Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur

Abd al Haqq Kielan om islam: Inga fler pådyvlade reformförsök, tack

Foto: Jonas Lindkvist / TT

Det politiska islam har uppstått ur reformrörelser som på olika sätt kapat religionen. Det har gjort att den utnyttjas i vår tids storpolitiska konflikter, skriver imamen Abd al Haqq Kielan i DN:s serie om reformation av islam.

Den civilisation som vi kallar ”den islamiska världen” uppstod på 600-talet på den arabiska halvön. Den spred sig snabbt från Mecka och Medina till Asien, Afrika och så småningom till Europa.

Spridningen kan sägas ha två steg. Först kom arabernas expansion. Det var aldrig tal om masskonverteringar av erövrade länder. Man tog upp skatt från garnisoner men i övrigt byggde länderna upp egna styrelseskick. Bara en liten procent av befolkningarna hade blivit muslimer på 800-talet.

Del 1 i serien om islam: Bilan Osman: Debatten om islam kantas av tröttsamma fördomar

Islam nådde i steg två snabbt hela världsdelar: Centralasien, Indien och Indonesien och stora delar av Afrika. Genom öppnandet av handelsvägarna framåt 900-talet kom religionen islam att föras ut till de nya områdena. Köpmän och affärsmäklare som ofta tillhörde andliga brödraskap, senare kallade sufier, hade en enorm påverkan på de platser, som de kom till.

De erbjöd en religion med en etisk aspekt på livet, med ett socialt system som var attraktivt och med metoder att bedriva ”internationell” handel som medförde stor nytta för de folk som berördes, och allt utan tvång.

Myten att ”Islam spreds med svärdet” kan alltså skrotas. Det är sannare att säga att islam spreds genom gynnsamma mänskliga relationer.

Ett exempel på islams upplägg i praktiken är det osmanska riket som uppstod på 1200-talet och upphörde först i oktober 1923. Detta imperium omfattade stora delar av Sydösteuropa, arabvärlden, Mellanöstern, Nordafrika, Kaukasus och hela Mindre Asien. Även Mecka och Medina ingick.

Del 2 i serien om islam: Mohammad Fazlhashemi: Kampen om islam blossar ofta upp i orostider

Riket hade ett stort mått av religiös kulturell frihet. De folk som omfattades – främst muslimer, grekiskt-ortodoxt kristna, assyrier/syrianer, armenier och judar – tilläts leva enligt egna seder och bruk, med religion, skolor, familjerätt med mera.

Som en följd av osmanernas höga tolerans invandrade under 1400- och 1500-talen stora grupper av judar och muslimer från övriga Europa till det osmanska riket, då dessa folkgrupper förföljdes i sina tidigare hemländer. De togs emot med öppna armar och fann en fristad i det Osmanska riket.

Islams historiska utveckling visar att man inte kan tala om en enda islamisk civilisation, utan om många muslimska kulturer som har kommit att bibehålla olika karaktäristiska särdrag men delar de centrala elementen av tro och utövning. Detta har hela tiden skett utan det behov av reformer och omtolkningar som skett inom kristendomen. En av anledningarna till detta är att islam vilar på en gudsuppenbarelse – Koranen. Muslimerna ser den som Guds ord från första till sista bokstaven. Den betraktas som evig och oskapad, inte författad av någon människa. Att försöka ändra något i den eller reformera den vore i alla muslimers ögon en oerhörd missgärning. Koranen är inte förhandlingsbar.

Koranen uppenbarades som bekant för Muhammed, Guds sista sändebud. Hans sätt att leva efter Koranen kallas sunna. De första generationerna av lärda muslimer enades därefter om hur Muhammed – Sändebudet eller Profeten – hade praktiserat Koranen, ijma. Efter dem har islams lagar utvecklats av islamiska jurister för att fortsätta att fungera vartefter “världen” har förändrats, qiyas.

Qiyas har gjort det möjligt att utveckla och anpassa islam till olika växlande förhållanden. Föreskrifter för hur och när man ber, fastar, betalar skatt eller utför pilgrimsfärden har exempelvis inte förändrats sedan islams första tid, medan sådana lagar som till exempel berör handel har krävt analyser och tolkningar för att kunna praktiseras i olika situationer i tid och rum.

