Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Världen

Straffet för hennes missfall – fängelse i 40 år

01:40. Säg att du blivit gravid efter en våldtäkt, i vissa länder i världen skulle du bli fängslad om du gjorde abort — så här ser abortlagstiftningen ut runt om i världen.

Maria Teresa Rivera är den mest kända av ”Las 17”, sjutton kvinnor som fallit offer för världens hårdaste abortlagstiftning. Hon dömdes till 40 års fängelse för mord efter att ha fått missfall. Bilden av hennes uppsträckta händer mot himlen när hon släpps fri har spridits över världen. Fotografen Nadia Shira Cohen har följt Maria Teresa Rivera från El Salvador till säkerheten i Sverige.

Det spelar ingen roll om läkarna vet att graviditeten blir kvinnans död. Om barnet inte är livsdugligt. Om befruktningen har ägt rum under våldtäkt. Om graviditeten är ett resultat av incest. Två år före millennieskiftet införde El Salvador en av världens hårdaste abortlagstiftningar. Havandeskapet får under inga omständigheter avslutas.

Kvinnor som bryter mot lagen kan dömas för ”mord under försvårande omständigheter”. Även inblandad vårdpersonal riskerar hårda straff, och polisanmäler därför alla missfall för att ha ryggen fri. Rättsprocesserna är bristfälliga och dussintals kvinnor avtjänar fängelsestraff på upp till 40 år efter att ha förlorat sina barn.

Maria Teresa Rivera skulle ha blivit frisläppt år 2052.

– När klockan var fem och fängelsevakterna skulle låsa in oss för dagen såg jag en duva lyfta och flyga iväg mot en annan duva. ”Gode Gud, låt mig få bli en duva, om så bara för att kunna flyga och se på min son och sedan komma tillbaka igen”, tänkte jag.

Nu sitter Maria Teresa Rivera, 34-årig mor till 12-årige Oscar Montano, med sin pojke i en lägenhet i Dalarna i Sverige.

Foto: Nadia Shira CohenÅterförenade efter 4,5 år. Oscar Montano var 6,5 år när hans mamma togs av polisen. Hade hon tvingats avtjäna hela sitt fängelsestraff hade han varit 47 år när hon kom ut. Foton: Nadia Shira Cohen

– Jag tänkte ju aldrig att vi skulle flyga så här långt, säger hon, det enda skämt jag hör henne uttala under vår dag tillsammans.

Den geografiska distansen mellan El Salvador och Sverige är lika lång som avståndet mellan de båda ländernas abortlagstiftning. Av den dryga handfull länder som har ett totalt abortförbud pekas El Salvador ut som den stat som implementerar lagen allra ivrigast.

El Salvador med dess människohandel och gängvåld är ett av jordens farligaste länder efter rena krigsområden. Landet hade världens högsta mordfrekvens 2015. Det har även konstaterats vara det dödligaste landet att vara kvinna i med 8,9 mord per 100.000 invånare 2012.

Fotografen Nadia Shira Cohen är född i USA och ser på både El Salvador och Sverige med utifrånblick. Inte på en enda bild i hennes exklusiva reportage är Maria Teresa Riveras ögon riktigt glada, de har sett för mycket som hon inte har kunnat glömma.

När Lördagsmagasinet träffar Maria Teresa Rivera i svenska Dalarna är hennes hår tuktat i en knut i nacken. Under barndomen i El Salvador stod det i en lockig sky runt hennes huvud.

Foto: Nadia Shira CohenMidsommarafton med ankrace. Det är svårt att komma in i ett nytt samhälle och land. Maria Teresa Rivera står ännu utanför och tittar på.

– Alla småflickor flätades men mamma lät mig ha håret utsläppt eftersom jag gillade det så mycket. Jag var lite busig.

De bodde i San Juan Opico, som ligger fyra mil från huvudstaden San Salvador i Centralamerikas minsta stat El Salvador, ett tättbebott land vid den väldiga Stilla havskusten.

Det var inbördeskrig. Vänstergerillan FMLN stred mot militärregimen. Den väpnade konflikten varade under Maria Teresa Riveras första tio år i livet. Över 75.000 personer dog. Människorättsorganisationen Amnesty rapporterade om tortyr, försvinnanden och mord på civila.

