinionsundersökningar. En politisk nybörjare sitter i Vita huset. Så var kommer nästa politiska jordbävning? Svaret skulle kunna vara – ja, borde vara: i Storbritannien.

Inte ens när britterna lever i kalabaliken kring Brexit finns det någon som talar om att göra om, och ännu mindre byta ut de etablerade politiska partierna. I en artikel nyligen ansträngde sig Tony Blair, en EU-vänlig politisk förnyare i mittfåran som på 1990-talet vann tre val i rad åt sitt parti Labour, att understryka att han inte argumenterade för att bilda ett nytt parti.

Fast det är just vad Blair, eller någon liknande person, borde göra. Det är ju trots allt så att även om det brittiska politiska systemet reser enorma hinder för varje nytt parti så är chansen till framgång större nu än någonsin på 40 år. I ett politiskt system som fortfarande känner efterdyningarna av två riktigt stora jordbävningar – Brexitomröstningen i juni 2016 och, ett år senare, det förödmjukande valnederlaget för konservativa Tories som hade drivit fram den – finns det en tydlig chans för nykomlingar.

Det konservativa partiet är redan upptaget av en intern strid som det bara kan försöka dölja. Inom Labour flammar uppror upp.

Detta är det rätta tillfället för ett nytt parti med förebild i den franske presidenten Emmanuel Macrons La république en marche, att dra nytta av splittringen, oredan och misstron inom de etablerade partierna. Här är chansen för en ung brittisk man eller kvinna, som gör sig bra på bild, att följa den 39-årige Macron och bli historisk genom att sopa undan det gamla gardet.

Visst är det så, som Blair förklarade, att Storbritanniens system med enmansvalkretsar där segraren tar hela potten är en kolossal fördel för etablerade politiska partier. Ett nytt parti kan råka ut för att väljarna visar sig ha varit för jämnt och tunt utspridda över landet och att det inte ger mer än en handfull mandat i parlamentet.

Det var vad som hände senast det dök upp en utmanare som siktade mot en mittenposition. I början av 1980-talet bildade fyra avhoppare från Labour det nya partiet Socialdemokraterna (SDP). De var oroade av Labours vänstervridning och EU-kritiska inställning. Genom att dra nytta av hur impopulär premiärminister Margaret Thatchers tidiga ekonomiska politik var, fick SDP, i allians med det lilla liberala partiet, 25 procent av rösterna i hela riket i valet 1983.  Men de fick bara ynka 23 platser av parlamentets 650. Efter det gick det bara utför.

Minnet av det där dämpar entusiasmen hos politiska innovatörer i dag. De inom Labour som har allvarliga betänkligheter kring sin populäre ledare Jeremy Corbyns ekonomiska och utrikespolitiska program tycker ändå att den rimligaste strategin är att ha tålamod. Samma sak gäller de inom Tories som anser att Brexit leder landet mot en katastrof.

Men historien om SDP kan och bör tolkas på ett annat sätt. Vid ett tillfälle 1982 noterade partiet opinionssiffror på över 50 procent. Erfarna företrädare för Tories sa då i förtroende att de trodde att SDP skulle vinna en jordskredsseger.

Så kom Falklandskriget som ledde till en storseger för Thatcher. Så till slut var det Tories som vann en jordskredsseger 1983. Den ledde till att det då impopulära Labour inledde sin långa marsch tillbaka till den politiska mitten.

I dag finns inga tecken på att en övertygande seger väntar vare sig Labour eller Tories. Dessutom pekar det senaste valet, då en ledning för Tories med 20 procentenheter försvann som över en natt när särskilt de unga väljarna gav sitt stöd till Labour, på att den brittiska väljarkåren är öppen för påverkan.

Det senaste valet lärde oss också något annat viktigt: Europa och Brexit är inte den fråga som de brittiska väljarna tycker är viktigast just nu. Corbyns Labour drev samma Brexitlinje som Teresa Mays Tories. Men när det gäller frågor som jobb, sjukhus, skolor och välfärdsstaten skiljer sig deras program åt mycket kraftigt.

För att kunna besegra de etablerade partierna måste därför en ny politisk rörelse i första hand vilja återupprätta den offentliga servicen, vitalisera ekonomin och återuppbygga förtroendet. Starka band med EU ska motiveras som ett medel att uppnå dessa mål, inte som ett mål i sig.

Det kan mycket väl hända att det under de kommande månaderna uppstår en chans att skapa en sådan rörelse. För det första beror det på om Tories förtärs av sina inre ledarstrider och motsättningar kring Brexit. För det andra hänger det på om det uppror som 50 erfarna Labourmedlemmar nyligen har gjort mot Corbyns Brexitpolitik växer.

Var och en som överväger en sådan chans bör komma ihåg Falklandsöarna och fundera på vad det hade kunnat bli av SDP om Argentina inte hade invaderat. Och de bör tänka på de brittiska specialstyrkornas motto Who Dares Wins. Lyckan står den djärve bi.

Översättning: Lars Ryding

Copyright: Project Syndicate

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.