Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Ledare

Den uppbyggliga litteraturen

KOLUMNEN. Lena Andersson är författare och fristående skribent i Dagens Nyheter. Denna artikel är den tredje i hennes serie om språk, skrivande och läsande.

De återkommande kulturstriderna om fiktiva skildringars destruktivitet kan spåras till olika syn på medvetandet och dess förmåga eller icke-förmåga till förnuftiga tolkningar.

Under något av 1990-talets första år när jag nyligen börjat intressera mig för litteratur såg jag ett inslag på Aktuellt som gjorde mig konfys. I studion satt den berömda författaren Sara Lidman och fördömde en viss roman, ”American Psycho” av Bret Easton Ellis som nu skulle ges ut på svenska efter att ha gjort skandal i USA året före. Svallvågorna av den amerikanska debatten om bokens skildringar av misogyni och sexualvåld hade fört Sara Lidman till Aktuellt för att lysa den i bann.

Hade hon rätt i att ”American Psycho” är skadlig och i att vi bör skonas från att skadas av litteraturen? Vari ligger i så fall det skadliga? I att kvinnor framställs som offer för en mordisk och morbid sexgalning? Det borde väl snarast applåderas, med tanke på att kvinnokampen delvis utgår från att kvinnor är utsatta för mordiska och morbida sexgalningar?

Eller är det en rättighetsfråga? Att kvinnor åtminstone i fiktionen har rätt att inte framställas på det sätt som deras orättvisa position sägs vara i verkligheten.

Då bevekelsegrunderna för indignationen över fiktiva framställningar sällan diskuteras är de svåra att bringa klarhet i, men mycket talar för att de grundar sig i övertygelsen att medvetandet är hjälplöst inför intrycken som sköljer in över det. Förnuftet och tolkningsinstanserna som vi upplever att vi kontrollerar är blott illusioner. Vi tror att vi äger introspektion och korrekt bedömningsförmåga, men medvetandet är ett rov för fördomar. Det är fånge i diskursen och normerna som format det, en fånge som felaktigt känner sig fri.

Det är vad jag tror, att det väsentliga hos människan föregår kulturell påverkan; det väsentliga hos människan avsätts i kulturella uttryck, inte tvärtom.

Vår tids kulturstrider tycks komma ur en ohelig allians och besynnerlig legering mellan positivistisk naturvetenskap och postmodern/posthumanistisk filosofi. Ur tron att språket, litteraturen och konsten inte speglar utan formar människan och hennes syn på världen, härrör övertygelsen att negativa kulturella och litterära uttryck ska bort eller protesteras mot – skildringar där någon ur en förtryckt grupp framställs som förtryckt, till exempel, och där världen inte visas så som den borde vara.

Om medvetandet verkligen är detta klibbiga flugpapper på vilket allt fastnar utan att kunna sorteras av kontrollinstanser som förnuft, besinning och omdöme är det här måhända en rimlig inställning.

Men är vi så helt utan styråra? Eller finns en evolutionärt utvecklad mänsklig natur i botten som gör att vi uppfattar världen med viss nödvändighet, och det oavsett påverkan från konst och litteratur. Det är vad jag tror, att det väsentliga hos människan föregår kulturell påverkan; det väsentliga hos människan avsätts i kulturella uttryck, inte tvärtom.

I fråga om ”American Psycho” begriper jag därför inte att den boken är möjlig att betrakta som bärare av misogyni och värdenihilism. Att den handlar om en kvinnohatande mördare, våldsdyrkare och märkesfetischist gör den ju till direkt propaganda för motsatsen.

Den inställningen förutsätter emellertid att den förnuftiga förhandlingen i vårt inre inte är den illusion som påstås. Är den det hade Sara Lidman rätt. Då kan vi inte hantera böcker som ”American Psycho” och bör överväga förbud.

Redan titeln ”American Psycho” är annars en läsanvisning ifall någon skulle behöva en sådan: vi har med en sjuk människa att göra. Men hade den hetat ”American Hero” hade förnuftet genast tolkat titeln ironiskt, och boken som samhällskritik, just därför att vi förhåller oss till språkliga sinnesdata, vi är inte offer för dem som en dator eller en automat.

Det som förvånade mest med Sara Lidmans utfall var att hon, socialist som hon var, inte i stället passade på att tolka boken som en uppbygglig skildring av hur varufetischismen, statussamhället och penningen deformerar människor till själlösa monster. Den orimligaste tolkningen, tycks det mig, är att se boken som ett försvar av dessa fenomen.

Anser man att världen och medvetandena i huvudsak inte skapas av språk och intryck, utan att vi tolkar dessa och tolkar våra tolkningar i lager på lager av metanivåer, kan litteratur om och av usla människor forma de noblaste insikter i läsaren. Detta eftersom vi i kraft av vår natur förstår en hel del om rätt och fel och äger vår icke-illusoriska förmåga till introspektion och reflektion.

Ingen frisk människa blir inspirerad att efterlikna huvudpersonen i ”American Psycho” utan att känna sig nödgad att förklara och rationalisera sitt beteende. Den som blir illa berörd av hans beteende behöver inte förklara och rationalisera. Antingen tror vi att denna skillnad beror på att sexualvåld och kvinnoförakt inte råkar vara normen just nu, men kommer att bli det om böcker som Bret Easton Ellis publiceras. Eller så tror vi att skillnaden beror på att människan har något fundamentalt i sig som inte rubbas över tid och rum – en följd av spegelneuroner, medkänsla, möjligheten att känna och minnas lidande, att föreställa sig idealtillstånd och att jämföra – som gör att hon vet mycket väl att somliga sätt att vara är att föredra.

Litterära skildringar av destruktivitet kan därför vara synnerligen ”uppbyggliga”, då de väcker liv i vår vetskap om det bättre och det godare.

Läs mer i Lena Anderssons serie om språk, skrivande och läsande:

Lena Andersson: Det underbara med språket

Lena Andersson: Den lögnaktiga litteraturen

 

 

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.