Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Insidan

Att mista ett litet barn: Plötsligt blev det stilla i Josefines mage

Kristian dog i sin mamma Josefines mage. Fyra månader senare blev hon gravid på nytt. Lilla Rosa är en viktig länk i Josefines och sambon Jespers läkningsprocess.

Att mista ett litet barn
Del 1
Varje år dör cirka 700 barn i mammans mage eller inom 28 dagar efter förlossningen. Hur är det när ett av livets finaste ögonblick blir en tragedi?

När Josefine Folkjern och Jesper Lindgren väntade sitt andra barn hade de ingen tanke på att något skulle kunna gå snett under graviditeten.

Plötsligt blev det väldigt stilla i Josefines mage. Barnet hon så hett längtade efter hade tidigare hållit i gång ganska rejält på kvällarna. Men nu kände hon inga rörelser alls. Det var en månad kvar till den förväntade förlossningen.

Till en början var Josefine och sambon Jesper lugna, men så tog de kontakt med en barnmorska på lasarettet i Falun. ”Kom hit med detsamma”, var hennes korta uppmaning. Då insåg de blivande föräldrarna att allt kanske inte var som det borde.

Josefine duschade innan de satte sig i bilen för att åka de sju milen in till sjukhuset. Jesper körde och Josefine klämde gång på gång på magen. Ibland tyckte hon att det kändes som om barnet rörde sig lite grann, senare har hon förstått att det bara handlade om sammandragningar i livmodern.

– Det var en mardröm att sitta där i bilen och inte veta vad som hänt. Ja, det blev en skräckfärd. Fast jag var så naiv att jag inte kunde tänka mig att ett barn kan dö i sin mammas mage. Det fanns inte i min föreställningsvärd, säger Jesper.

Så sa en av läkarna att hjärtat inte längre slog och att mitt barn inte längre levde. Jag kunde inte ta in beskedet. Det var fruktansvärt och obegripligt på en och samma gång.

Inte heller Josefine kunde ta in att barnet hon väntade faktiskt kunde vara dött. Hon tänkte att allt nog skulle ordna sig, och att de kanske till och med skulle kunna åka till en planerad skördefest samma dag.

– På sjukhuset kontrollerade en barnmorska och två läkare om det fanns några fosterrörelser. Så sa en av läkarna att hjärtat inte längre slog och att mitt barn inte längre levde. Jag kunde inte ta in beskedet. Det var fruktansvärt och obegripligt på en och samma gång, säger Josefine.

Personalen berättade att förlossningen skulle sättas i gång, men att Jesper och Josefine kunde åka hem först för att bearbeta beskedet och sedan återkomma.

– Men jag ville föda mitt barn för att vi skulle kunna gå vidare, säger Josefine. För så trodde jag då, att vi skulle få barnet och sedan enkelt skulle kunna gå vidare.

Klockan 04.55 den 6 september 2015 födde Josefine en pojke som fick namnet Kristian. Först när hon fick se honom förstod hon innerst inne att han inte levde. Hon ville hålla honom tätt intill sig och barnmorskan lade honom på Josefines bröst.

– Han var så vacker, alldeles varm och luktade gott. Han hade mörkt och lite lockigt hår. Han var mitt barn, säger Josefine.

Pappa Jesper tänkte direkt på att Kristian var slapp när han kom ut. Det fanns inget liv och rörelse i hans lilla kropp.

– Det högg till i mig, i magen och hjärtat. Han var så underbar, lång och med det där vackra håret.

Personalen hade varit tydlig med att Josefine och Jesper kunde ta hem Kristian i en så kallad Cubitus, en babylift med plats för kylblock så att barnet hålls kallt. Det gör att föräldrar kan ha sitt barn nära sig så länge de är på förlossningen och även ta hem det en tid om de vill.

– Till att börja med sov vi en lång stund med Kristian på sjukhuset, han låg i våra famnar, berättar Josefine. Men vi var psykiskt utmattade och åkte sedan direkt hem. Två dagar senare återvände vi till sjukhuset med min mamma och Kristians storasyster Siri, som då var nästan tre år.

– De fick också hålla i Kristian och han fick på sig egna kläder och så lade vi ett mjukislejon bredvid honom. Siri höll honom i famnen, klappade hans kind och var så naturlig mot sin lillebror, fortsätter Josefine.

Hon kände starkt att hon ville vara nära Kristian och på så sätt bearbeta smärtan och sorgen. Jesper tänkte att det var viktigt att dottern Siri fick uppmärksamhet och närhet. Hon var ju fortfarande i livet.

Några dagar senare ville Josefine ta hem sin lille son. Men Jesper och Josefines mamma tyckte att det var en dålig idé.

– De ansåg att vi redan tagit farväl, berättar Josefine. Det blev ett stort bråk om detta, men till slut åkte jag och hämtade hem honom. Trots att jag var ledsen kände jag mig konstigt nog också glad. Jag stannade till på en p-plats, grät och strök Kristian över kinden. Han var rosig och så jättefin.

Jag trodde på något konstigt sätt att vi kunde lämna allt det här bakom oss. Jag ville att det skulle bli vardag så snabbt som möjligt.

Jesper förklarar sin tveksamhet mot att Kristian skulle komma hem. Han var orolig för hur dottern Siri skulle reagera och sonen var ju trots allt död.

– Jag trodde på något konstigt sätt att vi kunde lämna allt det här bakom oss. Jag ville att det skulle bli vardag så snabbt som möjligt. Att ta hem Kristian skulle bara förlänga smärtan och jag var rädd att sorgen skulle krossa Josefine, säger Jesper.

– Så här i efterhand är jag tacksam för att Josefine struntade i vad jag tyckte och gjorde det hon trodde var bäst för henne. Ja, för oss båda två.

