Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Fotboll

Förbjöds från fotboll – nu värvar hon spelare

Innan Ilham Abdalla kom till Sverige hade hon aldrig sett en tjej spela fotboll, det fanns inte på kartan.

Efter långa diskussioner med sin mamma blev det som tidigare varit förbjudet och fel hennes räddning.

– Jag orkade inte vara själv hela tiden. Då sa jag till henne att det här är den enda chansen jag har.

Nu prisas hon för att ha gett andra tjejer samma chans.

Operaterrassen i Stockholm. Klockan är runt sju, den 16 februari. Innanför väggarna och de stora fönstren, minglar uppklädda gäster med bubbel i händerna. De står vid runda bord med vita dukar och värmen från alla människor och den stora öppna spisen i det halvmörka rummet är påtaglig. Utanför de stora fönstren är det ett par minusgrader. Luften är krispig och bitande. Man ser att det är kallt. Ljuset från bilarna och gatuljusen påminner om att det finns en värld där utanför.

Det är där kvällens huvudpersoner finns resten av årets 364 dagar. De är människor som i sin vardag jobbar för att integrera andra genom att spela fotboll, och här på en gala på Operaterassen ska några av dem belönas med Brons-, Silver- och Guldhanden. Stipendierna delas ut av stiftelsen Sverige United.

En av de nominerade är Ilham Abdalla, 23. Hon integrerar tjejer genom att låta dem spela fotboll tillsammans. Det är någonting som inte är en självklarhet överallt i världen. Men i den verksamhet Ilham bedriver får alla tjejer över 13 år vara med. Vem du än är och var du än kommer från.

Ska du verkligen spela fotboll? Hon tog det som ett skämt först.

När hon var 14 år kom Ilham från Somalia till lilla Alstermo ett par mil norr om Växjö. Hon började i åttonde klass i skolan i Älghult.

– Jag kände mig helt ensam och utanför i klassen, jag hade inte språket med mig. Jag kunde engelska flytande men trots det hade jag svårt att skaffa kompisar, så jag tog steget och tog reda på vad de gjorde på fritiden. Då fick jag veta att de flesta spelade fotboll. Då började jag spela, för att komma närmare dem.

Men att tjejer spelar fotboll eller idrottar över huvud taget är inte en självklarhet i alla kulturer. Ilham fick kämpa för att hennes mamma skulle acceptera att hon ville träna.

– Jag ville spela fotboll men när jag kom hem till min mamma och talade om för henne att jag ville spela fotboll, då var det såhär Ilham är du galen? Ska du verkligen spela fotboll? Hon tog det som ett skämt först.

Vad sa du till henne?

– Jag berättade för henne att jag är trött på skolan, och att jag var nära på att ge upp för jag orkade inte, jag orkade inte vara själv hela tiden. Dagarna kändes jättelånga. Då sa jag till henne att det är den enda chansen jag har. Jag måste komma närmare de som är svensktalande och det gör jag genom att ha samma fritidsintressen som de har. Då övertalade jag till slut min mamma och började spela, säger hon.

Hade du tanken på att spela fotboll när du fortfarande bodde i Somalia?

– Aldrig. Jag minns att i skolan så hade vi inte ens idrottslektioner. Det har man inte, varken tjejer eller killar. Killar kanske spelar fotboll efter skolan, men det fanns inga idrottslektioner. Men här var det enda vägen för mig, och då var jag bestämd. Ska jag ge upp skolan eller ska jag verkligen försöka göra allt? Då var alternativet fotboll.

Genom idrotten lärde sig Ilham att prata svenska, och fick många vänner. När hon sedan började på gymnasiet i Växjö ville hon ge samma chans till andra. Men precis som för henne var det svårt för många tjejer att accepteras som fotbollspelare av sina föräldrar. Då gick Ilham runt i invandrartäta förorten Araby där hon nu bor för att knacka dörr och prata med dem.

