Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Ledare

Tio lärdomar från Nordkorea

Missiler i Pyongyang.
Missiler i Pyongyang. Foto: Wong Maye AP

Det kan vara för sent att påverka Nordkoreas kärnvapenprogram på ett avgörande sätt. Men det är inte för sent att dra lärdom av omvärldens misslyckande.

Nordkorea har i sin ägo ett antal kärnstridsspetsar och ballistiska missiler som kan bära dem till platser runtom i världen. Många regeringar diskuterar hur man ska kunna hindra eller fördröja landets vidareutveckling av sitt kärnvapenprogram och vilka åtgärder som kan vidtas om man misslyckas med detta.

Detta är helt klart viktiga frågor, men det är också viktigt att skaffa sig en bild av hur Nordkorea har lyckats driva utvecklingen av egna kärnvapen och missiler med framgång trots att omvärlden under decennier har försökt att lägga hinder i vägen. Det kanske är för sent att påverka Nordkorea på ett avgörande sätt, men det är inte för sent att dra lärdomar av det som har skett. Här följer tio viktiga sådana som det är vanskligt att bortse från.

Den första: En stat som har tillgång till elementärt vetenskapligt know-how och modern industrikapacitet och som är fast besluten att utveckla kärnvapen kommer med stor sannolikhet att lyckas, förr eller senare. Mycket av den kunskap som behövs är vida spridd.

Den andra: Hjälp utifrån kan motverkas och begränsas men inte stoppas helt. Om vinster finns att göra uppstår alltid en svart marknad. Vissa stater kommer att se mellan fingrarna med detta trots att de har förbundit sig att inte göra det.

Den tredje: Det finns gränser för vad som kan uppnås med ekonomiska sanktioner. De kan öka kostnaden för att utveckla kärnvapen, men all erfarenhet visar att stater är beredda att betala ett mycket högt pris om de sätter ett tillräckligt stort värde på att ha dessa vapen. Det finns även belägg för att sanktioner kan dämpas eller upphöra helt när omvärlden ser sig tvingad att acceptera faktiska förhållanden – att en stat redan är en kärnvapenmakt. Så skedde i fallet Indien.

Den fjärde: Stater är inte alltid redo att sätta globala hänsyn (i det här fallet att verka för ickespridning av kärnvapen) före sina strategiska intressen. Kina säger sig förespråka ickespridning, men ser det som viktigare att Korea även fortsättningsvis är delat och Nordkorea en stabil buffertstat vid dess gräns vilket hämmar dess vilja att sätta ekonomisk press på Nordkorea. USA motsatte sig att Pakistan utvecklade kärnvapen, men agerade obeslutsamt eftersom man på 1980-talet ville ha stöd från landet i kampen mot Sovjetunionen i Afghanistan.

Den femte: Drygt 70 år efter att kärnvapen användes för första och senaste gången och 25 år efter kalla krigets slut anses de fortfarande vara värdefulla. Detta bygger mer på säkerhetstänkande än på prestige. Det var säkerheten som Israel prioriterade när landets kärnvapenprogram initierades – arabländerna hotade att utplåna den judiska staten. Ukraina, Libyen och Irak skrotade sina kärnvapenprogram, antingen frivilligt eller under press, och därefter invaderades Ukraina av Ryssland, Irak av USA och Libyen av USA och europeiska allierade. Saddam Hussein och Muammar Khadaffi störtades. Nordkorea har klarat sig undan ett liknande öde och tredje generationen i familjen Kim styr med järnhand.

Den sjätte: Det internationella icke-spridningsavtalet är otillräckligt och tandlöst. Detta fördrag slöts 1968 för att motverka att kärnvapenteknologi spreds utanför de fem länder (USA, Ryssland, Kina, Storbritannien och Frankrike) som är godkända som kärnvapenstater, under en begränsad men inte angiven tid. Fördraget bygger på frivillighet och ett land kan lämna det utan påföljd. För att kontrollera att det följs görs inspektioner, men vid dessa väger informationer från den granskade staten tungt och dessa är inte alltid med sanningen överensstämmande.

Den sjunde: Diplomatiska insatser i stil med den resolution om förbud mot kärnvapen som röstats igenom i FN:s generalförsamling har ingen märkbar effekt. Det är en modern variant av Briand-Kelloggpakten 1928 som kriminaliserade krig.

Den åttonde: Det finns en stor brist i de internationella fördragen. Det råder förbud mot spridning av kärnvapenteknologi, men det råder ingen enighet om vilka åtgärder som ska vidtas om ett land utvecklar eller skaffar sig kärnvapen. Preventiva åtgärder och föregripande åtgärder är diplomatiskt kontroversiella och rättsligt oklara och därför lättare att föreslå än att genomföra.

Den nionde: De alternativ som finns om man vill stoppa spridningen av kärnvapen blir inte bättre i och med att tiden går. I början av 1990-talet övervägde USA att med militära medel kväva Nordkoreas kärnvapenprogram i dess linda men drog sig för det av fruktan för att utlösa ett andra Koreakrig. I dag skulle det behövas en betydligt kraftfullare insats och det är osäkert om den skulle ha lycka med sig.

Den tionde: Alla problem kan inte lösas. En del kan bara hanteras. Det är exempelvis alldeles för tidigt att sluta sig till att Iran inte kommer att utveckla egna kärnvapen – överenskommelsen 2015 sköt risken på framtiden, men undanröjde den inte. Och det återstår att se vad som kan göras i fallet Nordkorea. Att hantera sådana utmaningar kanske inte är tillräckligt, men ofta får vi ställa vårt hopp till det.

Översättning: Claes Göran Green
Copyright: Project Syndicate

Richard Haass är amerikansk diplomat

Richard Haass är amerikansk diplomat och ordförande i tankesmedjan Council on Foreign Relations.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.