– När jag var flicka trodde jag att mitt liv skulle bli mycket annorlunda mot vad det sedan blev. Trots att vi levde under krigstiden kände jag mig säker, för jag hade min mamma och hon skyddade och tog hand om mig.

Maria Teresa Rivera hade två äldre halvsyskon och en tre år yngre bror.

– Pappa var inte där, han brydde sig aldrig om oss.

Modern grävde tillsammans med några andra kvinnor ut ett gömställe under huset. De kallade det för ”tunneln”. Där samlade de barnen när striderna kom för nära. Fem år gammal vaknade Maria Teresa Rivera en morgon och upptäckte att hennes mamma inte var kvar.

– Sedan dess har jag aldrig mer sett eller hört av henne.

Livet frågar dig inte om du vill vara stark, livet tvingar dig att vara stark. Jag kommer att avancera. Det är människans lott att sträva framåt.

Syskonskaran hamnade hos mormodern. När oroligheterna mattades arbetade Maria Teresa Rivera för sina mostrar. Hon gick runt med en stor korg på huvudet och sålde frukt och grönsaker.

– Jag åt av den dåliga frukten för att ha något att äta och jag växte. När jag var sju sade jag: ”Mig kommer ingen att lura. Jag ska studera och arbeta.” ”Det har du ingen rätt till. Du är flicka, du har fötts för att ta hand om hemmet”, sade mina mostrar, men det brydde jag mig inte om.

Horndal, där Maria Teresa Rivera och Oscar Montano nu har hamnat, är en gammal bruksort i Avesta kommun, uppbyggd kring ett numera nedlagt järnverk. Lägenheten som de hyr bristfälligt möblerad ligger i ett hyreshuskomplex intill en talldunge.

Tapeterna är ett lapptäcke över gången tid och passerande bosättares smak; i köket samsas sex olika mönster från tre kvarts sekel om den begränsade ytan. Väggarna skriker: ”TRANSIT”. Det är uppenbart att detta inte är någons permanenta, riktiga hem.

Foto: Nadia Shira Cohen

Maria Teresa Rivera lägger ingen vikt vid det. Hon lever i det förflutna och i framtiden. Nuet är bara väntan. Väntan på att Oscar ska komma hem från skolan med deras gemensamma mobiltelefon så att hon kan höra hur de svenska glosor som hon har pluggat in under förmiddagen ska uttalas.

Väntan på att få börja sin lärarledda språkkurs på SFI, Svenska för invandrare. Väntan på att kunna skaffa sig ett arbete och försörja sig och sonen. Väntan på möjligheterna att skapa en förbättring.

– Vi landade i ett land där vi inte känner någon och inte kan språket. Allt vi hade med oss var en resväska med våra kläder. Ibland frågar jag mig själv hur jag har kunnat fortsätta fast det har hänt mig så mycket svårt. Men livet frågar dig inte om du vill vara stark, livet tvingar dig att vara stark. Jag kommer att avancera. Det är människans lott att sträva framåt.

Oscar Montano har börjat i en klass för nyanlända. Varje eftermiddag går mor och son tillsammans igenom hans hemuppgifter, försöker förstå vad det är han ska göra. Kunskap är något som Maria Teresa Rivera har sökt i hela sitt liv.

– Eftersom mina mostrar tvingade mig att arbeta på dagarna gick jag till en kvällsskola för vuxna. Jag var ”den lilla” i klassen. Mina mostrar bestraffade mig alltid när jag kom hem därifrån men jag gick alltid tillbaka dit ändå.

Maria Teresa Rivera fick betala dyrt för sin längtan efter att gå i skola. En kväll blev hon våldtagen på hemvägen. Männen var flera. Hon var ensam. De var vuxna. Hon var åtta år. De fångade och höll fast henne. En av dem genomförde en fullbordad våldtäkt på den lilla flickan.

Eftersom Maria Teresa Rivera hade sett gärningsmännen blev hon en fara för hela familjen. Hon måste bort från San Juan Opico. Efter en tids inneboende hos en släkting i huvudstaden placerades hon på barnhem.

