Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

STHLM

För gammal för träning? Glöm det!

Gladare, piggare och nöjdare med livet.

90-plussarna Per-Olof, Birgitta, Gunilla och Sten har gjort träning till en vardaglig och njutbar rutin.

DN Stockholm följde med längs mattkanter, mot köksbord och till gåbandet.

– Det finns ingen återvändo.

Det är ”Lalle” som säger det. I våras fyllde han hundra år så han vet precis vad han pratar om.

– Alltså, drabbas man av något i den här åldern – då är det morsning och goodbye!

– Så det är bäst man försöker hålla sig i form. Så att man orkar så länge det går.

Ljuset som faller in genom fönstret ritar strimmor där dammkornen dansar.

”Lalle” ställer sig på sitt gåband och sätter den fart han kan.

– Du vet, är det halt och jäkligt där ute, då är det ju himla bra att har den här maskinen här inne, förklarar han.

Per-Olof ”Lalle” Lalin, sedan 73 år gift med Birgitta, knatar på. Den dagliga belöningen väntar bakom hörnet och även om det inte är på grund av den som han tränar så är den ändå dagens höjdpunkt och guldkant.

Det är ett glas whisky. Bara ett. Det är inte så noga hur mycket det är i glaset, huvudsaken är att det bara blir ett glas, plirar han.

– Det är därför jag alltid dricker ur ett vinglas. Då är man så att säga lite mer flexibel, förklarar han sitt val av bägare.

Vi är i Lillängen, Nacka. I huset där ”Lalle”, 100, och Birgitta, 93, lever sina liv. De kallar varandra för ”morsan” och ”farsan” – deras tre barn är pensionärer – ”hela bunten”. De sex barnbarnen har tillsammans fyra barnbarnsbarn, men där går ”Lalle” och Birgitta bet:

– Vi orkar inte vara barnvakter längre, vi hinner inte ikapp dem längre, konstaterar Birgitta där hon sitter i sin fåtölj och drar i ett tre centimeter brett band av gummi.

– Det är bra för armstyrkan, ser du. Och lite för rörligheten också tror jag bestämt.

I fåtöljen bredvid har ”Lalle” slagit sig ner med sina hantlar.

Han håller armarna rakt ut från kroppen och så lyfter han dem långsamt upp till axelhöjd. Och så ner igen.

– Det är så skönt att det är höst nu. Man kommer i gång igen. Det var väldigt varmt i somras, noterar Birgitta.

Åt det fnyser ”Lalle” med glimten i ögat:

– Värmen i somras? Äsch, den var ”nema problema” för en gammal sjöman, vettu!

Men vi vet att han överdriver och att han också hälsar hösten välkommen. Med den kommer inte bara svalkan, utan även rutinerna – för trots att paret Lalin tränar så gott som dagligen hemma i Lillängen så är det gott att veta att varje fredag är det dags för veckans tränarledda gympapass på Sickla hälsocenter.

– Ja, det är ett jädra lyft för ”morsan”, då får hon komma ut och träffa lite folk, skrattar ”Lalle” och erkänner i nästa andetag att även han ”tacklar av” lite när han inte får träffa sina träningskompisar på gymmet.

Lite här och var i huset finns det spår av deras träningsiver. Gåbandet, hantlarna, gummibanden. Varje dag hittar de på någonting tillsammans, paret Lalin.

– Vi förtar oss inte, tro inte det. Men gör man den vardagliga träningen till en viktig del av dagen så känns det faktiskt som att man behöver det. Och det är när man inte behöver göra något som man blir lat, konstaterar Birgitta.

Lata? Paret Lalin? Nej. Med tanke på att de möttes i Saltsjöbadens skidbacke för 75 år sedan så kan man misstänka att de redan från början delade intresset av att röra på sig.

– Det var så härligt, den där dagen. Plötsligt hörde jag en ung kvinna skratta, så jag vände mig om. Då stod hon där: Birgitta. Hon hade strutar till skidbyxor, det var modern på den tiden, minns ”Lalle”.

Birgitta skrockar. Jo, nog minns hon. Men att hålla ihop i 73 år kräver mer än gemensamma intressen, lägger hon till:

– Man måste låta var och en utvecklas som den vill. Man får finna sig i att man kanske är olika. Men det viktigaste av allt är att man har glimten i ögat, och det har vi haft.

