Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Spel

Drömmen om att leva på e-sport

Här sitter Martin Larsson, mer känd som ”Rekkles”, och gejmar lite, på ett fullsatt Hovet.
Här sitter Martin Larsson, mer känd som ”Rekkles”, och gejmar lite, på ett fullsatt Hovet. Foto: Nicklas Thegerström

Medan ”Rekkles” och de andra storstjärnorna
tävlar inför en extatisk publik på Hovet i Stockholm sitter 18-årige Sebino i en källarlokal och övar.
Han har övergivit sina kockambitioner och gått
all in på att bli proffs på datorspel.

Under en av de sista varma sommarkvällarna i år samlas en grupp på sex ungdomar vid Skanstull. Det är fredag strax före tio på kvällen och ungdomarna står i kö till något, liksom många andra gör här i Stockholms sydliga nöjesdistrikt. Men det här sällskapet köar inte till den svensk­chilenska nattklubben som ligger vägg i vägg, och inte heller till den något sjaskiga puben tvärs över gatan. I stället väntar de på att få gå in i en dovt belyst källarlokal som rymmer fler än hundra datorer uppställda i räta rader.

Sebino Zalbo Veschetti, 18 år, är klädd i ljusa, slitna jeans – varken stuprörssmala eller baggy – en stor munktröja och en svart keps. I hans vänsteröra hänger en guldring och hans hår är blonderat i en nyans mellan guld och silver – kanske viskar de glimrande färgerna något om hans drömmar. Över telefon, innan vi sågs, beskrev han skämtsamt sin stil som ”nästan lite kriminell”; en väl tillspetsad beskrivning. Sebino hälsar varmt och avslappnat och presenterar de övriga i gruppen: Dennis, Alex, Alice, Jake och Serena. Alla med sin egen stil – inte helt vanligt i denna annars trendkänsliga stadsdel. Serenas hår glänser i neonblått. Hon är syster till Sebino och det var han som tog med henne hit för första gången för något år, eller halvår, sedan. Hon vill minnas att det snöade den gången i alla fall.

Stället vi köar till är ett ”gejmingcenter” och i natt stundar ett så kallat nattgibb där man sitter uppe och spelar en hel natt. Spelet som lockar är League of Legends, ofta förkortat till bara LoL. Väl inne i den mörka och i ena änden sluttande lokalen blir vi upplysta om att vi är en timme tidiga. Nattgibbet drar i gång först klockan elva. Inte mycket att göra något åt, tycker vi, och låter stegen ta oss till en amerikansk snabbmatsrestaurang för att äta något smått medan vi väntar.

Samma helg har ett evenemang som snarast kan liknas vid en symbios av en rockkonsert och fotbollsmatch kommit till stan. På andra sidan Skanstullsbron, denna massiva betongklump som binder samman Södermalm med Söderort och innerstad med förort, pågår Europamästerskapet i League of Legends. Hovets is har lämnat plats för hundratals stolar framför en scen med tio datorer och med en gigantisk storbildsskärm ovanför. På den översta stolsraden, i den på sina håll slitna, sextio år gamla, isstadion sitter två kommentatorer och skildrar frenetiskt den grafiskt visuella kampen som utspelas på storbildsskärmen. Bredvid scenen ståtar en studio där en expertpanel, bestående av tränare och tidigare spelare, i ett lugnare tempo analyserar händelserna i pauserna.

EsportConstantina Lanta och Andreas Demetriou (i Fnatictröjor) har rest ändå från Cypern till Stockholm för att stötta sina favoritspelare ”Rekkles” och ”YellOwStaR ”. Foto: Nicklas Thegerström

De 11.000 biljetterna till finalhelgens två matcher sålde slut fort. Inte så konstigt med tanke på att Sverige är trefaldigt representerat i de fyra lag som gör upp om vilket som är bäst i Europa. Det är första gången mästerskapet kommer hit och den engelskspråkiga konferencieren eldar på Hovets publik genom att be dem sköta nedräkningen på svenska innan söndagens finalmatch ska till att börja. Åskådarna vrålar ut nedräkningen, stampar med fötterna i golvet och slår ihop meterlånga skinande plaströr som lyser upp den annars mörka arenan.

