Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Vetenskap

Ibland är det för sent att få en lycklig barndom

De rumänska barnhemsbarnen fick tv-tittarna att gråta av medlidande. Nu har de bidragit med viktiga insikter för den psykologiska forskningen.

När Rumäniens diktator Nicolae Ceausescu föll år 1989, öppnades landet för utländska journalister. Inget i deras rapportering berörde den västerländska publiken så mycket som de försummade barnen på barnhemmen.

De hemska bilderna etsade sig fast. Små barn stod så gott som övergivna i sina spjälsängar. Magra, undernärda, med sängarna nedsmutsade av avföring. Några dunkade monotont sina huvuden mot sängens kanter, som ett synligt tecken på själslig nöd.

Det ordnades adoptionsprogram, och många barn hamnade hos familjer i Storbritannien.

Sedan dess har en grupp brittiska psykologer följt dessa barn. För ett par veckor sedan kom en stor rapport i tidskriften The Lancet – den mest fullständiga redogörelsen som har gjorts om hur barndomstrauma påverkar människor på längre sikt.

Liknande experiment på människobarn skulle av förklarliga skäl aldrig tillåtas av några etiska nämnder. Men nu var verkligheten sådan att dessa barn fanns.

Verkligheten har också tillhandahållit en ”kontrollgrupp”, nämligen brittiska barn som adopterades samtidigt, och vars första tid i livet varit mindre problematisk.

När de senaste momenten i studien genomfördes hade barnen blivit ungefär 22 år. Forskarna har tidigare undersökt dem vid 6, 11 och 15 års ålder.

De rumänska barnen delades in i sådana som hade fått välfungerande adoptivföräldrar före sex månaders ålder, och sådana som varit kvar på de undermåliga barnhemmen längre än sex månader.

Tidigare erfarenheter och studier, främst djurförsök, har nämligen visat att ju tidigare vanvården bryts, desto lindrigare blir konsekvenserna på sikt.

De rumänska barnen som tillbringat mer än sex månader på barnhem var märkta av sina upplevelser, det märktes tydligt i de första psykologiska testen.

Nästan hälften låg efter intellektuellt, med intelligenskvoter under 80 (där 100 räknas som normalbegåvning). En hög andel uppvisade autistiska drag, koncentrationssvårigheter och överaktivitet. Vanligt var också ett ohämmat socialt beteende, där barnen saknar normal blyghet mot främmande och är beredda att följa med vilken tillfällig vuxen kontakt som helst.

De brittiska adoptivbarnen och de rumänska barn som sluppit ut från barnhemmen före sex månaders ålder hade inte alls lika hög andel av sådana avvikelser.

Tiden läker en del sår. Utvecklingen hos de hårdast drabbade rumänska barnen – de med över sex månader på barnhem – var i viss mån positiv. Den bekräftade uttrycket ”det är aldrig försent att få en lycklig barndom”.

Det distanslösa beteendet minskade, även om det fortsatt låg högre än hos kontrollgrupperna och andra barn. Framför allt kom barnen ikapp intellektuellt. När de var i tjugoårsåldern märktes ingen skillnad i intelligenskvot mellan brittiska barn och rumänska barn med olika lång tid på barnhem.

Att bli tonåring och vuxen är ofta svårt. För den som har tillbringat mer än sex månad i försummelse på ett rumänskt barnhem är det mycket värre.

Dessvärre tillkom i stället andra problem. När barnen kom i tjugoårsåldern ökade känslomässiga problem för samtliga tre grupper. Att bli tonåring och vuxen är ofta svårt. För den som har tillbringat mer än sex månad i försummelse på ett rumänskt barnhem är det mycket värre, enligt vad Lancetstudien visar. Över hälften i den gruppen rapporterade känslomässiga problem när de hade nått tjugoårsåldern. I det avseendet var det försent att få en lycklig barndom.

Dock inte för alla i den mest utsatta gruppen! Ungefär en fjärdedel av dem som varit på rumänskt barnhem mer än sex månader hade inga uppenbara problem med vare sig intellekt, känsloliv eller beteende. Man skulle kunna kalla dem för maskrosbarn, som klarar sig bra trots en svår start.

En av fördelarna med den nya Lancetstudien är att forskarna även har tittat på genetiska markörer för att vara mer säkra på vad som egentligen är arv och vad som är miljö i sammanhanget. Deras nästa steg är att studera maskrosbarnen, för att få veta vilket slags arv som får människor att klara en så maximalt ofördelaktig miljö.

Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.