Annons:
Attacken i Kärrtorp

Hela brevet från 15-åringarna i Kärrtorp

Vi som skriver detta är i dag femton år. Majoriteten av dessa år har vi alla fyra spenderat i förorten, längs de gröna tunnelbanelinjerna.

Annons:

När vi var tre år, var det på Turteatern i Kärrtorp vi gick på dansskola tillsammans.

När vi var fyra år, var det på Kärrtorps torg vi lärde oss cykla.

När vi var fem år, var det på Reflexens biograf som vi såg våra första filmer.

Och när vi var sex år, var det i Skarpnäcks skola vi började.

Det var år 2004.

Nu är det år 2013, snart 2014.

Och bredvid Turteatern där vi en gång lärde oss dansa, ligger gymnasiet som för bara någon vecka sedan blev nerklottrat med hakkors.

Och på torget där vi lärde oss cykla, stod vi i söndags och skrek ”Inga rasister på våra gator”.

Och utanför Reflexen där vi såg våra första filmer, har det satts upp affischer för nazistiska nätsidor.

Och samtidigt i vår skola, den skola som vi har spenderat de senaste tio åren i, ritas det hakkors på både skåp och väggar.

Kanske som ett skämt, skrivet av våra egna klasskamrater. Ett skämt som varken innan eller efter händelserna ovan är ett skämt längre. Det är bara helt förjävligt, och vi skäms.

För oss är detta bara ett ännu tydligare tecken på vad vi tror måste ske, främst i skolor.

Man måste börja prata. Nu.

Ett snabbt ”Nazister och rasister har fel” räcker inte.

Inte någonstans, inte på lång väg.

Vi tror att nyckeln till en bra lösning på problemet som nu börjat bli så uppenbart, är att kommunicera.

Att få det förklarat, för att förstå och för att lära sig.

För oss har det i alla fall varit så.

Ett exempel är judinnan Livia Fränkels berättelse om hur hon överlevde Förintelsen, som vi fick höra om alldeles nyligen, alltså under vårt sista år i grundskolan.

Vi uppskattar att vi fick möjligheten till det, men vi tycker också att det borde skett tidigare.

Vi tycker också att fler i skolan borde ha fått lyssna, för det Livia Fränkel berättade är någonting många av oss nior alltid kommer bära med sig. Kanske får aldrig åttorna, sexorna, fyrorna, chansen till samma sak, för att skolan ansåg dem för små för att hantera historien. Det är sorgligt om det är anledningen, för då tvivlar ju faktiskt skolan på att vi elever kan hantera verkligheten överhuvudtaget.

Vi tror att genom att lyssna och lära sig om vad människor faktiskt är kapabla till, får man en helt annan förståelse för verkligheten, och det är något som behövs!

Och utan lärare och föräldrar som har mod att prata om rasism, nazism, Andra Världskriget, SD, AFA, osv, kommer vi aldrig lära oss. Och då kommer vi aldrig förstå.

Ungdomarna som nu förstrött ritar hakkors på de slitna skåpsdörrarna, vet inte vad de själva gör. De vet inte, de har inte kunskap nog att förstå vad det innebär, vad det står för.

Och att tvätta bort klottret direkt och att låtsas som ingenting, ser inte vi som en lösning. Vi ser det som ett problem.

Vi tycker snacket både måste höjas och ökas, med en gång. Det finns inga sen eller men, utan det måste ske nu.

För det är genom att prata som man förstår.

Och det är genom att förstå som man skapar sig en åsikt.

Och det är genom att ha en åsikt som man faktiskt kan göra skillnad.

Att det i söndags var polisjakt i den skogen vi sprungit efter orienteringsbetyg tidigare denna höst.

Att det i söndags var människor som knivskars, på torget vi går igenom tre fyra gånger per dag.

Att det i söndags var våra nära vänner som var livrädda att ens stå på det där torget, bara på grund av sin hudfärg. Men som ändå stod där.

Att en av oss gång på gång måste förklara för sin lillasyster att det finns människor som delar upp samhället i raser, och svara på frågor om varför det finns människor som skulle vilja skada henne, på grund av hennes judiska bakgrund – eller hennes tjejkompis på grund av att hon är muslim. Och att sen inte kunna svara på frågan varför.