”Rekkles – Sveriges stolthet” står det skrivet på en skylt som en supporter tagit med sig. En annan håller upp en som lyder ”Rekkles – marry me”. ”Rekkles”, som egentligen heter Martin Larsson, är den klarast lysande svenska stjärnan. Han spelar i laget Fnatic som gått obesegrat genom hela sommarsäsongen. I söndagens final möter de Origen, vars spanske lagkapten ”xPeke” tidigare spelat i just Fnatic och varit lagkamrat med ”Rekkles”. Utanför tävling är de nära vänner. Inte nu. På monitorerna, som är monterade framför varje spelares dator, syns deras ansiktsuttryck, eller de skulle ha synts om de haft några. De tio spelarna rör knappt en min under finalen som blir utdragen, oviss och nervös. Publikens reaktioner – skrik, jubel och gapande munnar täckta av handflator – är det enda som ger den oinvigde en fingervisning om hur matchen går. Enligt Riot Games, spelets utvecklare och de som arrangerar turneringarna, är spelet egentligen ganska enkelt att förstå sig på (men som med mycket annat är det väldigt lätt för dem som redan förstår).

Först i den femte och sista omgången lyckas Fnatic avgöra och befäster därmed sin position som Europas bästa lag. ”Rekkles” spelar stor roll i segern med en ”pentakill” i tredje omgången, då han förgjorde samtliga fem spelare i motståndarlaget på kort tid.

– Hela mitt headset exploderade av alla som skrek här inne. Jag tror att jag var skitglad men hela min kropp och hjärna slutade fungera i det ögonblicket. Jag kommer inte ihåg vad jag gjorde. Jag fick bara gåshud och skakade, säger Martin ”Rekkles” Larsson och skakar på huvudet igen när han återger händelsen efter matchen.

I publiken är många klädda i likadana Fnatic-tröjor som ”Rekkles” och hans lagkamrater själva är ekiperade i på scen, andra viftar med flaggor med lagets logga. Några fans på parketten stämmer upp i ”Alla vi som älskar Rekkles klappar nu” och ”Vi är Fnatic” inför avgörandet. Påfallande många besökare är dock prydda med gnuggisar (temporära tatueringar) av bägge finallagens loggor – en otänkbar syn dagen efter när Djurgården och Hammarby drabbar samman i ett fotbollsderby i arenan bredvid. För de allra flesta som är på Hovet denna dag verkar kärleken till spelet i sig, än så länge, starkast.

– Vad ska ni spela? frågar någon som går förbi bordet där vi sitter.

Vi är tillbaka på andra sidan bron, på den amerikanska snabbmatsrestaurangen, och en kille har förmodligen överhört vad vi pratar om. Eller så ser han det bara på oss, att vi – nåja, de – ska spela.

– LoL. Vad kör du då? undrar Sebino.

– CS go, svarar killen som vill kallas Kevin och frågar om han får göra oss sällskap.

– Sätt dig! svarar Sebino uppsluppet, som om det vore onödigt att fråga.

Diskussionen runt matbordet fortsätter, nu med ytterligare en röst. Serena plockar en stund senare fram ett ritblock och visar upp detaljerade teckningar av utomjordiska figurer med stora, känslostinna ögon. Hon läser spelgrafik på gymnasiet tillsammans med Alex och Alice. För dem är det visuella det mest intressanta. Sebino, å andra sidan, är mer inriktad på att spela – och att vinna. Han är en av cirka tjugo lovande spelare som kommit in på Sveriges första e-sportutbildning som startade på två gymnasieskolor i höstas. En i Edsbyn, och en i Märsta där Sebino går. Sebino hoppade skoltrött av sitt gymnasieprogram med restauranginriktning när bara ett år återstod. Nu har han flyttat närmare sin nya skola och börjat om i första ring. Han bor själv ”i ett helt tomt rum i en annan människas lägenhet”, som han målande beskriver det.

