Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Spel

Ett magnifikt universum för en häxkarl

Foto: ”The witcher III: Wild hunt”

Nya ”The witcher III” har stort djup i berättelsen. Jonas Thente blir berörd av ett spel som tillhör det bästa i genren.

Spel
”The witcher III: Wild hunt”
Cd projekt red

Hur bygger man bäst en hjälte? Frågan är mer komplicerad i spelmediet än i andra konstformer, för i framför allt rollspelen är det högst väsentligt att spelaren medverkar i den kreativa processen. Hur många spelare har inte lagt timmar på att mejsla fram sin egen hjälte innan spelet ens har börjat. Kön, ras, yrke, biografi, ansiktsform, frisyr, tatueringar, politiska och religiösa lojaliteter, specialiteter och namn. De val man gör påverkar somliga aspekter av berättelsen – som hur man blir bemött av de man möter på vägen.

Detta med att låta spelaren skapa från grunden är ett sätt att hantera hjälteprocessen. Så fungerar det i alla online-rollspel och i några av de största singelspelen, som Bethes­das ”Elder scrolls”-serie – om vi nu och hädanefter håller oss till fantasy­spelen.

Men det finns poänger med att i singelspelen begränsa spelarens valmöjligheter. Att låta spelaren kliva in i en nästan helt prefabricerad hjälte kan väsentligen bidra till att göra storyn djupare och hjälten mer komplex.

Geralt av Rivia är en sådan färdigmonterad hjälte. Inte nog med att han är den återkommande protagonisten i vid det här laget tre stora rollspel som kronologiskt följer hans karriär. Han är också från början huvudperson i den polske författaren Andrzej Sapkowskis böcker och spelen bygger på det universum och den karaktär som Sapkowski skapat.

Foto: ”The witcher III: Wild hunt”

Denna bundenhet möjliggör ett större djup i berättelsen. Geralt av Rivia har en fast biografi och, liksom hans omvärld, en historia som känns mer inpå skinnet än de mer tillfälliga spelarskapade karaktärerna, vars bakgrunder ofta är minst sagt suddiga och ovidkommande. Biowares ”Dragon age”-­serie försöker ta en medelväg genom att låta spelaren välja mellan en handfull bakgrundshistorier, men ­efter inledningen försvinner deras giltighet. I nyligen utkomna ”The witcher III” har man relationer till personer man möter som sträcker sig långt tillbaka och som blir särskilt effektfullt eftersom man har mött dem, slagits mot eller för dem, avskytt och älskat dem, i seriens tidig­are delar.

Så vem är då denne hjälte, Geralt av Rivia? Hans yrkestitel är witcher – eller ”häxkarl”, som det kallas i de svenska boköversättningarna. I barndomen gick han igenom en plågsam mutationsprocess som förstärkte somliga av hans förmågor men samtidigt förändrade hans apparition. Han är albino-lik, med röda kattögon. Han ingår i ett utdöende skrå av witchers, som mot betalning tar kål på de monster som befolkar världen.

En witcher ses inte med blida ögon av resten av befolkningen. Ta en tur i storstaden Novigrad eller ströva omkring på landsbygden i öriket Skellige, och du kommer att få höra ständiga glåpord, som ”freak” och ”luffare”. Till och med när man räddat en by från blodtörstiga harpyor kan man få höra hånfulla viskningar och kväden i stil med ”Jag vet nog vad du är för sort”.

Sedan decennier är rasism och främlingsfientlighet ett av de områden som kan räknas som stapelvara i just fantasy-rollspelen. Uppsjön av olika raser gör fördomarna och konflikterna dem emellan till gefundenes fressen för den som vill brodera ut sin värld.

Foto: ”The witcher III: Wild hunt”

Sålunda blir det också ofta upp till spelaren att ta ställning till hur Geralt reagerar. Man kan välja att bekräfta de fördomar som berättar att en witcher är en mutant vars känslor har bränts bort och som bara är intresserad av pengar.

Men när man ställs inför valet att insistera på eller tacka nej till betalning från en fattig fiskare vars dotter man just räddat, får man vara rejält hårdhjärtad om man väljer att pungslå karln på hans sista ören. I gengäld kan man faktiskt få höra om människor som bedyrar att de skall döpa sina barn efter en.

I huvudstaden Novigrad grasserar däremot häxprocesserna för fullt. En religiös doktrin som frodas i krigets belägringsliknande tillstånd bedriver rena inkvisitioner riktade mot framför allt magikunniga kvinnor. När de har bränts på bål, står hågen logiskt nog mot stadens minoriteter, som alver och dvärgar.

Till denna kokande kittel anländer Geralt så småningom i jakt på ledtrådar till sin adoptivdotter ­Ciris försvinnande. Utan att gå in på detaljer kan det sägas att hon är inblandad i ett politiskt spel, sam­tidigt som hon jagas av titelns fruktade ”Wild hunt”.

Sapkowski fyller sitt universum med framför allt slaviska folksago- och mytgestalter. ”Den vilda jakten” finns även i keltisk folktro i olika varianter. I princip är det ett djävulens anhang som far över skyn i jakt på olyckliga ungefär som ­brittiska aristokrater jagar räv.

Huvudstaden Novigrad. Foto: ”The witcher III: Wild hunt”

En annan lyckad rotfyllning i ”The witcher III” är de tre mäktiga trollkärringar som Geralt konfronteras med i ett träsk. De är sant ruskiga gestalter med drag av både den ryska kändishäxan Baba-Jaga, asavärldens nornor och Shakespeares tre packor i ”Macbeth”. Överhuvudtaget får den som är kulturellt och populärkulturellt bildad många blinkningar i ett sådant här spel. I ”The witcher III” hittar man referenser till bland mycket annat William Blake, H P Lovecraft, John Milton, Pablo Picasso och Quentin Tarantino – för att inte tala om ­andra spel; naturligtvis finns här en snubbe som har fått ”an arrow in the knee” och konstaterandet att ”War. War never changes”.

