Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Världen

Livet i terrorns skugga

Jerusalem. 2002 skildes delar av Västbanken från Israel med en mur. Här kontrolleras palestinska kvinnor för att få ta sig till al-Aqsamoskén under Ramadan 2011. S
Jerusalem. 2002 skildes delar av Västbanken från Israel med en mur. Här kontrolleras palestinska kvinnor för att få ta sig till al-Aqsamoskén under Ramadan 2011. S Foto: Sebastian Scheiner

Jerusalem. Det skall till många och svåra terrordåd innan ett samhälle spårar ur. Men när det sker är det ibland svårt att finna vägen tillbaka till normaliteten.

Jag fick mitt första smakprov på vardagsliv i terrorismens skugga en morgon hösten 1971. Buss 9 skramlade utför backarna mot Korsfararnas dal på väg mot Jerusalems universitet, då en okänd person stötte till mig:

– Är det din väska?

Nej, jag kände inte igen den svarta portföljen. När ingen annan heller gjorde det ropade man ”Chaufför! Misstänkt föremål!”. Bussen stannade tvärt mitt i gatan och alla steg av. De andra passagerarna fortsatte till fots. De hade varit med förr, och ingen utom jag stannade kvar för att se vad som sedan hände. Föraren bad mig att gå in i en butik, låna en telefon och ringa polisen medan han vinkade förbi trafiken.

Minröjare i skyddsdräkter kom för att desarmera bomben i väskan, men där fanns bara ofarliga papper. Samma år, på universitetets gräsmatta, satt två unga män ett stenkast ifrån mig på en bänk. Plötsligt upplöstes de i en knall och en rökpuff. Det var terrorister som pysslat med en bomb och kopplat sladdarna fel.

2002, under det andra palestinska upproret, fick islamistiska Hamas Israel i gungning med ideliga attentat. De som hade ärende till folktäta platser sneglade oroligt omkring sig. En arabisk gumma klev på Buss 9 med en stor resväska. När hon släpade väskan efter sig genom bussen, pustande av ansträngning, bleknade medpassagerarna. Vid nästa station steg alla av.

På gräsmattan satt två unga män ett stenkast ifrån mig på en bänk. Plötsligt upplöstes de i en knall och en rökpuff. Det var terrorister som pysslat med en bomb och kopplat sladdarna fel.

Om Israel haft en fredsvänlig regering hade den tvingats avgå, så uppriven var stämningen.

Nationalistregeringen lovade vedergällning och hårda tag, men sviktade ändå under ett rasande opinionstryck. ”Gör vad ni vill”, det var budskapet från gatan, ”men låt det ske kvickt!”

Det man då gjorde förändrade allt. Efter en månads krig i april 2002 var det palestinska självstyret avskaffat och dess president Yassir Arafat fånge på sitt kansli. Delar av Västbanken skildes från Israel med en mur och ett dramatiskt förbud – som gäller än i dag – infördes: palestinier får inte besöka Israel utan särskilt tillstånd och israeler får inte besöka palestinska områden.

Självstyret återupprättades efter två år under Mahmud Abbas, vars säkerhetsstyrkor sedan dess förskonat Israel från större Hamasattacker. Men skadan var skedd. Hamas terrorvåg etablerade ett trauma och eroderade bort fredslägrets väljarbas. Nationalisterna har sedan dess abonnemang på valsegrar och makt.

Är det sådana konvulsioner som stundar för Sveriges del efter terrorattentatet på Drottninggatan? Knappast, och så fall inte på länge än.

Samhällen absorberar terrorism i rätt stora doser innan de tar skada eller råkar ur kursen. Stora städer är maskiner som rullar vidare av egen kraft. Ett ensamt våldsdåd är inte mer än en liten sten under vagnshjulet. al-Qaidas tågbomber i Madrid 2004, som dödade nästan tvåhundra pendlare, ruskade om Spanien som ingen händelse gjort sedan inbördeskriget.

Men i dag är det svårt att finna några spår i terrängen efter tragedin. Strängare säkerhetsrutiner är fortfarande i kraft och bagage genomlyses på järnvägsstationerna. Men spanjorerna, deras världsbild och deras politik är desamma som före attacken.

Foto: Emrah GurelIstanbul. Terrorrattacken på Atatürkflygplatsen 2016 krävde 45 människors liv. Foto: Emrah Gurel

Det är först när terrordåd upphör att vara spektakulära undantagshändelser och blir en del av vardagen som människor och samhällen börjar förändras. Folk säger till sina barn ”Ta taxi, jag vill inte att du åker buss”. De skjuter upp restaurang- och biobesök och stannar hemma vid tv:n – privata beslut som får ett väldigt ekonomiskt genomslag.

Inte bara matställen, också snabbköp och köpcentrum tappar kunder medan folk hukar sig därhemma. I Israel för femton år sedan och i Turkiet i dag går tusentals kaféer omkull och hotell bommar igen när inhemsk och utländsk turism rasar. Flera underbara konditorier på Istanbuls självständighetsaveny har slagit igen under terrorvågen och ersatts av apotek och sminksalonger.