– Jag sitter med min laptop i knät när jag spelar nu, men jag ska köpa lite möbler i helgen så det blir lite hemtrevligt. Jag måste också laga mat själv, städa själv och så. Det är jag inte van vid, jag har ju typ haft städerska innan, säger Sebino och skrattar.

Känns det värt det?

– Ja, om det slutar med att jag kommer till ett professionellt lag och kan tjäna pengar på att spela, så är det helt klart värt det. Jag har alltid velat bli proffs. Många kompisar tycker att jag är överdriven. De säger till mig att det inte är kul om man inte slappnar av, men då säger jag att det är kul om jag vinner. Det är då jag har kul.

EsportSebino var 13 år när han bestämde sig för att bli proffs. Här spelar han i ett gejmingcenter med, från vänster: Alex, Alice, Jake och systern Serena. Foto: Nicklas Thegerström

Bakom Hovets scen står en belåten Martin Larsson. Han spelar likt Sebino för känslan av att få vinna, men efter segern är han mer lättad än glad.

– Nu ska jag dricka mycket vatten. Psykiskt är det väldigt tufft att ladda om mellan varje match. Men kan man inte ta sig igenom en femmatchsserie här, hur ska man då klara det i Berlin när man kommer till en eventuell final? frågar han retoriskt.

Finalen han åsyftar är den i världsmästerskapet, LCS Worlds, som avgörs den 31 oktober i Mercedes Benz arena i Tysklands huvudstad. Martin Larsson bor under säsongerna i ett hus i just Berlin med övriga fyra spelare i laget. Spelarna kommer från Frankrike och Nederländerna, två från Sydkorea och så Martin ”Rekkles” Larsson från det lilla samhället Älvängen utanför Göteborg, kanske mest känt som hemort för konstnären Ivar Arosenius under hans sista år. Martin Larsson är glad över att vara ”hemma”.

– Det är alltid en speciell känsla att få prata svenska, äta svensk mat och sova i en svensk säng. Allt känns verkligen annorlunda här. Det är jätteskönt. Nu har jag både familj och vänner som är här och kollar, säger han.

Och det är inte bara de närmaste som har rest hit för att träffa honom.

– När jag går till hotellfrukosten på morgonen här i Stockholm så går jag egentligen inte till en frukost, jag går till ett ”fan meet” där hundra and­ra personer sitter och äter frukost med mig, berättar han utan att varken låta divig eller besvärad.

Är du så pass igenkänd?

– Ja, alla fans som är här bor antingen på hotellet eller så står de och väntar utanför. Man känner sig lite som en rockstjärna. Eller vad ska man säga? Man har ju sett sådant på film. För mig känns det bra, det är en del av jobbet. Jag tycker att det är skitkul att någon kan komma upp till mig och säga att jag är grym.

Hur påverkas du av det?

– Jag tycker inte att det finns något negativt. Det är klart att vissa gånger vill man bara sitta och lira eller gå och lägga sig när de vill snacka med en, men det är självklart att man ställer upp. Med fem sekunders snack kan man ge dem ett livs … Vad säger man? Jag tänker allt på engelska nu, ”a life memory”.

Martin Larsson hade varken planerat eller drömt om att det skulle gå så här långt. Han var en typisk idrottstok – spelade fotboll, handboll och innebandy – men under en fotbollsmatch i 13-årsåldern drog han av korsbandet. Skadan ledde till att han plockade upp ett datorspel för första gången. Att spelet blev League of Legends förklarar han med att han alltid tyckt om den sammanhållning som uppstår i en lagsport.

– Grejen är att vara elva personer och lira fotboll. Man kan inte vinna som en, man vinner som elva. Det är samma sak i LoL, man kan inte vinna själv. Man vinner som fem, säger han.

