Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur

Bengt Ohlsson om Östersunds väg mot stjärnorna: Så skapas ett under

Författaren Bengt Ohlsson reste hem till Östersund och såg den lilla jämtländska klubben ÖFK ta steget ut i fotbolls-Europa. DN:s fotograf Alexander Mahmoud har tagit bilderna.

Strax efter Uppsala tar Sverige slut. Inte tvärt, utan lite i taget. Trafiken glesnar. Man kan trycka in farthållaren och långa stunder glömma att man sitter bakom ratten.

Det känns ödsligt, men också befriande. Grovt räknat är och förblir två tredjedelar av Sverige en klunsig barlast; skog, fjäll och myrmarker, ett vidsträckt friluftsområde dit vi åker upp för att fjällvandra, jaga älg, hugga ved, och sen vänder vi lättat söderut igen, till 7-Eleven och bredbandet, med en diffus känsla av att ha ”fått lite perspektiv” och ”växt som människor”.

I trakterna av Järvsö börjar landskapet puttra. Asfalten blir sprucken och ådrig av tjälskott. En älg lufsar över vägen och försvinner in i slyn. Hade jag behövt bromsa hade jag kanat som Bambi på rullgruset. På mobilskärmen står det ”Ingen täckning”.

Det är två dagar kvar till returmötet på Jämtkraft Arena mellan Östersunds FK och PAOK i Uefa Europa League, förr kallat Uefa-cupen. ÖFK förlorade med 3–1 borta, vilket innebär att de måste vinna med 2–0 för att gå vidare. Ett resultat som de flesta fotbollskunniga yttrar med ett snett leende.

Att de kommit så här långt är sensationellt i sig. ÖFK är det enda svenska laget kvar i turneringen. De har slagit ut Fola Esch från Luxemburg och turkiska Galatasaray.

PAOK (Panthessalonikeios Athlitikos Omilos Konstantinoupoliton) kommer från Thessaloniki, Greklands näst största stad med 800 000 invånare.

Östersund har 50 000, och är en stad där det vintersportas. Skidor på längden och tvären. Hockey. Snöskoter. Pimpelfiske.

Staden har tidigare haft två konkurrerande fotbollsklubbar, Ope IF, som gnetat sig upp till den näst högsta divisionen som bäst, samt IFK Östersund.

1995 blev advokaten Rolf Lohse ordförande för IFK. Han lanserade idén att Ope och IFK skulle slås ihop. Båda föreningarna hade ekonomiska problem. Idén mötte motstånd – som att Hammarby skulle gå ihop med Djurgården – och Lohse kom med ett nytt förslag: att bilda en tredje klubb, och då göra en medveten satsning för att nå elitnivå.

Klubben fick namnet Österzunds FBK – man ville ha med ett Z, eftersom det är Jämtlands länsbokstav – men döptes tack och lov om till Östersunds Fotbollsklubb.

Historien står i den glossiga jubileumsboken ”Östersunds FK – från tvåan mot Europa”, och rymmer alla de rätta mytologiska inslagen.

Efter några motiga år, när ÖFK mest harvade runt i division II, kom Den Starke Mannen in som sportchef. Han heter Daniel Kindberg, en gammal yrkesmilitär från Västerbotten. Han hade haft uppdrag på Balkan och i Afrika. En gång blev han kidnappad i Stockholm. Rycktes in i en bil och trycktes ner i baksätet. Vid en bensinstation lyckades han fly.

Mer berättar han inte i jubileumsboken.

”Mitt jobb inom det militära var förstås orsaken till det som skedde, men mer än så kan jag inte säga.”

Foto:

Kindberg och Lohse kom på kant med varandra, och i november 2010 lämnade Kindberg ÖFK. Styrelsen försökte få honom att ompröva sitt beslut. Spelarna i laget samlades till ett möte och uttryckte ett ”massivt stöd” för Kindberg.

I stället lämnade Lohse klubben, och Kindberg tog över som ordförande. Sen den dagen har Lohse varken satt sin fot på Jämtkraft Arena, eller kommenterat orsakerna därtill.