Del 3 i serien om islam: Pernilla Ouis: Kvinnorna ställer de nya och rätta frågorna inom islam

Nu ställs i västvärlden krav på att islam ska reformeras och moderniseras likt kristendomen, som sedan upplysningstiden tvingats till anpassning efter en vetenskaplig och materialistisk världsåskådning. Man kan uppfatta att delar av kristendomen i dag har en större tolerans för omtolkningar av vad som egentligen gäller i viktiga frågor och känner en större lätthet för att reformera sina läror – särskilt protestanterna uppvisar en stor villighet till reformer när denna reformiver väl tagit fart. Varför skulle man inte kunna reformera islam på samma sätt och rensa ut sådant som inte stämmer med det nuvarande västerländska samhällets normer och perspektiv? frågar sig många.

Man bör då betänkaatt det var den islamiska kulturen i Andalusien som bringade vetenskaperna till Europa och möjliggjorde renässansen och upplysningstiden. Det har aldrig funnits en motsättning mellan tro och vetande i islam, såsom det fanns i medeltidens Europa. Dessutom har islams värld redan haft sina reformrörelser. Men det har då snarare handlat om bakåtreformer, som påverkat religionens betydelse i samhället i negativ riktning.

Redan efter Muhammeds död gjorde en del stammar från det inre av arabiska halvön uppror och vägrade betala skatten till de fattiga – den av islams fem pelare som ger samhället dess ekonomiska ryggrad. Dessa utbrytare utgjordes av ett slags religiösa fanatiker som gärna mördade oliktänkande och såg sig själva som de enda sanna muslimerna. De kallades ”kharjiiter”, separatister – jämför med IS som ses som neokharjiiter och har rötter i den ideologin.

På 1700-talet uppstoden ny reformrörelse på arabiska halvön, wahhabismen, eller salafismen. Den fick internationell betydelse först efter 1940-talet i samband med att oljebiljonerna började rulla in. Rörelsen spenderar enorma summor på att ”reformera” islam globalt, vilket åstadkommer stora konflikter i muslimska samhällen. Våldsbenägna rörelser som al-Shabab och Boko Haram med bokstavsfanatiska förvrängningar av islam är inspirerade av denna rörelse.

Även inom det osmanska riket, den muslimska staten, uppstod reformrörelser av nationalistisk karaktär. 1924 avskaffades det osmanska riket, och den sekulära nationalstaten Turkiet tog dess plats. Övriga delar delades upp mellan europeiska kolonialmakter.

Del 4 i serien om islam: Fram för den skandinaviske muslimen!

I Egypten startade i slutet av 1800-talet Muhammad Abduh från al-Azharuniversitet och hans lärare al-Afghani en västinspirerad reformrörelse som genom nytolkningar skulle modernisera islam och bringa den islamiska världen till samma nivå som den beundrade västvärlden. Ur denna reformrörelse har bland annat Muslimska brödraskapet uppstått.

Dessa reformer och kombinationer av dem har medfört uppkomsten av politisk islam och därmed ofta olika former av nationalism, islamism, fanatism, militant extremism, med åtföljande inbördeskrig, massmord och terrorism.

När man säger att dessa extrema och våldsamma rörelser har en mycket strikt eller sträng eller konservativ tolkning av islam, är man alltså djupt okunnig om att de är baserade på nypåhittade idéer. De kommer inte ur ett religiöst behov inifrån islam och har ingen bas i de lärdas samstämmighet. I stället är det politiska inflytanden som frammanar utopiska visioner, nationalistiska strävanden, göder ekonomiska vinstintressen och till och med startar revolter och krig. Se bara på den arabiska våren, vars enorma flyktingströmmar vi nu försöker skydda oss mot här i väst med taggtråd och murar.

Detta har gjort att islam i vår tid har hamnat i vanrykte i väst. I stället för att betraktas som en normal, fredlig religion för vanligt folk som vill leva tillsammans med andra i lugn och ro, har islam kommit att injaga rädsla och skräck.

Islam kan utövas i alla sammanhang och samhällsskick. Syftet med islamisk lag är att göra gott för folk, inte att trycka ner dem. Religionsvetaren John L Esposito har visat att de flesta muslimer skulle föredra ett styrelseskick där religiösa principer och demokratiska värden samexisterar.

Behöver vi alltså mer ”reformer” i islam? Nej tack.

Abd al Haqq Kielan

imam och verksam vid Sabirinmoskén i Eskilstuna och Islamiska föreningen i Stockholm. Han föddes som Leif Karlsson 1941, konverterade 1984 och har bland annat varit engagerad i arbetet mot extremism bland muslimska ungdomar.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.