Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Insidan

Tre familjer om att förlora små barn

Samtliga berättelser är utdrag ut boken ”Ett litet barn dör. Ett ögonblicks skillnad” av Ingela Bendt (Spädbarnsfonden och Blue Publishing).

”Skulden blev lättare när jag tillät mig att känna den”

”Jag kände mycket skuld efter att Ivar dött. Han dog då moderkakan lossnade under värkarbetet. Jag är ju läkare, jag borde ha förstått att blödningen jag fick var större än det som var normalt, jag borde insisterat på att få komma in, fast de sa i telefon att vi kunde stanna hemma. Många timmar senare när vi väl kom in, var det försent, då var han död. Människor sa åt mig: Du får inte känna skuld för det som har hänt.

Senare läste jag en text som två mammor som förlorat barn skrev tillsammans på 1980-talet. De skrev om skulden, att du har ju ansvar för ditt barn, om barnet dör måste du ha brustit i ditt ansvar och då känner du skuld. Då gick det upp för mig att det är klart att jag känner skuld. Jag tillät mig själv att känna skulden och då blev den på något sätt mycket lättare att bära. Jag kände inte längre skuld över att jag kände skuld. Jag FÅR känna skuld, ingen ska få mig att skämmas över att jag känner så. De jobbigaste känslorna blir på något sätt mindre jobbiga om jag accepterar dem och tillåter mig att känna dem.”

Malin Asp, tre bonusbarn och Melker och Einar som kommit efter Ivar.

”Varför kom inte folk springande för att försöka rädda barnet?”

”På söndagen frågade Carola om och om igen om Klimpen rört sig, om han vaknat. Jag kände ju barnet hela tiden, men vad var mina rörelser och vad kom inifrån magen? Det var lite FÖR lugnt. Vi tog en promenad i det soliga vackra vintervädret och jag mådde bra. Lite molvärk långt ner i magen men inget mer. Jag hade gått över tiden och var i vecka 42, så nu var det dags tyckte vi.

När vi kom in igen sa jag att det inte var någon action: ’När vi ätit så ringer jag förlossningen’. Tänkte att de skulle tycka jag var fånig som kom in utan att vattnet gått eller värkarna satt i gång. Inte blödde jag heller. Nu började oron kännas i luften och vi var nog båda mycket mer spända än vi ville visa för varandra. Jag var alldeles darrig.

Carola förstod att något var väldigt fel eftersom hon själv brukade kunna höra hjärtat bara genom att lägga örat mot magen. Jag tänkte att barnet kanske var sjukt och hade svaga hjärtljud. Läkaren började föra apparaten över magen och visade först barnets huvud och sedan gled han långsamt över hela kroppen. Det var tyst. Jag fattade fortfarande ingenting. Han slog av apparaten, tittade mig i ögonen: ’Jag ser tyvärr inga hjärtslag’.

Vad arg jag blev. Hur kunde han vara så lugn? Var det inte bråttom? Varför kom inte folk springande för att plocka ut barnet och försöka rädda det?

Vi grät.”

Linda Waara och Carola Vik, mammor till Benjamin. Hans syskon heter Isak och Emmi.

”På en kontroll upptäckte man att Oscars hjärta hade stannat”

”Tvillingarna Oscar och Erik föddes i vecka 35. Oscars hjärta slog inte riktigt som det skulle så Ulrika fick gå på regelbundna kontroller på sjukhuset. Läkarna misstänkte också att han inte växte som han skulle. På en kontroll upptäckte man att Oscars hjärta hade stannat. Det blev kejsarsnitt dagen efter. Eriks blod var för tjockt, han hade för mycket hemoglobin i blodet, det behövdes tunnas ut. Det var oroligt. Han låg på barnklinik de första två veckorna. Det gjorde att vi fick stanna längre på sjukhuset och vi fick därför tid att vara med Oscar. Våra familjer kunde komma och få träffa honom när han fortfarande låg i sin korg. Det var fint för oss. Samtidigt var vår Märta, ett och ett halvt år hemma. Våra tre barn var på olika ställen och allt var väldigt kaotiskt.

I stället för att anlita en begravningsbyrå bestämde jag mig för att köra och hämta Oscar på bårhuset på sjukhuset. Jag såg kistor och att andra döda ligga där. Allt kändes så fel och så overkligt. Oscar låg i en barnkista. Jag körde kistan till kyrkogården, till ett kylrum, där han kunde förvaras i avvaktan på kremering. Jag var lite naiv, visste inte hur mycket känslor det skulle dra fram. Jag grät mycket och det var svårt att ta in allt. Det var kluvet, jag ville göra det och samtidigt inte. Såhär i efterhand känns det väldigt fint att jag tog hand om honom.

Vi brukar gå till graven och lägga ner blommor till Oscar, någon dag innan, för Oscar dog en eller två dagar innan han föddes. Någon gång släppte vi också iväg en thailändsk lykta. Sedan firar vi Erik på födelsedagen med ett vanligt födelsedagskalas. Det blir alltid känsligt och svårt att få tid att tänka på Oscar och samtidigt ordna med Eriks födelsedag.”

Måns Hensjö som miste Oscar, tvilling till Erik.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.