För att hindra serviceekonomin att krascha dekreterar trängda regeringar att offentliga platser och nöjen skall bevakas av vakter som kroppsvisiterar besökare och håller uppsikt.

I tio år fanns beväpnade vakter, de flesta nyanlända ryssar och etiopier, på alla israeliska busshållplatser, matställen, biosalonger och skolor. I Istanbul är alla ingångar till tunnelbanor och köpcentrum bevakade. Sådana pådrag är dyra, men de stimulerar sysselsättningen.

Det finns en mycket stor skillnad mellan Jerusalem, Istanbul och Stockholm. Bomber mot israeler och turkar har en konkret avsändare och är moment i en historisk konflikt. De allra flesta kurder och palestinier är fredliga, men bara reflekterande och tänkande personer bland de drabbade gör den distinktionen.

Israeler och turkar vet och känner att ”det finns ett annat folk, strax intill, förtryckt av oss, som gör anspråk på vårt land eller delar av det – och som har brett stöd utomlands”.

Denna vetskap sätter terrorn i skarpare relief: Det handlar inte enbart om döda och sårade, utan om idéer och drömmar som utmanar allt det vi känner djupast.

Det finns en mycket stor skillnad mellan Jerusalem, Istanbul och Stockholm. Bomber mot israeler och turkar har en konkret avsändare och är moment i en historisk konflikt.

Man kunde förstås säga att dådet i Stockholm är ett led i jihadismens kamp mot demokratierna. Men det låter mycket abstrakt. IS kan inte hota Sverige. Det finns inga opinioner som pressar Sverige att göra eftergifter åt IS. Ingen ifrågasätter Sveriges legitimitet eller kräver att Sverige skall utrymma territorier.

Men, jämte alla skillnader finns där också likheter. Terrorismen landar sällan på jungfrulig mark, utan på en arena där det drabbade samhället redan formerat sig ideologiskt.

De olika lägren är ivriga att tolka olyckan i enlighet med sina budskap. Man kan tycka att en explosion eller ett bilattentat är det mest entydiga som finns. Men människor är fenomenala när det gäller att dra motsatta slutsatser av en och samma sak: ”Där ser ni att fred med sådana odjur är omöjlig” – säger den ene. Men den andre utbrister lika tvärsäkert ”Vad var det vi sa!” och förklarar: ”Där ser ni att förtrycket/ockupationen/kriget måste upphöra”.

All terrorism inte är utländsk eller migrationsrelaterad. Oklahomabombmannen Timothy McVeighs och Anders Breiviks massmord utlöste ingen debatt alls eftersom alla normalt funtade landsmän bedömde deras dåd likadant.

Men attacker som den i Stockholm blir oundvikligen ett stridsäpple i lägrens, det migrationsvänliga och det migrationsfientliga, kamp om själarna. Om, Gud förbjude, Sverige skulle utsättas för upprepade islamistiska angrepp kommer de inte bara att polarisera stämningen utan också bli till en politisk gökunge, som tränger andra frågor ur boet.

Risken blir då att politiker och partier frestas kasta sina principer överbord och segla efter rådande vindar. När anständiga partier ser att rasism och extremism ger utdelning börjar de tona ned sin pluralism och sväva på målet, för att inte blotta sig för misstankar om släpphänthet och mjäkighet. Den israeliska fredsrörelsen, som en gång var förankrad i flera stora partier, liknar i dag en liten sekt, förföljd av allt fler myndigheter och av regeringen utpekad som fiendens hantlangare. Turkar som förespråkar förhandlingar med kurderna stämplas saklöst som ”terrorister” av sin egen regering – allt i den nationella säkerhetens namn.

Politiker och partigängare kommer att missbruka kampen mot terrorismen för dunkla syften. Men terrorismen är verklig och måste bekämpas. Det går kanske att bekämpa den utan att tumma på demokratin, men få har lyckats med det. Anti-terrorinsatser är till sin natur omilda och fördomsfulla. De riktar sig mot grupper som ringats in på förhand.

Foto: Lisa MattissonStockholm. Drottninggatan i fredags, på klockslaget exakt en vecka efter lastbilsattentatet. Foto: Lisa Mattisson

Antag att en tusendel av asylsökare i Sverige sympatiserar med Rakhmat Akilov och att hälften av denna tusendel är redo att kopiera hans mordiska attack. Det är väldigt få, mänskligt sett, men farligt många för Säpos del. I den mån det alls går att vaska fram dem ur havet av snarlika profiler, så går det knappast med öppna kort och sportsliga metoder.

Dagen då demokratins och terrorbekämpningens preferenser kolliderar kommer förr eller senare. USA:s myndigheter anade att medborgarna inte var redo att skrota grundläggande rättigheter under kampen mot terrorismen. Därför avstod man från att konsultera dem och suspenderade rättigheterna utan att berätta det – vilket avslöjades av Edward Snowden med stort rabalder som följd.

I hur många demokratier vet medborgarna vad de som bekämpar terrorismen tillåter sig?

Mycket få.

Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.