Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Världen

Det är dags att vi talar om The Economist-mannen

The Economist – ett veckomagasin för den globala eliten.
The Economist – ett veckomagasin för den globala eliten.

KRÖNIKA. Det brittiska veckomagasinet 
för den globala eliten är en 
statussymbol. Men vad skulle 
affärsmännen säga om de visste 
vem som skrev artiklarna?

Jag har kräkts utanför magasinet The Economist. Jag var gravid och fick ta mig genom tidningens entré med en plastpåse fylld med vad som en timme tidigare hade varit min frukost. Min kollega tog hand om den. Gick i väg och kom snabbt tillbaka.

– Vad gjorde du med den?

– Jag gömde den bakom en pelare.

Vi gick in till vårt möte.

Jag har ofta tänkt på vad som hände med den där plastpåsen.

The Economist är veckomagasinet för den globala eliten. Och de som vill vara som den globala eliten. Redaktionen ligger i ett torn i St James i London.

”Titta på mig, jag läser The Economist” skryter Homer i ett avsnitt av ”Simpsons”: ”jag vet att Indonesien står vid ett vägskäl”. The Economist är en brittisk tidning vars största marknad är USA, eftersom amerikaner gillar att höra att deras ekonomi går bra från någon som talar brittisk engelska.

I Sverige gillar vi att debattera Kulturmannen och glömmer lätt The Economist-mannen. Glappet mellan pengarnas värld och resten är för stort. När hörde du senast en fråga om finansvärlden i ”På spåret”? Det händer förstås. Men rent allmänt gäller att konst, politik, geografi, musik, naturvetenskap och sport hör till allmänbildningen, inte att veta vad blankning är.

The Economist är lika mycket en statussymbol som en journalistisk produkt. The Economist-mannen dök till och med upp i ett avsnitt av ”Sex and the city”. En av männen som Carrie och co dejtade skrev för den brittiska tidningen. Annars brukar män i romantiska komedier vara arkitekter, fråga mig inte varför.

The Economist är över hundra sidor varje vecka: artiklar utan byline som förklarar världen. Nigerias president är sjuk vilket har möjliggjort den nödvändiga devalveringen av nairan, hälsoappar är hett på den kinesiska startup-scenen och hajattackerna har blivit fler i Réunion. Det krävs mer forskning om hajbeteende, konstaterar The Economist, tidningen kommer alltid med förslag på förbättringar av allt den skriver om, oftast i tre punkter. Dessa förslag kan The Economist-mannen sedan upprepa på möten, middagar och golfrundor. ”Jag brukade tänka, nu läser jag bara The Economist” som miljardären Larry Ellison uttryckte saken.

De flesta som tar sig in i The Economist-tornet inser snabbt varför tidningen inte har några bylines. Medarbetarna tycks alla vara i 20-årsåldern.

Tidningen grundades 1843 bland ånglok och mamelucker. Den skulle stå upp för framsteg, frihandel, rationalitet och liberalism. The Economist slog dock inte igenom förrän det brittiska imperiet slog igen. Det är de senaste tre decennierna som tidningen har blivit en symbol för vår tids globalisering. De öppna gränsernas, teknikoptimismens och finansmarknadernas förlovade slut på historien.

Ingen tror på experter och fakta mer än The Economist. Ingen kan likt The Economist snabbare ge dig, inte bara en överblick över vad som händer i Malaysia, utan även en åsikt om det.

Det är inte konstigt att The Economist är affärsmännens favoritläsning på flyget: sådan är tidningens blick.

Ovanifrån och på väg. Tuggandes jordnöt från liten påse.

Ibland tänker jag på att vår nya tid kräver en motpublikation: The Populist. Ett illustrerat veckomagasin för den globala internationalen av nationalister: från Sannfinländarna till Donald Trump. Finansieringen skulle vara uppenbar: Kreml. Och här någonstans är vi tillbaka i det kalla kriget. Den ideologiska strid som en gång i tiden gjorde att The Economist gick från kufig frihandelspamflett till global magasinsaga.

De flesta som tar sig in i The Economist-tornet inser snabbt varför tidningen inte har några bylines. Medarbetarna tycks alla vara i 20-årsåldern. Hade läsaren förstått att artikeln om ECB som får honom att sälja statsobligationerna var skriven av en nyutexaminerad filosofistudent från Oxford som bor med fyra bloggare i ett radhus i Hackney, hade han satt i halsen. The Economists tvärsäkerhet om hela världen är en produkt av den debattstil som lärs ut på de brittiska elituniversiteten. Där drillas du i att ta vilket ämne som helst och snabbt argumentera ena sidan av saken.

Samhällsdebatt som sport.

The Economist ska nu flytta från sitt torn i St James. Nyligen hade tidningen en artikel om hur de under flyttstädningen hittar märkliga ting som legat gömda i vrår och hörn i decennier. Afrikanska valaffischer, modern konst och urgamla klistermärken.

Det fick mig att må ännu sämre över den där plastpåsen.

Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.