Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Ledare

Utan skattebetalarna inget huvudkontor att flytta.

Nordeas högkvarter vid Kungsträdgården i Stockholm.
Nordeas högkvarter vid Kungsträdgården i Stockholm. Foto: Henrik Montgomery TT

Nordeas flyttbesked är ett stort misslyckande för Sverige. Men som så ofta är det sällan en parts fel när två träter.

Det är tidig morgon lördag den 18 december 1990. Telefonen ringer hemma hos Jacob Palmstierna. Han är en stukad före detta bank-vd, som fått lämna S-E-Banken under förödmjukande former efter komplicerade husaffärer. I andra änden av telefonluren hörs industrimannen Björn Wahlström: ”Jag har lovat finansministern att du och jag ska fixa Nordbanken. Är du med? frågar han.

Så blev det. I memoarboken ”Jacobs stege” berättar Palmstierna den dramatiska historien om hur han själv, Björn Wahlström och senare Hans Dalborg – mot alla odds – lyckas lägga grunden till det som kom att bli Nordea – i dag Nordens största bank.

Då, 1990, var framtidsperspektivet allt annat än ljust. Nordbanken hade haft en eländig kreditkultur, företaget stod utan fungerande ledning och förtroendekapitalet var urgröpt. När fastighetsbubblan sprack höll banken på att gå omkull, och dra med sig andra i fallet. Det krävdes djupgående förändringar och statlig hjälp för att till sist vända krisen till något positivt.

20 år senare, när Björn Wahlström var 85 år och hade lämnat det aktiva arbetslivet, fick jag förmånen att lära känna honom. Jag frågade ganska många gånger om hanteringen av bankkrisen. Björn kom från industrin och hade i princip gått i pension när regeringen bad honom att ställa upp.

Det hade förmodligen varit bekvämt att tacka nej. Men i stället valde Björn Wahlström att mot låg ersättning lägga annat åt sidan och försöka rädda Nordbanken – och i förlängningen hela banksystemet – från en hotande kollaps.

Björn var den typ av storföretagsledare som kände ett samhällsansvar. Han drev ibland igenom impopulära beslut under sin karriär, men han gjorde det med en känsla för det långsiktigt rätta. Han tänkte bortom nästa kvartal – och han brydde sig om Sverige.

Det var ingen slump att regeringen vände sig till Björn Wahlström. Han tillhörde en generation som låg bakom de svenska framgångarna under efterkrigstiden. Och han var med och höll i rodret vid de tillfällen då det också krisade som värst.

Jag vet inte vad Björn Wahlström hade sagt om Nordeas beslut att flytta bankens huvudkontor till Finland.

Men en sak påminde han ofta om. Banker lever inte isolerat från samhället. På grund av deras storlek och betydelse för det finansiella systemet andas de i ett slags symbios med staten.

Ta krisen i början av 1990-talet. Den var inte bara orsakad av vårdslös kreditgivning. Flera politiska beslut bidrog också till smällen. Superdevalveringen 1982 utlöste ett högtryck i den svenska ekonomin, som regeringen avstod från att dämpa. Överhettningen tilläts bli ett allvarligt problem. Kombinerat med en serie avregleringar fortsatte i stället bubblor att blåsas upp, och till sist sprack de.

Om dagens Nordealedning går tillbaka till bankens rötter kan den inte bortse från det täta beroendeförhållandet till det svenska samhället.

Först då insåg staten allvaret i situationen och satte igång nödhjälpen, såväl direkt som indirekt. Genom att garantera alla bankers lån, sjönk kostnaderna dramatiskt för samtliga aktörer. Om inte det gjorts hade nog fler banker, även SEB och kanske också den relativt välskötta Handelsbanken, behövt söka hjälp.

Symbiosen fanns hela tiden där. Och den har inte försvunnit.

Nordbanken blev med åren en framgångsrik nordisk storbank, efter rader av fusioner. Och det statliga ägandet minskade successivt. De pengar som en gång investerats i räddningsaktioner och aktieköp, visade sig med åren vara en mycket god affär. Men det visste ingen på 1990-talet. Då handlade det om att rädda banken för att trygga samhällsekonomin.

Nu lämnar Nordea Sverige för Finland, trots att bolaget förra året tjänade 40 miljarder kronor.

Det finns argument som talar för ledningens och styrelsens sak. Kritik kan riktas mot hur olika svenska regeringar hanterat banksektorn sedan finanskrisen 2008. Kanske är det oklokt av Sverige att stå utanför den europeiska bankunionen. Regeringen har inte varit särskilt intresserad av att lyssna eller diskutera. Ansvariga svenska myndigheter har dragit åt olika håll. Spelreglerna har framstått som oklara.

Nordea måste kunna motivera varför man ska stanna kvar i ett land där det kostar väsentligt mer att bedriva verksamheten.

Men hittills har inte aktiemarknaden charmats av flyttbeskedet. Sedan beslutet annonserades har börskursen sjunkit något – några snabba vinster verkar inte marknaden se.

Vad Nordeas ledning underskattat är kundreaktionen. Flyttbeslutet är på väg att framkalla en varumärkesskada i den högre klassen. Det riskerar att bli dyrt för banken.

När det moderna Nordeas skapades var vd:n Hans Dalborg extremt mån om att företaget skulle uppfattas väl i hela Norden. Banken var inte bara svensk. För att underlätta fusionsarbetet gick Dalborg så långt att han lärde sig finska.

Om dagens Nordealedning går tillbaka till bankens rötter kan den inte bortse från det täta beroendeförhållandet till det svenska samhället. Utan det hade det aldrig funnits något huvudkontor att flytta. Utan de svenska skattebetalarna hade det aldrig existerat några vinster att dela ut till ägarna.

I stället hade banken tvingats stänga – det enda som funnits kvar att minnas är det kontorskomplex i centrala Stockholm som i dag utgör Nordeas högkvarter, och som Stockholms stad genom generösa bygglov och anpassningar i detaljplanerna tillåtit att bre ut sig genom åren. Det började med att de unika Sagerska husen vid Kungsträdgården offrades för att lämna plats åt storbanken, men den tillmötesgående politiken har varit konsekvent i alla år.

Nordeas flyttbeslut är ett stort misslyckande för Sverige. Det borde, med tät dialog mellan regering och företagsledning, ha gått att undvika.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.