Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Ledare

Hotet om ett kärnvapenkrig är på riktigt.

Skräckväldets ansikte.
Skräckväldets ansikte. Foto: Wong Maye-E/AP

För 55 år sedan var världen farligt nära ett kärnvapenkrig. Den aktuella konflikten med Nordkorea bär fröet till en katastrof.

Det finns vanliga utrikespolitiska kriser. Och så finns kriser som kan leda till att 100 miljoner människor dödas.

I oktober 1962 var det nära, under den så kallade Kubakrisen. En 13 dagar lång konfrontation mellan USA och Sovjetunionen höll på att sluta i ett fullskaligt kärnvapenkrig.

Med hjälp av ett spionplan hade USA upptäckt att Sovjetunionen placerade kärnvapenmissiler på Kuba. Det kunde inte amerikanerna acceptera utan krävde – med hjälp av en blockad till havs – att vapnen skulle demonteras och skickas tillbaka.

Så blev det. Men om ordkriget trappats upp, om förhastade steg tagits, om missförstånden varit fler hade katastrofen mycket väl kunnat inträffa.

Det finns starka skäl till att amerikanska presidenter och utrikesministrar de senaste 50 åren försökt lära sig av Kubakrisen, brukar Harvardprofessorn Graham Allison påpeka.

Ty en sak är säker: utrikespolitiska kriser inträffar gång på gång, men det är bara vissa som bär fröet till en katastrof.

Läs mer: Starka skakningar tyder på nytt kärnvapentest

Det räcker att följa den senaste tidens rapportering från Nordkorea, för att inse hur aktuella lärdomarna från Kubakrisen är.

Nordkorea är en totalitär regim. Den har kärnvapen. Den genomför tester. Den använder ett extremt hotfullt språkbruk mot omvärlden.

I veckan sköt regimen upp en medeldistansmissil över Japan. Det var enligt diktaturens ”nyhetsbyrå” en upptakt till att betvinga den amerikanska Stillahavsön Guam.

Före Nordkoreas senaste aggression varnade USA:s president Donald Trump att landet kommer att bemötas med ”eld och ett raseri som världen aldrig skådat”, om inte regimen upphör med sina hot.

Steget från sådana ord till ett kärnvapenkrig är inte stort. Hur kan det undvikas?

William Perry var försvarsminister i USA på 1990-talet, under delar av Bill Clintons tid som president. Tidigare i somras gav han en mycket öppenhjärtig intervju i New York Times ypperliga podd ”The Daily”.

Hans perspektiv var att den nordkoreanska regimen är livsfarlig men i en mening rationell. Dess beteende går bitvis att förutsäga.

Vad regimen bryr sig om, mer än något annat, är att överleva. Detta mål överskuggar allt. Miljontals nordkoreaner kan dö i svält, landet kan förbli eländigt och urfattigt – i praktiken ett fängelse för sina invånare. Men det centrala, för makthavarna, är att Kimdynastin består.

Hur säkrar en diktatur sin överlevnad? Om den inte vill gå samma öde till mötes som Saddam Husseins Irak eller Muammar Khaddafis Libyen skaffar den sig kärnvapen.

I slutet av 1990-talet verkade det finnas en öppning. Nordkorea började samtala seriöst med USA, supermakten som Pyongyang alltid fruktat. Sveriges statsminister Göran Persson besökte sedermera regimen och fick träffa Kim Jong Il. ”In kommer en liten farbror på rätt höga klackar i någon sorts sportig fritidsdress, väldigt klämkäck och lite domderande. Han kändes väldigt vardaglig”, berättade Göran Persson i en av Erik Fichtelius intervjuer.

Det som gjorde att Kubakrisen 55 år tidigare inte slutade med miljontals döda var både tur och skicklighet.

 

Kanske höll Nordkorea på att bli ett ”vanligt” land? Envåldshärskaren Kim besökte till och med börsen i Shanghai. Regimen skickade en toppmilitär till USA som fick en guidad tur av William Perry i Silicon Valley. Det ordnades med möten i Washington. USA och Nordkorea var mycket nära ett avtal.

Mellan Nord- och Sydkorea drogs en modern järnvägslinje. Visionen: att koppla samman systemet med transsibiriska och transkinesiska järnvägen.

Utvecklingen väckte hopp, men också intern amerikansk kritik om att Clintonadministrationen varit naiv och blivit lurad.

Efter att George W Bush tillträdde som president 2001 slog USA in på en ny kurs. Tonen mot Nordkorea skärptes, landet beskrevs av Bush som en del av ”ondskans axelmakter”. På två år fördes inga samtal med Pyongyang, enligt William Perry.

Drog regimen slutsatsen att kärnvapen trots allt var dess bästa chans till överlevnad? Mycket möjligt.

I dag rullar inga tåg, det enda som utväxlas är hot om massdöd. Och till skillnad från på 1990-talet har Nordkorea i dag kärnvapen.

Det som gjorde att Kubakrisen 55 år tidigare inte slutade med miljontals döda var både tur och skicklighet.

Åtskilliga rådgivare drev på för att president Kennedy skulle invadera Kuba. Utifrån vad som kommit fram hade ett sådant beslut av allt att döma framkallat ett kärnvapenangrepp mot Miami, sedan ett fullskaligt kärnvapenkrig.

Kennedy lät sig inte pressas in i ett hörn, utan letade hela tiden efter utvägar. Han testade olika alternativ, försökte utarbeta kompromisser, höll kommunikationsvägarna öppna, blandade privata och offentliga meddelanden med den sovjetiske ledaren Chrusjtjov, försökte ständigt vinna mer tid och förstå hur motparten tänkte. Strategin lyckades.

I valet mellan att Kuba skulle bestyckas med kärnvapen och risken för katastrofala konsekvenser som svar på ett amerikanskt angrepp på Kuba, valde president Kennedy en medelväg.

Nordkorea är en diktatur med kärnvapen. Men att angripa eller försöka avsätta regimen riskerar, precis som i fallet med Kuba, att framkalla ett krig som Nordkorea säkerligen förlorar, men till priset av miljoner döda. Bara på den koreanska halvön bor 75 miljoner människor.

Om regimen i all sin vidrighet beter sig någorlunda rationellt, vilket William Perry bedömer, så är det inte ytterligare sanktioner eller hot som får den på bättre tankar. Det är nedslående nog trovärdiga försäkringar om att skräckväldet kommer att lämnas i fred.

”Krig är enbart en fortsättning av politiken med andra medel”, konstaterade den tyske militärteoretikern Carl von Clausewitz. President Donald Trumps ilskna twittrande har redan uttömt den retoriska arsenalen. Det bådar inte gott. En morgon riskerar vi alla att ha blivit väckta av nyheten om ett kärnvapenkrig.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.