Även om Martin Larsson är glad över att kunna tjäna pengar på att göra det han verkligen gillar, ”inte samma pengar som fotbollsstjärnorna, men definitivt nog för att överleva och lägga undan lite inför framtiden”, så medger han att det ibland kan vara ett väl inrutat liv med runt tolv timmars spelande per dag. Under säsong har de träning mellan klockan 15 och 20 varje dag och det blir många timmars spelande utöver det. Men han har lärt sig att inte längre sitta uppe och spela till klockan fem på morgnarna. Lagets tränare är noga med att spelarna äter och sover rätt, de går också på gym tre gånger i veckan.

– Jag tror att jag kommer överleva ett par år till utan att jag tröttnar på spelet, men det är klart att det kommer en dag när det första jag vill göra på morgonen inte är att spela datorspel. Då kan jag lika gärna flytta hem och göra någonting annat, eller jobba någon annanstans inom industrin. Jag känner att det kanske är en fråga för en annan dag, säger han.

Martin Larsson känner ingen oro för den dagen han inte längre kan titulera sig som spelare. Det vore förmodligen dumt att försöka få honom på andra tankar; E-sportens utveckling – inte minst den del som rör League of Legends – galopperar efter att i tiotals år sakta fått trava utanför rampljusets sken.

Antalet spelare har ökat med miljoner för varje år sedan League of Legends lanserades 2009. Förra året kopplade 67 miljoner människor upp sig varje månad för att spela. Prispengarna i de stora turneringarna har på samma gång ökat till flermiljonbelopp. Därtill sitter redan de bästa spelarna på lukrativa kontrakt med sina lag och sponsorer. Pengarna pumpas främst in från spelutvecklarna, samt från internationella storföretag inom teknik-, läsk- och energidrycksbranscherna som vill synas på den växande marknaden. Exempelvis så sågs förra årets VM-final i League of Legends av 27 miljoner människor på den e-sportsdedikerade streamingtjänsten ”Twitch”. Samma år köptes tjänsten upp av den amerikanska näthandelsjätten Amazon för närmare 8 miljarder kronor efter ihärdiga rykten om att Google var ute efter att göra samma sak. E-sporten har samtidigt flyttat in i världskända arenor runt om i världen. När Europafinalen i League of Legends hölls på Hovet i Stockholm, så avgjordes den nordamerikanska i Madison Square Garden, New York. Hem för bland andra den svenske stjärnmålvakten Henrik Lundqvist under NHL-säsongerna.

EsportMartin ”Rekkles” Larsson. Foto: Nicklas Thegerström

Efter Europamästerskapet tar vi oss längs E4:an norrut till Arlandagymnasiet, beläget en landningsbana från flygfältet. Skolan är inrymd i en avlång tegelbyggnad vid namn ”Kunskapens hus”. Runt byggnaden löper loftgångar med rödmålat plank vilket gör att skolan snarare ser ut som ett bostadshus från 70-talets Sverige. Det är en tidig fredagsmorgon ett par veckor efter finalen på Hovet och de karga ängarna som omger skolan är täckta av septemberdis. En elev kommer makligt vandrade längs en stig med en fotboll vid fötterna. Det är inte Sebino men det skulle mycket väl kunna vara en klasskamrat. Skolan har en tydlig idrottsprofil och i klasserna samsas elever från såväl lokala som nationella, idrottsutbildningar i flera olika idrotter. Tanken på att starta e-sportutbildningen spånades fram under ett möte i oktober förra året, berättar skolans rektor Andreas Eriksson.

– Vi började fundera på vad som var i ropet. Då slängde vi bara ut ”kan vi tänka oss att ha e-sport och bara behandla det som vilken sport som helst?” säger han.

Det gick. Kommunpolitikerna i Sigtuna nappade och gav klartecken till e-sport på schemat i januari. Andreas Eriksson berättar att det sitter ett ”rätt så skönt gäng” politiker i Sigtuna och att de ofta går i gång på lite ”halvgalna” idéer. Det var faktiskt utbildnings- och arbetsmarknadsnämndens ordförande i Sigtuna kommun själv, Ibrahim Khalifa, (S) som drog ärendet inför sina politikerkolleger. Att e-sportutbildningen bara skulle vara ett plumpt försök att ragga elever förnekar Andreas Eriksson, den kommunala gymnasieskolan har tusen elever men bara sju platser för e-sportare. I stället handlar det om att möta ungdomarna på deras spelplan.

