Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Ledare

En boksamlares många jag

KOLUMNEN. Richard Swartz är journalist, författare och fristående kolumnist i Dagens Nyheter.

När bokslutet kommer allt närmare är det dags att samla böcker omkring sig, för att försöka förstå vad allt handlade om. Framgång osäker.

En hel del av sommaren har jag använt till att från vinden i hyreshuset där jag bor bära ner pappkassar med böcker som jag bar upp dit för mer än trettio år sedan.

Ett fyrtiotal kassar. Ett tungt, dammigt och ibland sotigt jobb. Men med hjälp av två skickliga så kallade invandrare har jag smällt upp nya bokhyllor med glasdörrar så att lägenheten inte längre har plats för tavlor, speglar eller väggpendyler och mest liknar ett lånebibliotek i landsorten. Bara kök och badrum är bokfri zon.

Sedan dess stirrar mitt liv uppfordrande och till övervägande del oläst på mig från alla väggar. Med det är jag nöjd. Alltid har ju böcker haft mig i sitt våld; jag har köpt och sålt, samlat, läst, själv skrivit, staplat, skurit upp och bläddrat i otaliga böcker, någon gång stulit, men inte lånat ut, och när nu mitt eget bokslut kommer allt närmare ville jag åtminstone ha mina egna böcker omkring mig, för överblickens skull och för att försöka förstå vad alltsammans handlade om.

Medges: ett naivt och ganska patetiskt företag. Fast samtidigt ganska kul.

Alla dessa böcker försökte jag foga samman till ett mönster, till något som skulle ge mitt liv en klar och entydig mening. Utan större framgång.

Och fullt av överraskningar – det räckte med att fiska upp bok på bok ur pappkassarna. Jag hade glömt att jag en gång så intensivt intresserat mig för Herman Melville, Söderhavet och valfångst, samtidigt som kassarnas antal bekräftade att det enda jag verkligen vet något litet om här i livet är socialistisk planekonomi och judiskt liv i Östeuropa, det förra en historisk återvändsgränd, det senare så gott som utplånat. Och jag fick redan första dagen mitt dåliga omdöme bekräftat av inalles fyra pappkassar, tre av dem från Favör. I dem hade jag stuvat undan antikens klassiker: Ciceros brev och Senecas vältalighet rymdes tillsammans med hela det peloponnesiska kriget i en kasse från Konsum.

Hur hade jag inbillat mig att i decennier kunna leva utan dem?

En mansålder senare skämdes jag och platsbrist var ingen tillräcklig förklaring.

Redan samma kväll dammade jag av Lucretius ”Om tingens natur” och började, snart fascinerad, att läsa denna mer än 2 000 år gamla bok och hade långt efter midnatt lärt mig mer om atomer och tillvarons sinnrika inre konstruktion än någon modern populärvetenskaplig pocketbok någonsin klarat av.

Böckerna från vinden var inte bara ett slags arkeologi ägnad mitt eget förflutna: reklamen på några av pappkassarna visade att mitt närmaste snabbköp för en generation sedan höll våra kvarter med både färska skaldjur och fisk som numera får hålla till i någon disk för djupfryst. Mitt på golvet satt jag där, bläddrade och läste mig emellanåt fast i någon bok. Hitler och Stalin tävlade om mest hyllmetrar. Ivan Aguéli och Schopenhauer blev kära återseenden. Det ena ledde till det andra; några tunna volymer av Giorgios Seferis fick mig att äntligen bestämma mig för att läsa Konstantin Kavafis från början till slut, kanske som botgörelse, eftersom Kavafis i motsats till mig aldrig städade ut den antika världen ur sitt liv.

Alla dessa böcker försökte jag foga samman till ett mönster, till något som skulle ge mitt liv en klar och entydig mening. Utan större framgång. Vad har böhmiska helgon med finlandssvensk modernism att göra? Eller med kinesiskt porslin? Och dessa böcker som alla spretade och verkade sträva åt olika håll tycktes spegla en lika ostrukturerad läsare, som hade han i stället för ett enhetligt ”jag” bestått av flera, skiktade i lager på lager ungefär som hos en lök.

Över detta funderade jag, men nyktert och oförskräckt, utan att ögonen tårades som ju ofta sker när man i köket skalar lök. Alltid något. Och jag funderade över det faktum att det allra mesta i mina pappkassar var oläst och så skulle förbli, att så mycket inte kommit längre än till avsikt och ambition.

Obemärkt kunde mitt företag inte bli i ett hyreshus med många små lägenheter, bebodda av mycket unga människor med sannolikt få böcker. Den gången jag bar upp mina på vinden var jag nästan yngst i huset och de äldsta änkor efter för länge sedan döda män, ofta övertygade kommunister som med järnhand upprätthöll ordning och snygghet i vårt trapphus. Ty detta är vad som förr kallades en arbetarstadsdel och några av tanterna hade bott här alltsedan huset byggdes på trettiotalet. Jag saknar dem oändligt, särskilt som de aldrig skulle ha tillåtit de ungas oskick att i dag inte trycka ner hissen efter användning, inte heller dragit sig för att läxa upp den som inte omedelbart lydde order.

På tredje eller fjärde dagen iakttog en ung flicka hur jag skyfflade ut mina pappkassar ur hissen och påpekade att detta var fyra trappor och att soprummet är på bottenvåningen. Det var sagt med omtanke; jag måste ha sett både utmattad och förvirrad ut.

Men fyra trappor var rätt och jag tillade att jag bor här. Att jag gjort det i snart fyrtio år sade jag inte. Även den unga flickan bodde på fyra trappor, men när hon försynt frågade vad jag tänkte göra med så många böcker gav jag bara ett svävande svar: med tanke på vad hon sagt om soprummet, men ännu mer därför att hon väl ännu inte hade något behov av att inventera sitt eget liv.

Allra minst med hjälp av just böcker.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.