Nej, ingen mytologi är komplett utan Den Starke Mannen – och han ska vara omstridd. Somliga beskriver honom som en despot, andra tycker att han är ödmjuk och lyssnande. Fotbollsjournalisten Erik Niva säger i boken:

”Mina tankar går till gamla tiders stora, svenska fotbollsledare. Som Stig Nilsson i Halmstads BK... Daniel Kindberg är en uppdaterad version av den sortens starka ledare, med en förmåga att göra sig själv oumbärlig i en liten stad. Med den skillnaden att han är mycket mer fritänkande. En entreprenör med folkrörelseideal.”

Ett flitigt omskrivet inslag i klubbens verksamhet är deras kultursatsning.

Allt började med att kanslichefen Lasse Landin hälsade på sin dotter Karin Wahlén i Stockholm. Hon jobbar med PR och kommunikation och hade försökt sälja in ett projekt till Fotografiska, men fått nobben. Lasse fick idén att sammanföra henne med Daniel Kindberg.

Hon kom till mötet fullsmockad med litanior om den franske sociologen Pierre Bourdieu och kulturellt kapital. Kindberg gjorde tummen upp innan hon ens fått upp värmen. Till en början blev det mest punktinsatser. Laget fick besök av filmare, författare och teaterfolk som drog sin grej, fakturerade och åkte hem. Spelarna tyckte att det var kul och intressant. Men ingenting hände. Besöken blev en vitamininjektion som snabbt ebbade ur själen.

En kväll återberättade författaren Martina Haag något som ståuppkomikern Jerry Seinfeld sagt: att det som vi människor är allra räddast för är att prata inför publik. Först på andra plats kommer döden. Och folk skrattade.

Men Daniel Kindberg skrattade inte. Han kände genast att det där är något vi måste utsätta oss för. Varenda käft. Utmana våra största rädslor.

Foto:

Resultatet blev att de skrev och satte upp en pjäs. Premiären hölls i maj 2013. Entusiasmen varierade i laget, men Daniel Kindberg var stenhård. Deltog man inte i teaterprojektet var man inte välkommen på fotbollsplanen heller.

– Vår tränare Graham har ofta pratat om pjäsen som en vändpunkt. Och det spelade inte så stor roll att det gick dåligt för klubben just då. Den kvällen fick alla känna sig som vinnare. Att de hade erövrat något viktigt, tillsammans. Intressant nog innebar det också en vändning på fotbollsplanen. Nu började segrarna trilla in.

Kultursatsningen har kommit för att stanna. Spelarna har skrivit en antologi, målat tavlor och dansat balett. I höst har de fördjupat sig i den samiska kulturen. Resultatet ska bli en hiphopkonsert med samiska inslag, med premiär i november.

Karin tror inte att hennes jobb skulle hamna i farozonen även om laget skulle störtdyka i tabellen.

– Vi har bestämt oss för att det här är en bra grej. Att spelarna presterar bättre på planen om de mår bra också utanför den. Vi har till exempel sociala coacher för spelarna. Många är unga, har knappt flyttat hemifrån och vet inte hur man betalar skatt. Somliga är djupt troende kristna eller muslimer, andra har familj. Hur kan vi hjälpa dem på bästa sätt, med att tipsa om församlingar eller dagisplatser? Hur ser vi till att de inte blir isolerade, vilket är lätt hänt i vintermörkret i Östersund, och att deras liv inte enbart handlar om fotboll?

Ja, det är en solskenshistoria. ÖFK verkar smått besatt av att bryta mönster. Den är Sveriges första hbtq-certifierade fotbollsklubb. Den vill också ta ajöss av den hatiska och sexistiska läktarkulturen. Det blev en nyhet i riksmedia för en månad sen när AIK:s Daniel Sundgren blev den förste spelaren att buas ut på Jämtkraft Arena.

Men varje mytologi behöver också lite solkighet, berättelsen om Framgångens Baksida. Den griniga lilla fotbollstidskriften Offside kavlade upp ärmarna i ett undersökande reportage. Här finns rubbet. Kindbergs ”många stolar” han sitter på, hans fastighetsaffärer, hans chefskap på bostadsbolaget Östersundshem och deras sponsring av ÖFK...

Lägg till detta några suggestiva formuleringar om ÖFK-medarbetare som inte ”vågar” yttra sig, och du har en sexig, småstadssjabbig berättelse där man bara väntar på att Jack Nicholson ska glida in med en plåsterlapp på näsan och börja ställa släpiga frågor till alltmer nervösa potentater.