– Då tar man kunskapsfröet från där de är och utvecklar det i skolan. Det är viktigt att kunskapen startar utifrån var eleverna är, säger Andreas Eriksson medan han blickar ut över skolans e-sportsrum där eleverna tränar denna morgon. Han påpekar också att fåtöljerna som eleverna sitter bekvämt tillbakalutade i faktiskt inte är fåtöljer, det är sportutrustning.

E-sportutbildningen har, föga förvånade, mött motstånd på sina håll. Ofta från vuxenvärlden; föräldrar som ifrågasätter det sunda i att låta eleverna sitta vid datorn med våldsamma spel om dagarna. En kritik Andreas Eriksson förstår och anser att både spelbranschen och skolan får jobba med.

Den andra kritiken – inte lika omfattande som våldsdebatten som pyrt ändå sedan den om videovåld på 1980-talet – är att e-sporten inte skulle kunna falla inom ramarna för en idrottsutbildning, då den fysiska aspekten av en idrott saknas. Den kritiken viftar rektorn bort. Han poängterar att e-sporteleverna läser samma kurser som övriga idrottselever. Förutom att träna på de mer tekniska och taktiska delarna av spelet, så bygger eleverna upp sin fysik med en sjukgymnast och de har också yogalektioner för att utveckla sin koncentrationsförmåga.

Redan i fjol märktes att många redan frälsta anser e-sport också vara en idrott – eller en sport. En Facebookgrupp startades för att Emil ”HeatoN” Christensen, en av världens bästa Counter-Strike-spelare genom tiderna, skulle få en inbjudan till SVT:s populära program ”Mästarnas mästare”. Programmet samlar folkkära idrottshjältar och låter dem tävla i en mängd olika grenar och ses av miljonpublik varje vecka. Om ”HeatoN” fick delta skulle det innebära ett stort erkännande för e-sporten. På bara ett par månader hade över 40.000 gillat sidan. Det skapade sådana svallvågor att SVT kände sig manat att bjuda in e-sportshjälten till ett av avsnittens eftersnack. Där säger Emil Christensen att nidbilden av professionella datorspelare inte stämmer.

– Att sitta i en källare och dricka cola och äta chips fungerar inte i det stora hela. För att bli en av de bästa måste du ha fysisk träning bakom dig. Ju mer du tränar, desto mer kan du fokusera och hålla nerverna i styr när du spelar inför mycket folk, säger han.

Programledaren Micke Leijnegard tar upp ytterligare än intressant tråd i samtalet med Emil ”HeatoN” Christensen, som än i dag väntar på en inbjudan till det riktiga programmet. Den tar fäste på att schackspelaren Magnus Carlsen blivit utsedd till årets idrottare i Norge. Det är en halvsanning. Magnus Carlsen har blivit framröstad till årets idrottare av landets sportjournalister, men på den norska idrottsgalan har han aldrig ens varit nominerad i kategorin ”Årets idrottare”. I stället har Carlsen vunnit pris i kategorier som ”Årets namn” och ”Öppen klass”. Ett beslut som väckte viss vrede i Norge. Den norske idrottshistorikern Tom A Schanke menade att det norska idrottsförbundet gick emot sig självt genom att bjuda in Carlsen till galan, men inte nominera honom till dess finaste utmärkelse. Diskussionen kom att handla om vem som får kalla sig idrottare och vad en idrott egentligen är.

Riksidrottsförbundet, RF, äger frågan i Sverige. I stadgarna hittas följande definition: ”Idrott är en fysisk aktivitet som vi utför för att kunna ha roligt, må bra och prestera mer” och ”idrott består av träning och lek, tävling och uppvisning”. Alexander Kreuger, förbunds­jurist på RF, har hört röster som talar både för och emot att e-sport skulle rymmas inom denna definition. Själv vill han inte säga mer än att det är Riksidrottsförbundets medlemmar, de 71 specialidrottsförbunden, som vid varje stämma avgör vilka nya idrotter som ska välkomnas till den svenska idrottsfamiljen.