I detta tredje kapitel av ”The witcher” har polska utvecklaren öppnat världen. Det var på tiden. Den som likt jag själv har haft svårt för de tidigare delarnas korridorliknande miljöer, kan nu springa fritt ut i naturen och upptäcka. Bara den första ön i riket Skellige är till ytan större än hela det föregående spelets värld. Vi pratar ”Skyrim”-stort här. När du springer genom den mycket naturalistiska skogen, bergslandskapen, träsken och ängarna, slås du av det överflöd som finns här. Merparten kommer du aldrig ens att se, men du vet att möjligheten finns. Det finns kompletionister som avskyr låsta dörrar och hinder omöjliga att övervinna, men den sortens inslag bidrar till känslan av en levande värld – inte bara en preparerad lekplats för en curlad spelare.

För att uppmuntra till utforskande har utvecklaren lagt in mängder av ”intressepunkter” i landskapet. Du öppnar dem genom att till exempel hänga på bytorget och lyssna på allmänt skvaller, eller hitta kontrakt på anslagstavlorna i trakten. För ja, nu kan du för första gången ta riktiga witcher-jobb för att fylla ut kassan.

Du har också tillgång till ­witcher-­sinnen, som i mycket liknar detektivförmågorna i till exempel ”Batman: Arkham city”. Dessa hyperkänsliga sinnen kan kopplas på för att i bästa CSI-stil undersöka brottsplatser.

Foto: ”The witcher III: Wild hunt”

Det innebär också att berättelsen flyttar in i, blir en del av landskapet. Jag stöter på en plundrad kärra vid vägkanten, hittar blodspår och släpmärken, följer ett doftspår in i skogen och finner en död kvinna med ett brev till sin son. Världen är full av sådana händelser.

Det finns sex områden att upptäcka i ”The witcher III”. Det första är ett ganska omfattande start­område, ett är witcher-borgen med omgivningar och ett är kejsarens slott. De övriga tre är magnifika områden – staden Novigrad, det mellanbrittiska Velen och det Islandslika Skellige. Dialekterna som genomgående talas är cockney, skotska, walesiska och irländska. Byarna kan heta ­Lofoten och Boxholm, fiskarna Björn och Hilldur. I en nedsänkt smugglargömma hittar jag ett svärd med det fyndiga namnet Angivaren.

Allt är mycket konsekvent, mycket atmosfäriskt.

Och så är det själva berättelsen. Du är fri att när som helst lämna ­huvudtråden för att göra något ­annat, men huvudtråden är magnifik och variationsrik. Längs vägen mot att hitta sin nästan-dotter stöter du på tragedier, familjekatastrofer, politiska intriger, gamla vänner och rörande episoder. Självklart styr ditt val i nuet det som komma skall. När man hanterar dilemman tidigt i spelet har du ingen aning om att den förrädare du väljer att ta livet av för att rädda ett samhälle skulle ha kunnat bli en viktig anförvant i ett kommande slag.

Nu får du räkna sina vänner och hoppas att de ställer upp. Att du har valt rätt.

Jag är inne på över 80 timmars speltid och håller för tillfället på att segla efter sjunkna skatter och ­undersöka gäckande grottsystem. En och annan hästkapplöpning, svärdtillverkning och några kortpartier står också på dagordningen. Det är ett magnifikt spel, väl värt att tillbringa semestern i och något av det bästa jag har sett i genren.

Fakta. ”The witcher III: Wild hunt”

• Åldersgränsen är satt till 18. Det är ett våldsamt spel med grovt språk, nakenhet och europeisk realism. Lättkränkta unga vuxna bör varnas för att spelets medeltida miljö innehåller prostituerade, fördomsfulla skildringar av religiösa fundamentalister, kolonialistiska övergrepp samt spel och dobbel.

• Två av Andrzej Sapkowskis böcker om Geralt finns översatta till svenska. De heter ”Ödets svärd” och ”Den sista önskningen”.

• Som med de flesta andra större spel tillkommer nya uppdrag och frisyrer med ojämna mellanrum. Sedan spelet släpptes i slutet av maj har tre uppdrag tillkommit. Två större tillägg är planerade för ”The witcher III” med publicering i höst respektive början av nästa år.

• ”The witcher III: Wild hunt” finns för PC, Xbox one och Playstation 4. Denna recension bygger på den senare av dessa versioner.

Tidigare artiklar. Mer om ”The witcher”

• Spelrecension ”The witcher 2” 2011. Geralt från Riva är tillbaka med sina ­häxmästarkonster och sin grusiga röst i ”The witcher 2”. Jonas Thente gillar, men drar hårt i kopplet.

• Bokrecension Andrzej Sapkowski: ”Ödets svärd”. ”Hos Sapkowski hittar man inget omständligt frasmakeri och ingen teatraliskt svepande operaretorik. Här är det raka affärer som gäller”, skriver Jonas Thente.

• Kommentar. ”Ett spel kan ha hur bra grafik som helst, stila med imponerande vatteneffekter och explosioner: efter ett par år är tekniken ändå förbikörd. Men en bra berättelse förblir en bra berättelse”, DN:s Jonas Thente om ”The witcher” 2008.

• Mer om spel? Till DN:s spelsida