Två dagar till avspark. Konstgräsplanen ligger öde. En grävskopa tuggar sig genom gruset vid den norra ståplatsläktaren. En lastbil med ett efternamn med apostrof står på tomgång bredvid. Ett rytmiskt hyssjande ljud hörs vid pressläktaren, en kvinna i kommunoverall vandrar längs bänkraderna och skjutsar en kvast framför sig med små knyckar. Från grannplanen hörs taktfasta pepptjut från knattarnas träning. De gula hörnflaggorna fladdrar i den råkalla vinden.

Alla hoppas på skitväder till matchen. Gärna regn och blåst.

Foto:

Klockan elva släntrar ÖFK-spelarna ut och börjar värma upp för ett träningspass. Fysioterapeuten Jenny leder övningarna. Coachen Graham Potter placerar ut små plastkoner.

Under varje möte med pressen, vare sig det handlar om Potter, mittfältaren Brwa Nouri eller PAOK:s nytillträdde coach Lucescu Razuan, noterar jag att de undviker all ögonkontakt. De stirrar ner i golvet eller ut i tomma luften medan de rabblar sina svar.

Kanske anses ögonkontakt otillbörligt intimt, rentav bögigt, eller också är det ett kroppsspråk som signalerar att man är fången i ett förhållande där man har åkt på stryk, och vet att man kommer att göra det igen.

Sportjournalisterna är bästis och bundis när det blåser medvind. När det sen vänder, vilket det gör förr eller senare, vet varje sportjournalist exakt hur laget ska komma ur svackan. De ”goda råden” viner genom luften, somliga journalister tycker att de ska toppa och andra att de ska bredda, och råden framförs i ett alltmer förorättat tonfall – herregud, varför lyssnar de inte? – och sen blir journalisten spydig och sadistisk, hånar laget i dess kräftgång. Tills det vänder på nytt, och börjar peka uppåt. Då dunkar de rygg och pratar om ”mirakel”.

Jag lommar omkring på arenan och följer förberedelserna. Innanför grindarna möter en ung marknadskille fyra stadiga män från Uefa, han har svidat upp sig i kostym med en röd näsduk som kikar yrvaket upp ur bröstfickan, och han jämkar snuset till rätta och frågar Uefa-gubbsen om det är deras first time in Östersund.

Att spela i ”Europa” är en ny erfarenhet för ÖFK, och det finns en laddning i ordet. Jämtland har utmärkt sig i tjurig EU-skepsis, men att spela ”ute i Europa” har ett starkt symbolvärde och signalerar för klubben, både utåt och inåt, att det spelar ingen roll hur bra det har gått hittills – vi nöjer oss inte.

Martin Johansson, före detta mittfältare i laget, numera på försäljningsavdelningen, menar att mycket handlar om chefernas olika attityder, att Rolf Lohse var en försiktigare natur, ville ha ”både hängslen och livrem”, medan Daniel Kindberg mer är att likna vid en ”riskkapitalist”.

För närvarande ligger ÖFK på sjunde plats i allsvenskan, femton poäng efter serieledande Malmö men bara fem poäng efter tvåan Djurgården. Daniel Kindberg har skrotat alla målsättningar om att hamna på en hedrande mittenplacering. Målet är att vinna.

Trots att östersundarna framhåller att staden ligger mitt i Sverige är redan ”Stockholm” långt borta. För att inte tala om ”Europa”.

Uefa-gubbsen ser ut som ett gäng mafiosos när de inspekterar arenan. Som så ofta när det handlar om ”Europa” finns ett omfattande regelverk. Arenorna klassas från 1 till 4. Jämtkraft är en kategori 3-arena, men om Östersundsborna ska kunna följa lagets framfart i ”Europa” krävs ombyggnader för mellan 20 och 25 miljoner. Planen måste breddas till 68 meter, istället för dagens 65, pressläktaren byggas ut, arenaområdet asfalteras, och tusen stolar skruvas fast på södra ståplatsläktaren. Eftersom det inte hunnits med innebär det att läktaren kommer att stå tom när ÖFK möter PAOK i morgon.

Efter en kvart av ÖFK:s träning kommer en ordningsvakt och säger att jag måste lämna arenan. Han rycker på axlarna och säger att det beror på ”Europa”. I vanliga fall kunde jag sitta och glo på hela träningspasset om jag ville, men nu är det som det är.

