Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Ledare

Den asiatiska freden gav välstånd

KOLUMNEN. Richard Haass är amerikansk diplomat och ordförande i tankesmedjan Council on Foreign Relations.

Bakom Asiens ekonomiska under finns ett strategiskt mirakel: flera decennier av fred i denna världsdels tidigare krigshärjade södra och östra delar. Nu hotas både freden och välståndet.

Det är för tidigt att säga om och hur den utmaning som Nordkoreas kärnvapen- och missilprogram utgör kommer att få sin lösning. Men det är inte för tidigt att fundera över vad den utmaningen skulle kunna betyda för en del av världen som på så många sätt har trotsat historien.

Benämningen ”det asiatiska undret” säger en del om hur remarkabel det senaste halvseklets ekonomiska tillväxt i många asiatiska länder har varit. Den första ekonomin som tog fart var Japan, som – trots inbromsningen under de senaste årtiondena och en förhållandevis liten befolkning – fortfarande är världens tredje största ekonomi.

Kinas uppgång började lite senare men är inte mindre imponerande: landet har under mer än tre årtionden lyckats åstadkomma en tvåsiffrig genomsnittlig BNP-tillväxt, vilket i dag gör det till världens näst största ekonomi. Indien, som snart är världens folkrikaste land, har på senare tid upplevt en imponerande årlig BNP-tillväxt om 7–8 procent. Och de tio medlemmarna av den sydostasiatiska samarbetsorganisationen Asean har i genomsnitt haft omkring 5 procents tillväxt.

Men dagens ekonomiska under i Asien vilar på ett mindre omtalat strategiskt under: upprätthållandet av fred och ordning. Sedan Vietnamkrigets slut i mitten av 1970-talet har Asien utmärkt sig genom frånvaron av större konflikter inom eller över gränserna – en prestation som särskiljer regionen från Afrika, Europa, Mellanöstern och till och med Latinamerika.

Denna stabilitet är desto märkvärdigare som Asien inom sig rymmer ett stort antal olösta konflikter. När andra världskriget tog slut 1945 skrev Japan och Ryssland inte under något fredsavtal, mycket beroende på deras motstridiga anspråk på den södra delen av ögruppen Kurilerna, i Japan kallad Norra territorierna. Åtta år senare slutade även Koreakriget utan något formellt fredsavtal och efterlämnade en delad och tungt beväpnad halvö.

I dag fortsätter territoriella anspråk – varav de flesta involverar Kina – att underblåsa spänningar inom Asien. Japan är inblandad i en dispyt med Kina om ögruppen Senkaku (Diaoyu) i östra Sydkinesiska havet. Mer än ett halvdussin andra asiatiska länder har starka invändningar mot Kinas territoriella anspråk i Sydkinesiska havet. Och Indien tvistar med Kina om den långa gemensamma gränsen genom Himalaya.

Trots alla dessa spänningar har det till största delen rått fred i Asien, delvis för att inget land har velat äventyra den ekonomiska tillväxten. Detta perspektiv kom tydligast till uttryck under Deng Xiaoping. När han ledde Kinas process av ekonomisk ”reform och öppning” från sent 1970-tal till tidigt 1990-tal betonade Deng uttryckligen vikten av en stabil yttre miljö för att underlätta den inre ekonomiska utvecklingen.

Men ekonomin är antagligen inte den enda faktorn som har spelat in. Eftersom de flesta asiatiska länder hyser relativt homogena samhällen med starka nationella identiteter är risken för att inrikes konflikter ska bryta ut och sprida sig över nationsgränserna relativt låg. Och sist men definitivt inte minst har USA:s starka militära närvaro i Asien – vilken utgör grunden för regionens stabila allianssystem – minskat de asiatiska ländernas behov av att bygga upp egna stora militära styrkor.

Dessa faktorer har bidragit till Asiens fred och stabilitet, men de utsätts nu för allt större påfrestningar.

Vad har då förändrats? Till att börja med har Kinas ekonomiska uppsving gjort det möjligt för landet att utöka sin militära kapacitet. När Kina nu går in för en alltmer påstridig utrikespolitik, blir andra länder mer benägna att öka sina militära utgifter. Under tiden tycks USA – den enda makt som kan stå upp emot Kina – dra sig tillbaka från sin traditionella roll i Asien.

Den mest omedelbara orsaken till den politiska instabiliteten är Nordkorea, som nu utgör inte bara ett konventionellt militärt hot mot Sydkorea utan också ett kärnvapenhot mot övriga Asien och mot USA. Detta skulle kunna motivera en förödande attack från USA i föregripande syfte.

Men om USA avstår från militär handling skulle resultatet också kunna bli katastrofalt om Nordkorea faktiskt angriper. Redan hotet om ett sådant angrepp skulle kunna vara destabiliserande om det leder till att oroade USA-allierade såsom Sydkorea och Japan ökar sina militära utgifter och omvärderar sina beslut att själva avstå från kärnvapen.

Om något av dessa scenarier skulle bli verklighet, skulle följderna bli omfattande. Utöver de mänskliga kostnaderna skulle de hota den ekonomiska välfärden inte bara i Asien utan i hela världen.

Den goda nyheten är att inget av detta är oundvikligt. Det finns fortfarande tid för regeringarna att visa återhållsamhet, utöva diplomati och ompröva politiska inriktningar som hotar att underminera stabiliteten. Tyvärr lever vi i en tid av växande nationalism och ledarskap som tidvis är oansvarigt. Lägg till detta bristfälliga regionala politisk-militära arrangemang, så är det inte alls säkert att det sunda förnuftet kommer att triumfera över ansvarslösheten, eller att Asiens unika, flera decennier långa fred kommer att bestå.

Översättning: Mats Dannewitz Linder

Copyright: Project Syndicate

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.