I en lägenhet i Finntorp, några kilometer från villan i Lillängen, går Gunilla Törnberg, 95, balansgång på den äkta mattans kant. Även hon har tagit den dagliga träningen till sitt hjärta. Först efter att hon gick i pension 1983 började hon med pensionärsgymnastik och kanske, kanske var det därför hon trots allt klarat sig så bra genom två höftledsoperationer.

– Den ena är ihopspikad och den andra har en ny höftled. Jag har ont av dem hela tiden, säger Gunilla.

När hennes husläkare tyckte att hon skulle börja träna igen, i 90+ gympagruppen i Orminge, så skakade hon först bara på huvudet.

– Vad skulle jag där att göra med mina höfter? Det verkade ju helt tossigt, ler hon.

Men läkaren stod på sig:

– Jamen, du kan väl gå dit och dricka kaffe i alla fall, sa han åt mig. Och då gjorde jag det.

Gunilla tyckte att det var jättetrevligt. Både gymnastiserandet och fikandet.

– Jag fick inspiration!

Så nu tränar Gunilla också, varje dag.

Hon reser sig upp ur stolen och sätter sig ner, reser sig upp, sätter sig ner. Hon går på mattkanterna, runt runt, mattan. Och hon gör stora cirklar med armarna i luften och andas in, andas ut.

Hennes livskamrat Lasse gick bort för fem år sedan. Det var en propp i lungan och det kom plötsligt. Han var bara 76 år och Gunilla var 90.

– Ja tänk, inte trodde vi att det var jag som skulle bli ensam kvar. Det var ju ändå ganska stor åldersskillnad.

Men det var ingenting som de hade funderat särskilt mycket över under de 55 år de fick tillsammans. De träffades på dåvarande Lorry i Sundbyberg. Gunilla tyckte om att dansa, men där hade hon inte varit, varken förr eller senare.

När de möttes sa Lasse någonting om ”32” – så hon tänkte att han var väl 32 år då.

– Det kändes lite ungt, själv var jag ju 39 då. Men jag tänkte äsch, ingen av hos hade ju barn och jag tyckte väldigt mycket om honom.

Så blev de kära, ett bra tag lyckligt ovetandes om att åldersskillnaden i själv verket var 14 år. När det så småningom kom fram så var det inte så mycket att orda om. Då var de redan ett par, Lasse körde taxi och Gunilla arbetade som pälssömmerska på NK.

– Det kunde vara riktigt stressigt. Särskilt när det kom in spanska kryssningsbåtar. Då köpte de pälsar och så skulle det göras ändringar snabbt som ögat, eller i alla fall innan båten la ut igen.

När Gunilla gick i pension vid 65 tog hon ett volontäruppdrag på Boo sjukhus. Hon var stödperson till svårt sjuka, äldre patienter. Hon småpratade med dem, såg till att de hade vad de behövde. Fixade lite med kläder, pysslade om dem.

– Jag minns att det kändes värdefullt. Samtidigt kommer jag ihåg hur svårt det var att se dem. Många var så ensamma. Och det kändes verkligen att så där skulle jag aldrig vilja ha det, ensam på ett sjukhem.

Nu har Gunilla bott i lägenheten i Finntorp i tio år. Hon och Lasse lämnade huset i Lännersta när det blev för mycket med alla kvadratmeter och trädgården.

– Man måste acceptera att man blir äldre. Men det var väldigt jobbigt att flytta, med alla saker och så. Och så har jag saknat trädgården ofantligt mycket. Än i dag känns det svårt på våren, att jag inte kan gå runt i den och titta på hur växtligheten tar fart, på blommorna.

– Nu får jag nöja mig med pelargonerna på min inglasade balkong. Det är inte samma sak, men det duger gott.

Även Gunilla tycker att det är skönt att hösten är här. Hettan i somras tog stundtals hårt på henne. Och häromdagen slå hon i tån så illa i duschen att det kanske inte blir någon organiserad gymnastik på ett par veckor.

– Så det är tur jag har min egen lilla träning. Den gör så gott!

Det tycker Sten Hjalmar Lindbäck, 93 år också. När vi kliver in hemma hos honom i hans lägenhet i Orminge är han i full färd med att göra armhävningar mot köksbordet.