Axelryckningen innehåller en del förakt, men också stolthet. Att spela i ”Europa” innebär pengar. Skulle de gå vidare i gruppspelet kammar klubben hem trettio miljoner.

Foto:

Jag åker ner på stan. Vädret börjar se oroväckande vackert ut. På Prästgatan har stolar och bord trollats fram på uteserveringarna. Folk sitter i täckjackor vid en snabbt svalnande latte och kisar mot solstrimman på fasaderna. På Stortorget har näringslivet byggt en trappa för folk att sitta på och följa matchen på storbildsskärm.

Jag byter några ord med 67-årige Thord Zackrisson från Brunflo, han spelade i IFK mellan 1970 och 1978. I det civila, eller hur man ska uttrycka det, var han anställd inom försvaret och arbetsdagarna kändes som en lek, när de var ute och sladdade med bandvagnarna på avlägsna isar. Men leken tog slut 2008, regementet bommade igen, försvaret sågs som ett ”särintresse” och Putin höll sig fortfarande på mattan.

Nu är Thord pensionär, och ibland träffar han de gamla lagkamraterna från IFK.

– Kan du tänka dig, säger han, av oss tio spelare är det ingen som har skilt sig. Det är samma kärringar fortfarande.

Det enda som får Thord att mörkna är när han berättar om ”trekvalet” upp till division två. IFK förlorade samtliga tre matcher. Den sista med 3–2 mot Skellefteå, efter en målvaktstabbe.

Det var den 21 oktober 1973.

–  Målvakten gick raka vägen till bussen. Ingen sa ett ord på hela vägen från Härnösand.

Thord uppehåller sig vid mediernas styvmoderliga behandling av ÖFK. Som när de vann mot Hammarby med 2–0, och han tuggade sig igenom fyra sportsändningar utan att höra matchen nämnas med ett ord. Han blev så förbannad att han skrev ett mejl till Aftonbladets sportchef. Ansiktet ljusnar när han berättar att han faktiskt fick svar.

Foto:

Att följa förberedelserna påminner om hur det är att se en teaterföreställning växa fram, ett maskineri av marknadsknuttar och scenmästare, ljud- och ljuspajsare och publikvärdar, och mitt i alltsammans halvt hysteriska skådespelare som hanterar hysterin på olika sätt och omhuldas av regissörer som samtidigt ska ta hand om sin egen hysteri... och medan man ser maskineriet stånka sig fram mot det brännande ögonblicket när allt ska ställas på sin spets, och det ska avgöras om det blir succé, fiasko eller någonting däremellan, en sjavig ”trea”, kan man kvickna till och erinra sig: herregud, det är faktiskt bara en teaterföreställning.

Och man genomfars av en skamsen rysning och inser att man har tappat all distans till det som ska inträffa, och man kan redan känna smaken av tomheten efteråt, när konfettin har sopats upp och skumpaflaskorna matats in i glasåtervinningens fläckiga hål.

Vad var det som hände egentligen?

När matchdagen är inne och bilarna börjar krypköra mot parkeringen och de unga tjejerna med smartphone-rektangel på jeansens bakfickor har sparkat igång hamburgergrillen som skickar ut ett kväljande camping-os över hela området kommer ett ögonblick när jag vill sätta ett finger mot sekundvisaren och hejda tiden, låta visaren hacka mot pekfingret och vägra låta den löpa vidare.

Supportrarna börjar bänka sig på arenan. PAOK:s hejaklack är inte större än en mellanstadieklass, men redan en halvtimme före matchstart har de tagit ledningen i hejaramsor.

Jag vill inte vara med längre. Orkar inte se alla förhoppningar grusas.

Människan är förunderlig i sin förmåga att lämna in Trisslotten och tro att ”plötsligt händer det”. Att kliva ur flygplanet och vifta med ett papper om ”fred i vår tid”. Att hålla ett nyfött barn i armarna och känna att just den här gången kommer allt att bli rätt.

Men vi vet alla hur det slutar. I stort sett alltid.

I stort sett.

Nittiofyra minuter senare står jag med händerna för munnen och tårar i ögonen.

ÖFK var tvungna att vinna med 2–0 mot en överlägsen motståndare. Och så gör de just det.

