Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Bokrecensioner

Nils Håkanson: Ödmården

Nils Håkanson är född 1975.
Nils Håkanson är född 1975. Foto: Jan-Åke Eriksson

Språkmaskin. Förunderligt smart och roligt om en svensk framtid.

ROMAN
Nils Håkanson
”Ödmården”
Albert Bonniers förlag, 149 sidor

Foto: Ödmården ligger förmodligen ungefär där vår tids Österbybruk ligger, i Norra Uppland. Ungefär, ty vid den tid då Nils Håkansons roman utspelar sig har gamla ortnamn förändrats och förvanskats och landskapet för övrigt har förändrats under inflytande av en omvänd landhöjning. Eller för att säga det på modern svenska: klimatkrisen.

Året kan vi inte heller vara så säkra på, men en upphittad språklära uppges i en fotnot vara utkommen 2175, så på andra sidan det året befinner vi oss.

Nils Håkanson är slavist och översättare från ryska. Han debuterade med den konspirationsteoretiska äventyrsromanen ”Järnskallen” förra året. I ”Ödmården” spänner språkfantasten bågen till det yttersta och hej vad det sjunger.

I Ödmårdens gamla gruvhål bor en samling sorgliga existenser. De hukar sig för ockupationens herrefolk – holländarna, vallonerna, flamländarna – som tagit över större delen av landet sedan deras eget land försvunnit i havet. Det allt populärare gränstemat förekommer även här, då Nedrigländarna har konstruerat en vådlig kanal norr om Uppsala som skiljer barbarerna från de nya herrarnas lyx.

I romanens inledning störtar en tingest från himlen. Det visar sig vara en smärre kärnreaktor, som kan elektrifiera och modernisera Ödmårdens ömkliga tillstånd. Men med moderniteten kommer nya utmaningar, vattnet stiger för varje år och radioaktivitet från öst och gamla Forsmarks kärnkraftverk gör sitt till.

Dystert alltså. Men den egentliga intrigen i ”Ödmården” är språket. Håkanson har med liv och lust skapat en nysvenska som inte liknar något annat. 1600-talssvenska, slang, neologismer, holländska, engelska och en mängd andra nivåer blandas konsekvent. Man får gå till en författare som Stefan Hammarén för att hitta något ens i närheten av denna trägna språkmaskinist.

Pröva denna redogörelse för nyanskaffad litteratur: ”i veckorna som nu inträffade undergingo de nya archif-skrifterna en varsam katalogisering & begrundan; mäst tjusande var nog den flertalighet av icke tokskadda tryck rörande fornforntidens Histoire, vilka legat något omhuldad af fickplasker och derigenom undgått mycken fokt”.

Berättaren är alltså arkivarie och krönikör. Hans ambition är att upprätta en korrekt svenska, för den svenska identitetens skull.

Även mytologier och minnen från förr har skruvats hårt. Två av gudarna är Palme och Jonatan – den förre fanns på ”äldre tryggåldern” och stred iklädd rocken Loden mot snikenhet och egennytta; den senare är Jonatan från ”Bröderna Lejonhjärta” som en dag ska befria människorna.

Det är en förunderligt smart och rolig roman, trots de fuktdystra stämningarna. Jag tycker mycket om den. Många gånger får man stanna upp och fundera på ord och formuleringar, till dess att allt framstår klart som i ett korsord. Jag grubblade en smula på vad ”de gambles” frensarena var för något, tills jag insåg att det var Friends arena som åsyftades. Vad spaena, ärtsen och det tabusyftande kennis kan härledas till undrar jag fortfarande. Den som lever får väl se.