– Det har jag faktiskt gjort för det är inte så enkelt som man tror. I dag har jag nästan hundra personer som tränar, men jag började med en grupp på fyra-fem stycken. Då knackade jag dörr och det var samma reaktion som jag fick från alla föräldrar. Samma reaktion som jag hade fått från mina egna. Vad säger du? Fotboll? Min dotter? Nej det går inte.

Vad gjorde du då?

– Jag berättade att jag bott här kort tid men jag har ändå gjort mycket. Jag har tagit körkort, jag går naturlinjen och jag jobbar. Det var fotbollen som hjälpte mig. Jag frågade, hur vill du att din dotter ska bli? Vill du inte att hon ska komma in i samhället och klara sig? Jo det vill jag, sa de. Men låt henne göra det hon vill då. Låt henne komma ut och träffa andra för det är det viktigaste.

Frågorna hon får från föräldrarna är mest praktiska. Var de ska vara, när och hur tjejerna ska kunna röra sig ute sent på kvällarna.

– Det jag märkte när jag pratade med föräldrarna är att de är rädda om sina tjejer. Är man från krigsdrabbade länder så är du mer utsatt som tjej än som kille. Sen har det med tradition och kulturer att göra. Många arabländer har det likadant som vi somalier exempelvis har. Men i Sverige får tjejer göra vad de vill från dag ett, samma som killar. Men där så, är du tjej så får du inte göra det och det och det. Man ifrågasätter inte.

Hade jag bott kvar, vad skulle jag göra då? Ingenting.

Men Ilham ifrågasätter, det är någonting hon vill att tjejerna i fotbollen också gör. Både före och efter träningarna samlas gruppen och pratar. De kollar läget med alla, tar upp saker de har på hjärtat och pratar om rättigheter.

– Den här friheten har inte alla tyvärr och jag var en av dem. Hade jag bott kvar, vad skulle jag göra då? Ingenting. Antagligen som alla andra, man gifter sig tidigt, man skaffar barn, så runt 20 är man redan mamma till fem barn. Kvinnan här har mer frihet och det är det jag försöker säga till tjejerna, att här är det annorlunda. Här har ni mer än i era hemländer. Det är bara att söka och veta vad du har och inte har genom att du kan språket. Då kan du googla själv, vad är kvinnans rätt här? Vad får jag göra? Vad har jag för rättigheter? Vad har jag för skyldigheter?

Hon understryker ofta vikten av att kunna språket som talas i landet man bor i. Därför får tjejerna bara prata svenska på träningarna. De får en beskrivning på språket de förstår och sen måste man försöka att kommunicera på svenska.

– Språket är det allra viktigaste för har du språket med dig så har du allt med dig. Har du språket så kan jag kommunicera med dig och då kan jag fråga dig allt. Till exempel med traditioner och kulturer, jag kommer ihåg i skolan att de sa att den här veckan är ni lediga för det är påsklov, okej vad är påsk då? Vad är jullov? Vad är jul? Vad firar man? Vad betyder det? Sådana frågor. Den konversationen kan jag inte ha med dig om jag inte kan språket. Jag säger till alla mina tjejer att språket är nyckeln. Har du nyckeln i handen så får du gå in var du vill.

Ilham har alltid vetat om sitt eget värde. Mycket tack vare sin mamma. Hennes största förebild.

– Hon är en väldigt stark kvinna. Trots att vi är från ett krigsdrabbat land där kvinnor tyvärr har mindre rättigheter än vad män har så har jag aldrig känt mig mindre värd än mina bröder. Hon har klarat sig och vi har haft ett bra liv. Hör du på andras historier så är det inte alla som känner så. Jag har kompisar som exempelvis inte gått i skolan men deras yngre bröder gick i skolan. Då känner man sig inte lika mycket värd.

För många är Ilham också en förebild. Hon visar vägen för tjejer och vill att de ska våga ta plats. Hon jobbar ideellt med flertalet välgörenhetsorganisationer, föreläser, tolkar, hjälper till med läxhjälp och har ett heltidsjobb på Migrationsverket. Allt det här utöver sitt arbete med fotbollstjejerna.

