Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Ledare

Endast språkdräkten är ny

KOLUMNEN. Margit Silberstein är journalist och fristående kolumnist i Dagens Nyheter. Hon har tidigare varit inrikespolitisk kommentator i SVT.

Ulf Kristersson, som väntas bli ny moderatledare, avfärdar frågor om Sverigedemokraterna som tjat. Men det var Moderaterna själva som ställde regeringsfrågan i förgrunden och med sitt utspel om SD slog in en kil i alliansen.

Förändra er eller dö – ett bevingat stridsrop från Fredrik Reinfeldt. Skräckslagna inför det som tornade upp sig som sotdöden i väljarbarometrarna, valde dagens moderater förändring. De sköt budbäraren, inte för själva politiken, utan för att budskapet uttalades grumligt. Nu ska efterföljaren sprida ordet. Men än så länge är endast språkdräkten ny.

Reinfeldts förändring gick till stor del ut på att knocka motståndaren med dess egen retorik. Han var en trianguleringens mästare. I dag har de som var hans lärjungar fullt sjå att mala ner den före detta ikonen, det han stod för och det de själva stod för till för inte så länge sedan. Strävan är att få tillbaka väljare från Sverigedemokraterna.

Det finns till och med moderater som längtar tillbaka ända till fornstora dagar med en Carl Bildt, en moderat classic, som anförare.

Men det räcker att gå bakåt bara ett par steg och tala tvärtomspråket om den politik som var i går. Ulf Kristersson sa häromkvällen i SVT att han förstod väljare som blivit sverigedemokrater på grund av flyktingpolitiken, som Reinfeldts regering skötte tillsammans med Miljöpartiet. Eftersom den var så fel.

Det är i nötningen mellan Sverigedemokraterna och Moderaterna som Ulf Kristersson förväntas träda ut ur Anna Kinberg Batras tjocka och berätta hur det ska bli mellan de två partierna. Hon blev gång på gång svaret skyldig. Det är ett av skälen till att partiet började med självskadebeteende, som Kinberg Batra uttryckte det, och tvingade henne att gå.

Men hur ska man ge ett förklarande skimmer till något där hela poängen är att linda in av rädsla för att klarspråk skulle vara en krigsförklaring mot en sida i partiet, splittrat mellan liberaler och konservativa?

Ulf Kristersson har i en stund av ovanlig öppenhet sagt att om man som politiker inte förmår att förklara är det inte ett kommunikationsproblem. Då är något fel i sak. Han talade om Decemberöverenskommelsen, men det kunde lika gärna ha gällt relationen till Sverigedemokraterna.

När Kristersson i SVT:s ”Agenda” pressades på hur en alliansregering som är mindre än de rödgröna ska kunna regera utan stöd av Sverigedemokraterna, sa han upprepade gånger att frågan är tjatig. Som om det inte var Moderaterna som placerade regeringsfrågan i högsätet den 19 januari, när Anna Kinberg Batra deklarerade att hon ville fälla regeringens budget med Sverigedemokraterna. I förlängningen var hon alltså redo att överta makten och därmed hamna i händerna på Sverigedemokraterna. Annie Lööf kallade det politisk cirkus.

Ulf Kristersson är skickligare på att uttrycka sig och att vända och vrida på frågan än Anna Kinberg Batra. Retoriskt låter det som att han avvisar Sverigedemokraterna. Men det kokar ner till att han är beredd att regera i ett läge där han skulle behöva dem vid varje omröstning i riksdagens kammare. Går det så går det, är filosofin han ger uttryck för. Han låtsas inte om att Jimmie Åkesson kräver förhandling och rejält betalt i utbyte.

Vad händer med alliansen i det moderata tumultet? Man kan säga vad man vill om Fredrik Reinfeldt och det gör de också i Moderaterna. Men alliansen var hans skötebarn. Vems skötebarn är alliansen i dag? Reinfeldt hade ett återkommande tema, när han talade inför publik. Är de förberedda? dundrade han retoriskt om sina rödgröna motståndare. Den som inte är förberedd är oförberedd.

Det berättas om den gamla goda tiden för alliansen att Anders Borg jobbade stenhårt i tre års tid före valet 2006 med att arbeta fram gemensam politik. När själva regeringsskiftet skulle äga rum togs de nya makthavarna emot av rättschefen i statsrådsberedningen för en introduktion. Men Anders Borg var otålig, vilket väl är hans signum, så han kallade genast dit tjänstemännen i regeringskansliet. Han öppnade en portfölj som dignade under sin egen tyngd. Den var fylld med kompendier som Borg delade ut. Kompendierna var den nya politiken, som i stort sett var färdig att sättas i sjön.

Nu har alliansen ett år på sig att göra en Anders Borg. Frågan är hur mycket gemensam politik de hinner mejsla fram på den tiden. De är ju inte ens överens om själva fundamentet, hur de ska överta makten. I vilken badtunna får Jimmie Åkesson plaska, när de andra har sin?

Jan Björklund och Annie Lööf har satt sin heder i pant på att det inte blir någon alliansregering om de rödgröna blir större än alliansen. Till skillnad från Ulf Kristersson hyllar de Reinfeldtdoktrinen att inte sätta sig i en regering som blir beroende av Sverigedemokraterna.

Kristersson är pragmatiker. Han sa på ett seminarium i våras att hans drivkraft är att ”genomföra politik” och att det ibland kan betyda förhandlingar med djävulen.

Mycket talar för att alliansen inte hittar någon gemensam hållning i regeringsfrågan. Att partierna går fram i valet som en allians och hänvisar till att valresultatet avgör vad som händer sedan. Kanske krävs det ett val för att dyrka upp låsningar och formera nya konstellationer i svensk politik. Kodorden kommer att vara ansvar och att landet måste styras.

margit@silberstein.nu

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.