– På Aldeas infantiles (välgörenhetsorganisationen SOS barnbyar) tog de bra hand om oss barn. De gav oss allt vi behövde och sade att vi måste förbereda oss väl för vuxenlivet och få bra betyg. Jag fick alltid bra betyg.

Det var goda år tills hon fyllde 21 och måste lämna plats åt nya, hemlösa barn. Maria Teresa Rivera hade vid det laget lärt känna Oscars pappa och han bad henne flytta ihop med honom.

– Jag ville inte ha sällskap redan då men jag hade ingen annanstans att ta vägen, så jag gjorde det. När jag var 22 fick jag Oscar. Då ändrades livet för mig. Sedan dess har jag levt för honom.

Foto: Nadia Shira Cohen

Vi närmar oss det svåraste. Först tar vi en promenad i Horndal. Vi strövar genom det förmiddagssömniga samhället till den folktomma perrongen intill järnvägsspåret. Vad är mest annorlunda, jämfört med San Salvador?

– Säkerheten. Jag känner mig säker här och jag känner mig fri. Jag kan gå fritt.

Den 24 november 2011 vaknade Maria Teresa Rivera i den salvadoranska gryningen, liksom den gången då hon var fem år och hennes mamma hade försvunnit. Hon behövde gå till den cementerade gropen bredvid huset som utgjorde hemmets enda toalett.

Där fick hon missfall. Kraftigt blödande lyckades hon ta sig tillbaka till huset. Svärmodern hittade henne och såg till att hon blev körd till lasarettet. När Maria Teresa Rivera kom till sans låg hon fastlåst i sjukhusbritsen med handbojor, omgiven av poliser.

– De anklagade mig för mord, de sade att jag hade dödat mitt barn. Jag bad dem undersöka mig, så de kunde se att jag inte hade tagit eller gjort något men det var ingen som trodde på mig och de undersökte mig inte. De förde mig till häktet och där behandlade de mig som ett djur.

Häktespersonalen beslagtog medicinen och bindorna som sjukhuset hade skickat med. Det var första dagen efter missfallet. Maria Teresa Rivera blev liggande på häktets cementgolv i kläder våta av blod. Cellkamraterna ropade på hjälp, sade att hon måste få vård eftersom hon blödde mycket och hade hög feber, men det brydde sig vakterna inte om.

– De sade: ”Du kan gott ha det, eftersom du har dödat ditt barn.”

När Maria Teresa Rivera sökte asyl i Sverige inkom Amnesty med ett yttrande, där människorättsorganisationen beskrev situationen i El Salvador. Amnesty konstaterade att det salvadoranska samhället är patriarkalt och starkt konservativt i synen på kvinnor.

Bristen på sexualundervisning och preventivmedel, liksom ett utbrett sexuellt våld, leder till ett stort antal oönskade graviditeter. De djupt rotade, diskriminerande könsstereotyperna underblåses av katolska kyrkan, som har ett stort inflytande, och i den inhemska medierapporteringen förekommer veritabla häxjakter på kvinnor som har försökt att få abort.

Fångvaktarna radade upp oss i bara underkläderna. De stoppade in fingret i slid- och ändtarmsöppningen för att se om vi hade gömt något.

Fördomarna finns hos båda könen och när Maria Teresa Rivera efter sex dagar i häktet förflyttades till kvinnofängelset Ilopango möttes hon av hot och trakasserier från de andra intagna.

– ”Här kommer mörderskan. Hon som äter barn”, ropade de.

Ilopango framstår i internationell press som ett jordiskt helvete, skapat särskilt för kvinnor. Fängelset, som är byggt för 250 personer, rapporterades under Maria Teresa Riveras tid där inhysa 2.000 interner.

Kvinnorna som hade avtjänat flest år på anstalten hade lagt beslag på sängplatserna. Resten trängde ihop sig i ”grottorna”, utrymmena under våningssängarna. Maria Teresa Rivera berättar att åtta personer delade en madrass under varje säng.

Då de skulle sova radade de upp sig på sidan, med ansiktena åt samma håll, tvärs över madrassen. Bara överkropparna fick plats. De 16 benen som stack ut under sängen vilade direkt mot golvet.

– När personen ovanför lade sig sjönk sängen ner och slog i axeln på oss som låg under. När någon måste vända sig var hela raden tvungen att byta sida samtidigt.