Det gör oss upprörda, ledsna att vi ska gå runt och vara rädda i området vi kallar vårt hem.

Vi är upprörda och besvikna, inte för att folk har olika åsikter men för att den här världen har blivit till en värld där vi delar upp oss i olika grupper och kategoriseras, när vi alla är samma ”djur” och ”ras” egentligen.

Vi kallar inte en sandfärgad labrador för en annan ras än en brun labrador, så varför har det blivit så bland människor?

Det är svårt att förstå, vi fyra gör inte det. Människor föds inte med hat för någon annan, hat är någonting man lär sig.

Otaliga gånger har vi alla hört ”Se upp för dörrarna, dörrarna stängs” och strax därefter ett beepande ljud och efter ytterligare sprakande i högtalarna ”Linje 17 mot Skarpnäck”
Ingen av oss har lagt varken speciellt mycket känsla eller eftertanke i just uttrycket ”Linje 17”; det har helt enkelt inte betytt så mycket. Möjligen har det ingivit en omedveten känsla av trygghet och hem, en känsla som man sakta vaggats in i tillsammans med tunnelbanans ryckiga väg längs de rostiga spåren.

Men inte ens det har vi reflekterat över förrän i söndags.

Linje 17, är efter i söndags, plötsligt ett mycket mer laddat uttryck.

Ett uttryck med motsträviga betydelser.

Ett uttryck som svävar och som kraschlandar.

Linje 17 är nu ett uttryck som fylls av stolthet, för den organisation som anordnade manifestationen, som vågade ta ett stort steg emot de hakkors som sprayats på både parkbänkar och betongväggar i Kärrtorp den senaste tiden.

Linje 17 är nu ett uttryck som fylls av glädje, för alla de människor som samlades på det lilla torget i söndags och tillsammans stod där i det ruggiga decembervädret, alla för att visa sitt stöd.

Men Linje 17 är också ett uttryck som nu fylls av rädsla, ilska och besvikelse.

När 100 meter över Kärrtorps torg känns som 1000 meter av obehag, har det gått för långt. När rädslan tar över ilskan, vad kan vi då göra?

Det här är vad vi gör.

Vi skriver den här texten av en enda anledning. Att vi vill dela med oss av hur vi tycker och tänker.

Vi skriver inte detta för att provocera.

Vi skriver inte detta för att irritera.

Vi skriver inte heller detta för att skämta.

Vi skriver detta för att vi bryr oss, och vi vill visa just det. En tanke som nog också finns i bakhuvudet på oss alla, är att vi vill visa att ungdomar bryr sig. Att alla vi mellan tretton och sjutton år, som så ofta får hör att vi är för lata och slappa och inte bryr oss, faktiskt gör just det.

Och när vi säger VI menar vi inte bara oss fyra. I alla fall tror och hoppas vi inte det. Vi tror och hoppas att vi är så många fler.

Vi är alla som vill ingå i VI:et, som själva känner att de platsar. Som känner att de någonstans förstår och delar våra förvirrade och upprörda tankar.

Vi är så många, och tillsammans kan vi göra skillnad.

Vi kan, vi vill, vi ska.

Vi kan bekämpa rasism, vi vill bekämpa nazism. Vi ska bekämpa hatet i samhället.

Tillsammans.

Dela
 
 
 

Fler artiklar

Visa fler

Svenske äventyraren: ”Man försöker skynda sig igenom det.”

Dödligaste lavinen. Minst tolv har omkommit på Mount Everest.

Annons:
Oroligheterna i Ukraina

Ockupanter nobbar Genève-avtal. Ger inte upp trots överenskommelse.

Krismöte i Genève. Ryssland och Väst eniga om hur spänningen ska minskas.

PLUS Analys. Mer hoppfullt än väntat – men faran är inte över.

Nato skickar skepp. Skickar marin styrka till Östersjön.

DN Ledare. Hittills har västvärlden agerat valhänt och yrvaket.

Aktivera, logga in, läs! Du får tidningen digitalt istället för i brevlådan.

Annons:
Annons:
Till toppen av sidan