Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Ledare

EU bör inte stänga dörren mot västra Balkan

KOLUMNEN. Javier Solana är spansk politiker. Han har bland annat varit generalsekreterare i Nato och utrikespolitisk talesman i EU.

Genom utvidgningen av EU har den yttre gränsen kommit att gå mellan länder som tidigare ingick i Jugoslavien. Serbien, till exempel, försöker ha goda relationer med Ryssland. Men det bör inte få EU att stänga dörren.

Få regioner i världen är mer kulturellt och politiskt komplexa än Balkanländerna. Och det finns kanske ingen tydligare illustration av regionens betungande förflutna än omständigheterna kring en av dess mest remarkabla söner: fysikern och uppfinnaren Nikola Tesla.

Tesla föddes i en ortodox serbisk familj 1856 i en stad som nu är en del av Kroatien. Därmed är hans nationalitet fortfarande föremål för debatt i regionen. Han ansåg att vetenskapliga framsteg borde användas för att bygga broar mellan länder i syfte att åstadkomma universell fred.

För EU innebar de krig som följde på Jugoslaviens sönderfall på 1990-talet ett totalt misslyckande. När våldet hade dött ut, försökte EU använda sin egen attraktionskraft för att sammanföra de forna jugoslaviska territorierna i en process av återuppbyggnad och försoning. Men denna strategi har lett till ojämna resultat.

Även om vissa länder med ortodox majoritet – Grekland, Bulgarien och Rumänien – har anslutit sig till EU är de enda post-jugoslaviska länder som har gått med – Kroatien och Slovenien – övervägande katolska, vilket har gett näring åt destruktiva tolkningar.

När Tyskland och Vatikanen var snabba med att erkänna Kroatien och Slovenien 1991 och 1992, förstärkte de känslan av det som den framlidne statsvetaren Samuel Huntington senare kom att kalla ”civilisationernas kamp”. För Huntington passade de jugoslaviska krigen perfekt in i hans förenklade paradigm, med västländernas kristendom – katolicism och protestantism – på den ena sidan och de övriga europeiska regionerna på den andra.

Både Kroatien och Slovenien har krävt att även ”de sex på Västbalkan” – Albanien, Bosnien och Hercegovina, Kosovo, Makedonien, Montenegro och Serbien – ska inlemmas i EU. Men framstegen har hindrats av ett virrvarr av bilaterala politiska dispyter mellan Västbalkan och EU-länder. Det liknar det som hände när Slovenien genom att utnyttja sitt EU-medlemskap tillfälligt blockerade Kroatiens inträde.

Dessutom har förhållanden inom själva EU – ekonomiska kriser och uppkomsten av främlingsfientliga politiska partier på senare år – medfört att utvidgningspolitiken har satts på sparlåga; sålunda förkunnade EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker 2014 att inga nya medlemmar skulle kunna accepteras före 2019.

Samtidigt har de demokratiska normerna och institutionerna på Västbalkan undergrävts. Andra länder med stort inflytande i regionen – inte minst Ryssland, Turkiet och Ungern, där EU har misslyckats med att förhindra en utveckling mot auktoritärt styre under premiärminister Viktor Orbán – erbjuder alternativa politiska modeller för Västbalkans länder.

Ett exempel utgör relationen mellan Serbien och Ryssland. Under ett besök i Belgrad 2014 gick den ryske presidenten Vladimir Putin så långt som till att säga att ”Ryssland kommer alltid att, precis som förr i tiden, se Serbien som vår närmaste allierade”.

Utöver sina gamla kulturella kopplingar till Ryssland är Serbien beroende av rysk energi och av Rysslands veto som permanent medlem av FN:s säkerhetsråd. Så länge Serbien står i gunst hos Ryssland, kan man hindra Kosovo från att komma med i FN.

Dessa faktorer förklarar varför Serbien inte gjorde gemensam sak med EU och införde sanktioner mot Ryssland efter annekteringen av Krim i mars 2014. Även Bosnien och Makedonien avstod från att delta i EU:s sanktioner, medan Natomedlemmarna Albanien och Montenegro gjorde det.

Ändå är Balkanländerna inte bara partiklar som passivt dras mot de magnetiska poler som omger dem. Exempelvis Serbien finner inspiration i arvet efter marskalk Tito, som var Jugoslaviens president under större delen av kalla kriget. Denne, som långt ifrån var Moskvas närmaste allierade, grundade den alliansfria rörelsen och var en mästare på att spela ut USA och Sovjetunionen mot varandra.

På liknande sätt betecknas Serbien i dag officiellt som en neutral stat. Men man samarbetar nära med Nato genom dess Partnerskap för fred, samtidigt som man är värdland för militärövningar med Ryssland. Likaså påstår sig den serbiske presidenten Aleksandar Vucic vara en övertygad förespråkare för europeisk integration, samtidigt som han inte har visat sig benägen att ta avstånd från Ryssland.

Trots dessa utmaningar har EU en gynnsam position i förhållande till länderna i Västbalkan. Om man undantar Kroatien utgör handeln med EU 74 procent av dess totala utrikeshandel, att jämföra med bara 6 procent med Kina, 5 procent med Ryssland och 4 procent med Turkiet. I detta perspektiv bör inte EU låta dagens utmaningar försvaga dess övergripande utvidgningsstrategi.

EU får inte svika de förväntningar som Tesla utan tvivel skulle ha haft på unionen. Alla européer bör få möjlighet att delta i det europeiska projektet och dra nytta av dess förändringspotential. Det är precis vad en stor del av Balkans befolkning fortfarande önskar. EU-ledarna kan inte garantera att processen att gå med i unionen kommer att vara snabb och enkel. Men endast de kan se till att resan kommer att vara mödan värd.

Översättning: Mats Dannewitz Linder

Copyright: Project Syndicate

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.