Väggar och sängkläder var fulla av löss. Maten var ofta otjänlig. Bönorna var utgångna. Om de intagna fick några korvsnuttar kunde det vara maskar i dem. Internerna köade i timmar för sina två dagliga flaskor med vatten som skulle räcka till allt: dryck, klädestvätt och personlig hygien.

I Maria Teresa Riveras sektor fanns det tre toaletter till 200 kvinnor och otillräckligt med vatten att spola dem med. Ändå hade några av kvinnorna i brist på annat utrymme inrett sina sovplatser där, i direkt anslutning till toaletterna; i stank och sanitär olägenhet.

– Många i fängelset var sjuka. De hade cancer, var hiv-positiva, hade fullt utvecklad aids. Det fanns inga mediciner, ingen läkarvård. På Ilopango fanns gamlingar som varken kunde gå eller se, som hade varit inlåsta i kanske 30 år. Det är många kvinnor som har dött där inne.

Två gånger i månaden var det inspektion.

– Fångvaktarna kom in, en stor grupp män. De radade upp oss i bara underkläderna. Vi var tvungna att dra ner trosorna när alla såg, så att de kunde undersöka. De stoppade in fingret i slid- och ändtarmsöppningen för att se om vi hade gömt något.

Foto: Nadia Shira Cohen

När Maria Teresa Rivera bara hade varit ett par veckor i fängelset blev det myteri. Kvinnor från två konkurrerande fängelseband slogs om kontrollen över sektorn som hon befann sig i.

– De tog fram knivar och stenar. Vi som inte tillhörde någon av grupperna sprang för våra liv. Vakterna ingrep först efter flera timmar, när tillräckligt många låg ner oskadliggjorda.

Mitt i detta inferno fanns det barn. De bodde i fängelset med sina mödrar tills de fyllde fem år, därefter skickades de i väg.

– Mammorna lade blöta trasor över deras ansikten för att skydda dem från gasen som vakterna sprejade på oss.

Maria Teresa Rivera kastades i fängelse långt innan hennes fall hade avgjorts juridiskt. Den 27 juli 2012, när hon redan hade varit inlåst åtta månader i Ilopangos helvete, meddelades hennes dom: 40 års fängelse för ”mord under försvårande omständigheter”.

– Den dagen kändes det som att jag hade förlorat allt. Det första jag tänkte var: ”Hur gammal kommer min son att vara när jag kommer ut härifrån? Han kommer att vara 47 år. Jag kommer aldrig mer att få se honom.”

Oscar Montano var 6,5 år när hans mamma fördes bort och låstes in. Under det första 1,5 året tillät anstaltsledningen henne att ta emot två besök av honom. Därefter gick det tre år utan att mor och son såg varandra. Oscar Montano levde med sin farmor. Maria Teresa Rivera sjönk ner i mörker, slogs med sin Gud.

– Jag frågade mig själv varför jag hade fötts. Eftersom Gud känner till allt som händer frågade jag honom varje dag samma sak: ”Varför har du gett mig liv?”

Jag kan aldrig glömma mina medsystrar i fängelset. Jag måste tala för dem. Må lagarna ändras i mitt land.

Maria Teresa Rivera trodde hon att hon var ensam om att ha dömts för mord efter att ha fått missfall. Så småningom fick hon veta att de var flera på Ilopango som hade utsatts för samma rättsövergrepp.

– Vi började prata med varandra, berätta vad som hade hänt oss. En sådan smärta som vår kan endast upplevas av den som själv har känt den.

I december 2016 kände Amnesty till minst 26 kvinnor som just då avtjänade långa fängelsestraff i El Salvador efter att ha fått missfall eller andra graviditetsrelaterade komplikationer.

I somras kom nyheten om ytterligare ett fall. En tonåring som hade blivit gravid efter en våldtäkt dömdes i juli till ett 30-årigt fängelsestraff sedan hon hade nedkommit med ett dödfött barn.

– I El Salvador är det så att om du har förlorat en bäbis rings det efter polisen. Det spelar ingen roll hur det har gått till. Läkarna säger att deras händer är bakbundna.

Foto:
Graffitin på en vägg intill motorvägen mot San Salvador säger: ”Var börjar egentligen en människas rättigheter?”