– Man orkar inte hela tiden men jag ska göra det jag orkar så länge jag orkar. Det är kul att komma i kontakt med pojkar och flickor och hjälpa dem. Det minsta lilla du gör för dem gör att de alltid kommer tänka på dig och folk kommer att tacka dig för att du har gett dem uppmärksamhet.

Känslan av att vilja bli sedd är en känsla hon själv känt och känner.

– Jag minns i skolan att jag blev jätteglad bara lärarna kom fram och frågade ”Går det bra Ilham?”. Då kände jag att nu kommer det åtminstone någon som pratar med mig. Bara det är jättestort. För mig betyder det jättemycket och det gör det för dem också. Att man ställer upp och hjälper dem. Bara att de har någon som de kan räkna med. Ilham är där för mig. Det värmer i mitt hjärta när någon har sagt att ”Ilham är min förebild”. Det är jättestort.

Operaterrassen i Stockholm. Klockan är runt 21.30, den 16 februari. Ilham kliver ner från scenen. Hon har vunnit Silverhanden och i händerna har hon en sådan där tv-check, så stor att hon måste gå slalom mellan människor och bord. 30.000 kronor. Fotoblixtar, kramar och gratulationer, i kväll är det Ilhams kväll, och hennes röda läppar ler störst av alla.

– Jag fick tårar i ögonen. Att vinna är jättestort. Det är första gången jag vinner. Det ger mig styrka att fortsätta med det jag gör.

Och det första hon ska göra med pengarna?

Köpa en fotboll till sin mamma.

Läs mer: Fördubbling av antalet flickor i hockeyskolor

Fakta. Vinnarna av Sverige Uniteds stipendier

Guldhanden:

Adnan Bainca

Bainca är verksam i Varberg där han håller i öppna träningar på lördagskvällarna. Det hela började med att han och hans kompisar oroade sig för att ungdomar inte hade tillräckligt mycket att göra. Dessutom har det kommit många nyanlända till staden. Då såg de möjligheten att sammanföra nyanlända med de som växt upp i Varberg. Därför startade de fotbollsträningar. Men hela projektet höll på att läggas ner då personalen inte längre kunde skjutsa ungdomarna från flyktinganläggningarna till träningarna sent på lördagar. Då beslöt sig Adnan och hans kompisar för att hämta och lämna dem var de än bor i Varberg. Varje lördag.

Silverhanden:

Ilham Abdalla.

Bronshanden:

Henrica Lorentsson, IFK Osby

Lortentsson startade ett världslag i Osby bestående av nyanlända ungdomar. En satsning som inte bara handlar om fotboll utan om att integrera ungdomar i det svenska samhället, hjälpa dem att få bostäder, jobb och lära dem rättigheter och skyldigheter som finns i Sverige. Två av killarna flyttade in hos Henrica Lorentsson och hennes familj, i deras hus. Nu har de fått jobb och egna lägenheter.

Motivering Ilham Abdalla:

För vissa människor är vägen till fotbollsplanen spikrak och enkel att vandra. Det räcker att snöra på sig sina skor, hämta matchkläderna och sätta igång med spelet. Andra ställs inför svårare hinder. De kan begränsas av traditioner eller gamla värderingar och sakna tillgång till den svenska idrottsrörelsen. Inte minst unga tjejer som lever med hedersnormer riskerar att marginaliseras. Omgivningen förväntar sig att de ska syssla med annat än bollsport.

Den som ändå klarar att ta plats och gå emot strömmen behöver vara stark, modig. Dessa egenskaper hittar vi i överflöd hos mottagaren av Silverhanden 2017. Ilham Abdalla har både använt fotbollen i sin personliga frigörelse och axlat rollen som förebild för att leda andra i samma riktning.

Sverige United är en obunden stiftelse som stöttar eldsjälar och föreningar som välkomnar nyanlända svenskar till fotbollen. Målet är att lyfta fram goda exempel och inspirera fler att engagera sig.