Vi träffar Josefine och Jesper i villan i Avesta där de bor. I hallen på övervåningen finns ett minnesbord. Där står ett svartvitt foto av Kristian som sjukhusfotografen tagit och på väggen hänger en teckning som Jesper gjort av sin döde son och ett bönehalsband som han täljt själv.

– Jag är inte religiös, men upplever en form av andlighet vid minnesbordet. Kristian finns ständigt med mig och kommer att göra det så länge jag lever. Han är min son, en son som inte fick leva här på jorden. Ändå är han en omistlig del av familjen, säger Jesper.

Efter en tid hjälpte begravningsbyrån till att ordna en fin ceremoni och därefter kremerades Kristians kropp. Askan efter honom är strödd på vacker plats nära där Josefine växte upp en mil från Avesta. Familjen åker ofta dit för att gå runt eller bara sitta stilla en stund.

Foto: Carl BredbergBara fyra månader efter att Kristian dött blev Josefine gravid på nytt. Den 2 november 2016 föddes Rosa efter en okomplicerad graviditet som var noga övervakad av läkare och personal på sjukhuset i Falun. Förlossningen sattes i gång lite före helt fullgången graviditet.

Var ni oroliga medan ni väntade Rosa?

– Jo, svarar Josefine. Även om jag inte trodde att det nya barnet också skulle dö. Kristian obducerades och det fanns inga genetiska eller fysiska förklaringar till varför han dött. Det skänkte oss en trygghet.

Både Josefine och Jesper arbetar på en folkhögskola med undervisning av nyanlända svenskar. Många av dem bär med sig en sorg över barn och släktingar som dött eller försvunnit.

– Att möta dem, att jag kunde hjälpa dem, lindrade också min egen sorg, säger Josefine.

Sjukhuspersonalens varma bemötande och den närmaste omgivningens stöd betydde också mycket i läkningsprocessen. Josefine tänker på när en moster, hennes man och en kusin kom hem till dem medan Kristian låg i soffan på sin skötfilt.

– Min kusin tog hans hand, vi grät tillsammans och pratade länge, allt var så naturligt men oerhört sorgligt. En tidigare kollega tog också kontakt. Vi gick en promenad och jag visade henne en bild på Kristian. Hon tittade länge på det och sa att han var så fin. Det blev en vändpunkt i min sorg.

Jesper säger att reaktionerna från vänner och bekanta varierade. En del frågade rakt på sak hur han mådde, men andra vände bort blicken och hade ingenting att säga. Det gjorde ont.

– Men så här i efterhand har jag mer förståelse för deras agerande. Om jag varit i samma situation, om någon i min närhet förlorat ett barn, vet jag inte hur jag skulle ha reagerat. Det är så lätt att döma andra.

Genom förlossningsavdelningen fick Jesper och Josefine kontakt med Spädbarnsfonden, en förening som vänder sig till föräldrar som förlorat ett barn i magen eller under barnets första levnadsår. Under några träffar mötte de bland annat ett par som upplevt samma sak.

– Barnmorskan Marie Ganters ledde stödgruppen som betydde väldigt mycket för oss. Att lyssna till andra drabbades berättelser var stärkande, var livgivande mitt i allt det sorgliga. Vi kan hämta styrka hos varandra, säger Josefine. Det var också väldigt viktigt att veta att man inte var ensam.

När Rosa föddes hade Marie Granters just blivit chef på förlossningen i Falun och hon kom in till Jesper och Josefine under värkarbetet och efter det att Rosa fötts.

Foto: Carl Bredberg– Efter många möten där vi pratat om förlust och sorg var det underbart att få dela glädjen över Rosa med Marie, säger Josefine.

Hur har relationen mellan er förändrats efter det som hände?

– Jag skulle säga att det är bättre. Vi har alltid ”småbråkat” på ett kärleksfullt sätt. Efter Kristians död har det gått både upp och ned. Men jag upplever att vi har en större närhet i dag och känner allt mer hur viktiga barnen är i våra liv. Hur lite karriär, bostad och allt sådant egentligen betyder, svarar Jesper.

– Det sägs ju att föräldrar som förlorar ett barn antingen skiljer sig eller får en starkare relation, säger Josefine.

Mer information om Spädbarnsfonden finns här 

Fakta. Familjen ­Folkjern-Lindgren

Ålder: Mamma Josefine (38) och pappa Jesper (36).

Bor: Villa i Avesta i södra Dalarna.

Barn: Siri (3 år), Rosa (10 månader) och Kristian (som var död när han föddes 6 september 2015).

Gör: Jesper är lärare i svenska och engelska på folkhögskola. Josefine är utbildad förskollärare och arbetar med svenska för invandrare (SFI) på samma folkhögskola.

Fakta. Barna­dödlighet

I Sverige föds runt 100.000 barn per år. År 2015 var siffran drygt 116.000.

År 2015 var 427 barn döda vid födseln. Det kan jämföras med 786 fall 1973. Sedan 1980-talet har antalet dödfödda varit ganska konstant.

År 2015 dog 193 levande födda barn inom 28 dagar efter födseln.

År 2015 fanns det 25 registrerade fall av plötslig spädbarnsdöd i landet. Det kan jämföras med 146 fall år 1991. Nya råd att spädbarn skulle ligga på rygg förklarar nedgången.

I mitten av 1700-talet dog 200 av 1.000 levande födda barn i Sverige. I dag dör 4 av 1.000 levande födda under det första levnadsåret.

Den medicinska tidskriften The Lancet har publicerat en rapport som visar att 2,6 miljoner barn föds döda i världen varje år.

Källa: Socialstyrelsen, The Lancet och Spädbarnsfonden

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.