Liksom Maria Teresa Rivera och de andra kvinnorna i Amnestys statistik dömdes tonårsflickan inte för abort, som bestraffas med 2–8 års fängelse i El Salvador, utan för ”mord under försvårande omständigheter”, för vilken påföljden är fängelse i 30–40 år.

Den försvårande omständigheten ligger i att kvinnan som anklagas för brottet är släkt med ”mordoffret”, det vill säga fostret eller barnet som hon har burit. Kvinnorna hörs regelmässigt i direkt anslutning till missfallet, omtöcknade av chock och blodförlust och utan närvaro av någon advokat.

Domar fälls på bristande bevisföring, utan att höra vittnesmål som talar till den anklagades fördel och efter överväganden där moraliska värderingar väger tyngre än faktiska sakförhållanden.

Maria Teresa Rivera levde utan hopp tills Ilopango en dag fick besök av en grupp människorättsaktivister. De erbjöd henne och de andra kvinnorna hjälp att driva sina fall.

– De frågade om någon av oss kunde tänka sig att prata med journalister och låta dem ta kort. Jag sade: ”Ja, jag har inte gjort något orätt. Jag ska visa mitt ansikte.”

År 2014 drogs kampanjen ”Las 17” i gång av en samling ideella organisationer under ledning av den lokala Medborgargruppen för avkriminalisering av abort samt Washingtonbaserade Centrum för reproduktiva rättigheter.

Målet med kampanjen var att fria de 17 kvinnor som då satt inspärrade för mord efter att ha förlorat sina barn på grund av medicinska komplikationer under graviditeten. Kampanjen har hittills lyckats få ut tre av kvinnorna. Maria Teresa Rivera är en av dem.

Foto:

Fotograf Nadia Shira Cohen har fångat ögonblicket när hon får veta att hon ska friges. Med armarna höjda mot himlen tackar hon Gud. I ena handen har hon ett fotografi av sonen som hon då inte har sett på tre år.

– Det enda jag ville när jag kom ut ur rättssalen var att träffa Oscar. Jag tittade överallt. Jag såg människorna som hade stöttat mig men jag såg inte honom. Jag tänkte att min svärmor kanske inte ville att jag skulle komma hem. Jag kände mig så ensam i det ögonblicket fast det var fullt av människor omkring.

I själva verket hade svärmodern åkt efter Oscar i samma stund som frigivandet tillkännagavs. Några timmar senare återförenades han och Maria Teresa Rivera.

– När jag sattes i fängelse kunde jag fortfarande bära min son. När jag kom ut var han en jättelång kille. Jag sade: ”Förlåt mig.” Han svarade: ”Det finns inget att förlåta, du har inte gjort något fel, mamma.” Det var så vackert alltihop.

Domaren som frigav Maria Teresa Rivera konstaterade att det saknades bevis för att hon hade begått något brott. Redan samma dag meddelade åklagarämbetet att de tänkte överklaga beslutet.

– Varje gång jag såg poliser tänkte jag: ”Nu kommer de och tar mig och sätter mig i fängelse igen.”

Livet efter frigivningen var svårt på flera sätt. Oscars pappa hade lämnat hemmet för flera år sedan. Maria Teresa Riveras nya pojkvän ville inte ha mer med henne att göra efter missfallet och mordanklagelserna. Hon flyttade tillbaka hem till svärmor. De båda kvinnorna hjälptes åt men hade svårt att få tillvaron att gå ihop eftersom ingen ville anställa Maria Teresa Rivera längre.

– Folk ropade efter mig när jag gick till marknaden för att handla: ”Där kommer barnamördaren. Mörderskan är frigiven.” De spottade på mig, knuffade mig. Min son trakasserades i skolan.

När åklagaren lämnade in sin överklagan föreslog människorättsaktivisterna att Maria Teresa Rivera skulle fly till Sverige. De betalade hennes och Oscars flygbiljetter och sent en oktoberkväll för snart ett år sedan landade mor och son på Arlanda.

Foto: Nadia Shira CohenKompisar. Oscar Montano leker med grannpojken i hyreshuskomplexet i Horndal.