Han är rak i kroppen som en fura, magstödet är påkopplat och det är tydligt att Sten är en van atlet.

Han nickar. Jo, med sin bakgrund i det militära och som polis så har han alltid tränat, alltid förstått både det roliga och det nödvändiga med det.

– Utan att förringa någons insats så måste jag säga att de gympapassen jag går på, de är inte så ansträngande. Men det är en god social verksamhet där man får träffa bekanta och umgås. Det är en stor fördel.

Sten tränar mycket hemma. Han tar bara ledigt på söndagar, och kanske, kanske någon annan dag i veckan. Förutom detta spelar han boule två gånger i veckan. För att inte nämna det faktum att han sköter sitt hushåll själv, med allt vad det innebär av matlagning, städning och fönstertvätt.

– Hittills går det fint och det är skönt. Även när man blir gammal vill man känna sig fri och oberoende.

Sten är säker på att alla som är över 90 och som är friska borde träna mer. På hans nattygsbord står det en hantel bredvid trygghetslarmet.

– Hur frisk och stark man än känner sig är det skönt att veta att det finns hjälp att få om man skulle behöva det. I min ålder ska man vara garderad, för man vet aldrig.

Sten går mycket i sin lägenhet. Den är stor. När han känner sig uppmjukad kör han i gång, men han känner alltid efter först: vad behöver han i dag?

– Man ska anpassa träningen efter dagsformen och efter hur kroppen känns. Att man har lite ont behöver inte betyda att man inte ska träna. Det kan vara tvärtom.

Sten berättar hur han fick ont i knäna och doktorn sa åt honom att han hade artros och att det inte var någonting att göra åt det.

– Då började jag med dagliga knäböjningar. Det tog inte alls lång tid innan jag inte hade ont längre.

Förutom hantlarna har han en stor pilatesboll, en stång som sitter i en av dörröppningarna, i den kan han hänga och sträcka ut och dra upp sin egen kroppsvikt.

Han är stark som en oxe.

– På gymmet finns det en hel del maskiner som jag inte har tillgång till här. Det gillar jag, det blir mer variation då. Men framför allt är det samtalen som piggar upp, det där som händer efter träningen, när kaffebryggaren puttrat färdigt. Det är härligt!

Vi förstår vad Sten menar, för vi har varit med på gymmet. Vi har sett hela gänget svettas, skratta, prata. Vi har hört Margot, 92, berätta om sin träningsvärk, vi har sett Maja, 93, boxas och vi har fått smaka Elvys , 91, äppelkaka.

För att inte tala om hur vi imponerats av Runar, 90, och Berthels, 92, benböj, av Ingrids glada tillrop: ”Jag kan knyta skorna själv nu”!

Senast vi var där var det någon som glömde kvar sin käpp.

– Symptomatiskt, log deras instruktör Kristoffer Sjöberg, när han sprang i kapp mot färdtjänstbilen för att lämna tillbaka den.

Fakta. Träning för 90-plussare

Satsningen på gemensam cirkelträning för personer över 90 år startade våren 2011 av Göran Murvall, verksamhetschef på Sickla Hälsocenter och instruktören Kristoffer Sjöberg.
De drev projektet ideellt i drygt två år och fick sedan ett projektanslag från landstinget för att utvidga verksamheten.

I dag stöttar även Nacka kommun projektet.

Tillsammans med Sickla Hälsocenter erbjuds nu alla 90-plussare i kommunen träning en gång per vecka med gratis fikastund efteråt.

Syftet är att öka livskvaliteten och minska risken för sjukdomar och skador för de äldre.

Projektet utvärderas nu och 25 av 35 som deltagit i en enkätundersökning säger att de upplevt en tydlig eller en viss förbättrad fysisk förmåga tack vare träningen. De säger att de:

• Har lättare att resa på sig.

• Inte längre behöver rollatorn.

• Att de har mer ork.

• Att de har fått bättre ”flås”.

• Att de har lättare att bära, är rörligare.

• Att de är gladare och ser fram emot nästa dag.

• Att balansen förbättrats.

Så här jobbar DN med kvalitetsjournalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Rykten räcker inte. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik. Läs mer här.