EsportDaniel Wernegren, ansvarig lärare för skolans e-sportutbildning, instruerar Sebino under dagens första lektion. Foto: Nicklas Thegerström

Kalle Jonasson är idrottsforskare, han delar sin tid mellan Malmö och Halmstad högskola, och har skrivit doktorsavhandlingen ”Sport has never been modern”. Han har svårt att se att e-sport inte skulle kunna införlivas i Idrotts-Sverige.

– Jag kan inte se några logiska hinder till att hålla e-sport utanför. Man uppfyller kraven som finns. Man bedriver tävlan, man erbjuder en form av kroppslig tävlan som inte inkräktar på någon annan idrott. Om det skulle falla på det fysiska så blir RF tvunget att säga att det krävs en större kroppslig kompetens än i många andra idrotter som redan är med, säger Kalle Jonasson.

Något som skulle sätta dem i en något prekär situation, menar han. Kalle Jonasson berättar vidare att den moderna idrottsrörelsen alltid med stora ögon tittat tillbaka på idrotten i antikens Grekland. Vackra, atletiska kroppar och sunda tankar om fred och ädelhet har fått prägla också den nutida idrottens ideal. Inom dessa ideal spelar inte e-sport en lika uppenbar roll. Han ser i stället likheter med synen på det romerska rikets gladiatorspel. Här låg dygdigheten snarare i betraktandet än i utövandet – genom att betrakta gladiatorernas blodiga kamp kunde livet tolkas och lärdomar dras. Gladiatorerna, alltså utövarna, hade lägre status än åskådarna. Datorspel och dess utövare har på samma sätt setts ned på; som en subkultur bestående av lata, osunda ungdomar. Men som Kalle Jonasson säger ”tiderna förändras, och sportbegreppet med dem”, och tillägger att ”nördarnas revansch i samhället har pågått en tid nu”.

Det här är inget som Sebino grunnar på när vi står utanför skolan efter fredagsmorgonens e-sportlektion. En gräsklippare är det enda som klyver ängens tystnad tills en elev går förbi och Sebino morsar glatt. Han förklarar att det är en klasskamrat som på morgonen haft fotbollslektion när Sebino spelat datorspel. Det har bara gått några veckor på Sveriges första e-sportsutbildning, men Sebino får ända frågan vad han tycker om den hittills.

– Jag tycker att det är jävligt coolt att de ger samma chans till oss som till fotbollsspelare, svarar Sebino innan han skyndar sig tillbaka in i skolbyggnaden.

Foto i text: Nicklas Thegerström

Fakta. Det här är e-sport

E-sport, elektronisk sport, innebär organiserat tävlande i första hand på dator eller spelkonsol.

Runt 50 svenskar försörjer sig på att tävla i e-sport.

Internationellt är det ett par tusen som kan livnära sig på e-sport.

Mellan 90 och 99 procent av alla svenskar i åldern 16–25 år spelar digitala spel i någon form.

Största spelen inom e-sport

De populäraste spelen på Twitch i september 2015:

1. League of Legends

2. Counter-Strike: Global Offensive

3. Hearthstone: Heroes of Warcraft

4. Dota 2

5. w Destiny

Spelen med mest utdelade prispengar hittills i år:

Dota 2: 210 miljoner kronor.

League of Legends: 40 miljoner kronor.

Counter-Strike: Global Offensive: 30 miljoner kronor.

Smite: 25 miljoner kronor.

Starcraft II: 20 miljoner kronor.

Sport eller idrott?

Begreppet ”idrott” är unikt för de nordiska språken. Ofta används sport och idrott synonymt, men en viss skillnad finns. Idrott syftar oftare på den fysiska ansträngningen och sport mer på tävlingsmomentet.