Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Ledare

Solberg klarade hinderbanan

La det swinge.
La det swinge. Foto: Cornelius Poppe

Den blå-blå regeringen i Norge tycks sitta kvar, mot alla odds. Några entydiga slutsatser om populism ger det inte.

Onekligen har Erna Solberg gjort en prestation. Statsministerns Høyre vinner sitt andra val i rad, vilket inte har hänt på 30 år. Det sker efter en mandatperiod med oljepriskrasch och åtföljande ekonomisk nedgång. Hon har också varit tvungen att tämja bångstyriga partner, med populistiska Fremskrittspartiet (FRP) inne i koalitionen och småbröderna Venstre och Kristelig folkeparti (KRF) utanför.

Trots fortsatt borgerlig majoritet blir det inte lätt att bilda regering nu heller. Alla fyra har backat marginellt. Men valets stora förlorare, Jonas Gahr Støre och Arbeiderpartiet, är inget rimligt alternativ.

Så vad gör Erna Solberg rätt, förutom att få norrmännen att gilla henne?

Visst var det en chansning efter valet 2013 att bjuda in FRP i värmen, och låta dess ledare Siv Jensen bli finansminister. Men till skillnad från Sverigedemokraterna kan FRP räknas in i ett borgerligt block. Ursprunget finns i missnöje med höga skatter, inte i nazism och rasism. Invandringsmotståndet är skränigt och ofta obehagligt, men retoriken har varit värre än praktiken. Solberg har hållit FRP på mattan, Jensen har kompromissat.

Ständiga gräl har utbrutit mellan FRP och Venstre/KRF, men det verkar inte ha gynnat småpartierna att stå utanför regeringen. Båda klarade 4-procentsspärren med ett nödrop. Hur det hade gått med ministerposter går förstås inte att veta. KRF har tidigare sagt sig inte vilja fortsätta som stödparti, och Venstre är inte entusiastiskt. Fyra år till? Det får vi allt se.

I december var regeringen nere för räkning. Arbeiderpartiet ledde överlägset i opinionsmätningarna. Men Høyre och FRP spurtade sig nästan tillbaka till 2013 års nivå, medan Gahr Støre sjönk som en sten.

Två svåra oväder drabbade Norge under mandatperioden: oljeprisraset 2014 och flyktingkrisen 2015. Hela ekonomin tog stryk av det första: 50 000 jobb försvann i oljeindustrin, tillväxten dök generellt. Men comebacken har varit stark, med en BNP-ökning första halvåret 2017 på 1,3 procent. Arbetslösheten är bara drygt 4 procent.

Høyre och FRP spurtade sig nästan tillbaka till 2013 års nivå, medan Arbeiderpartiet sjönk som en sten.

Konjunkturen i omvärlden har dragit, precis som i Sverige. Men även om regeringen i Oslo inte kan ta åt sig all ära har en del gjorts rätt: begränsade skattesänkningar, satsningar på vägar och spår, uttag ur oljefonden för att överbrygga krisen. Det var inte särskilt trovärdigt när oppositionen skyllde eländet på regeringen, men när det började gå uppåt igen hamnade Arbeiderpartiet helt offside.

Flyktingkrisen fick samma verkan som på den här sidan kölen, de flesta partierna stramade åt sin politik. Skillnaden mellan Norge och Sverige är försumbar, trots att FRP suttit vid makten.

FRP har dock gynnats både av flyktingströmmen och av att inte längre upplevas som så apart. Även om det stundtals har varit stökigt i FRP:s stortingsbänkar har partiets ministrar uppträtt hyggligt habilt. En del löften såldes ut i början, men FRP överlevde de påfrestningar ansvar innebär.

Vad partiet har uträttat säger dock inget om hur andra länders populister skulle klara sig. Om en månad är det val i Österrike. FPÖ leder klart och är på väg att bli största parti. Effekterna är svåra att sia om.

Till vänster var det oklart vad Arbeiderpartiet ville, och ordföranden Gahr Støre har hamnat i olika blåsväder på grund av hur han har hanterat sin ansenliga förmögenhet. Varför han ska sitta kvar är svårt att förstå.

Senterpartiet är valets stora vinnare, men inte särskilt likt sin svenska kusin. Det är mer vänster än liberalt, det avskyr EU och gick framåt på en kampanj mot kommunsammanslagning. Sosialistisk venstreparti ökade också rejält. Varken miljöpartiet, som vill skrota den norska oljeindustrin, eller kommunisterna klarade 4 procent. Balansgången runt spärren hade kunnat sluta annorlunda. Men en vänsterregering skulle sannolikt ha brottats med ännu större interna spänningar än en borgerlig.

Norges nästa regering har en del framtid att förbereda. Oljefonden består av nätta 8 000 miljarder norska kronor, men intäkterna är inte eviga och den som gnager av kakan har till slut ingen kvar. Nutidens miljökrav är inte vänligt stämda mot oljan, men hur Norge ska leva utan den vill få partier ens tänka på.

Sannolikt behöver Norge prioritera hårdare bland offentliga utgifter, vilket inte självklart är populärt. Något måste göras för att höja sysselsättningsgraden, fler måste jobba mer. Det går inte att bortse från skatteincitament.

Det är inte synd om Norge, men Erna Solberg har ingen brist på uppgifter. Även om regeringen håller sams.

Detta är en ledartext skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.