En kvinna från biståndsorganisationen Diakonia visste att de skulle komma. Hon mötte och tog emot dem i sitt hem. Nästa morgon åkte de till migrationsverket i Märsta och sökte asyl. Den 16 mars 2017 beviljade migrationsverket dem uppehålls- och arbetstillstånd samt flyktingstatus.

I Sverige fortsätter Maria Teresa Rivera att vittna om konsekvenserna av El Salvadors totalförbud av abort. Det är enligt henne en skam, en våldtäkt på kvinnors rättigheter. Det skyddar inte kvinnor, som förespråkarna påstår, det utsätter dem ytterligare. Om detta tänker hon inte tiga.

– Jag är en av ”De 17 och fler” även om jag är fri nu. Jag kan aldrig glömma mina medsystrar i fängelset. Jag måste tala för dem. Må lagarna ändras i mitt land. I mina medsystrars namn tackar jag er som har lyssnat.

Foton i text: Nadia Shira Cohen

Läs mer om abort

Läs mer om El Salvador

Maria Teresa Riveras liv

28 december 1982: Maria Teresa Rivera föds i San Juan Opico, El Salvador.

31 maj 2005: Sonen Oscar Montano föds.

24 november 2011: Maria Teresa Rivera får missfall.

25 november 2011: Hon förs till häktet.

30 november 2011: Sätts i fängelse i väntan på dom.

27 juli 2012: Döms till 40 års fängelse.

2015: Beviljas resning.

11 maj 2015: Ny rättegång.

20 maj 2016: Maria Teresa Rivera frikänns och friges.

30 maj 2016: Beslutet om frigivning överklagas.

6 oktober 2016: Maria Teresa Rivera och Oscar Montano landar i Sverige.

7 oktober 2016: De söker asyl.

14 oktober 2016: Familjen tilldelas en lägenhet i Horndal i Dalarna.

16 mars 2017: Svenska migrationsverket beviljar uppehålls- och arbetstillstånd samt flyktingstatusförklaring.

Fakta. Nadia Shira Cohen

Nadia Shira Cohen är frilansfotograf och korrespondent för New York Times. 

Hon föddes i Boston 1977, fick sin första kamera när hon var 15 år och började dokumentera världen omkring sig på sjukhuset där hon behandlades för barncancer. 

Hon började sin karriär i New York där hon arbetade för AP, SIPA och VII. År 2007 flyttade hon till Rom, där hon numera har sin bas. 

Hennes bilder har ställts ut internationellt och hon har fått Pulitzerstipendium för sitt arbete om guldgruvsdrift i Rumänien.

El Salvadors totalförbud för abort

Abort är totalförbjudet i El Salvador sedan 1998. Hälso- och sjukvårdspersonal som bistår under ingreppet riskerar 6–12 års fängelse. I kvinnornas fall finns det två olika brottsrubriceringar: ”abort” eller ”mord under försvårande omständigheter”.

För den första rubriceringen är straffskalan fängelse i 2–8 år, för den andra 30–40 års fängelse. Den försvårande omständigheten består i släktskapet mellan förövare och offer, det vill säga mellan kvinnan och hennes foster/barn.

I december 2016 kände Amnesty till minst 26 fall i El Salvador där kvinnor avtjänade fängelsestraff på 30–40 år för ”mord under försvårande omständigheter” efter att ha fått missfall eller andra graviditetsrelaterade komplikationer.

I juli 2017 uppmärksammades ytterligare ett fall där en tonårsflicka som hade blivit gravid efter att ha våldtagits dömdes till 30 års fängelse sedan hon nedkommit med ett dödfött barn.

Flera länder, däribland Sverige inom ramen för FN, har kritiserat El Salvadors totalförbud mot abort och krävt att lagen ändras. Förbudet infördes för snart 20 år sedan efter påtryckningar från högerpolitiker och katolska kyrkan. Dåvarande ärkebiskopen i landet tillhörde den ultrakonservativa, katolska organisationen Opus Dei och verkade för skärpningen av lagen.

El Salvadors president ställde sig nyligen bakom ett förslag om att avkriminalisera abort under vissa omständigheter. Oppositionen vill i stället höja maxstraffet till 50 år.

Källor: Amnesty, The Guardian, The Independent

Så här jobbar DN med kvalitetsjournalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Rykten räcker inte. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik. Läs mer här.