Saman Ghoddos skarvar in ett skott från Curtis Edwards när det är tjugo minuter kvar. Sju minuter senare gör han sitt andra mål, en rökare som slinker in vid PAOK:s stolpe.

Fortfarande tänker jag att det måste spricka, och att det kommer att göra det när som helst. Min blick söker sig oavbrutet mot matchklockan, och jag kan redan höra de vemodiga kommentarerna efter matchen, att tänk ändå, i åtta eller tio eller tolv minuter var vi faktiskt i ”Europa”, innan det där hände. Sjabblet i backlinjen. Det tveksamma domslutet. Skottet som blev stolpe in när det lika gärna hade kunnat bli stolpe ut.

För fotboll är inte teater. Skådespelare kan mejsla fram föreställningen till perfektion. Snacka ihop sig när ridån har fallit, du vet när du himlade med ögonen på den där repliken, det var bra för då fick jag en impuls att göra ditten eller datten, så behåll det...

Men det spelar ingen roll hur väl ett fotbollslag genomför en match. Nästa gång väntar en ny motståndare som kan slå alla ens finurligheter i spillror.

ÖFK behåller greppet om matchen, och spelar med ett efter svenska mått mätt ovanligt självförtroende. De blir inte vettskrämda när de får bollen, eller skyndar sig att tjoffa iväg lika desperata som dödsdömda inlägg. Nej, de håller i bollen, trivs med den, ser sig omkring och slår precisa passningar som öppnar upp spelet.

Det här är också något som många i klubben tackar kultursatsningen för: modet att våga göra misstag.

Jag har inte hjärta att berätta för dem om hur ängslig kulturvärlden kan vara, med författare och dramatiker som sitter med alla blöta fingrar i luften och darrar inför tanken på att beslås med fel värderingar eller fel estetik.

När det bara är några minuter kvar ser jag hur marknadskillen med näsduken stegar nerför trappan, och han växlar en blick med någon han känner. Han rör inte en min, utan höjer bara lätt på ögonbrynen innan han fortsätter neråt. Inget mer. Jag kommer aldrig att glömma det.

Sen blåser domaren i pipan. ÖFK-spelarna rusar omkring på konstgräset och koagulerar i euforiska klumpar. Vi på läktaren ser oss vanmäktigt omkring.

Vad var det som hände?

Efter en stund går jag ner i kansliet och ser genom ett runt fönster hur spelarna vacklar in i spelargången. Alla skriker rakt ut och faller varandra om halsen.

Under resten av kvällen försöker jag landa, samtidigt som jag absolut inte vill det.

Foto:

Alla vet hur det är när något oerhört har inträffat. Det må vara lycka eller fasa, Ravellis straffräddning mot Rumänien eller passagerarplan som styr in i World Trade Center, Dylan som får Nobelpriset eller Trump som vinner presidentvalet, vi söker oss ut i det så kallade mediebruset för att dela andra människors tankar och känslor kring det inträffade; för att försäkra oss om att vi inte är ensamma om vår glädje eller oro, för att suga ut det mesta av glädjen eller lindra oron.

Men jag har aldrig känt mig längre från Stockholm, Sverige eller ”Europa” än under den där kvällen.

ÖFK:s mirakel skvalpar långt ner på kvällstidningarnas hemsidor. En annan förkortning nyhetsvärderas högre, nämligen AKB, moderaternas olycksaliga partiledare som kungjort sin avgång under morgonen. När jag ringer min 87-årige farsa för att berätta om matchresultatet vet han inte ens om det. Han har suttit framför tv:s sportsändningar och genomlidit hockey och hästhopp, och sen gett upp.

Dagen efter berättar säljaren Martin Johansson att klubben har en agent i Stockholm som ska sälja matchrättigheterna till olika tv-kanaler. Eurosport sände ÖFK:s matcher mot Galatasaray och satte rekord med 170 000 tittare. Varför ingen kanal var intresserad av matcherna mot PAOK kan han inte svara på.

– Det är marknaden som styr. Ingen vet hur den resonerar. Visste vi det skulle vårt arbete vara betydligt lättare.

Det slutade med att ÖFK livesände matchen på sin hemsida, för egna pengar. Det visste inte min farsa, och kanske inte så många andra heller.

–  Det var ett emotionellt beslut, säger Daniel Kindberg till Fotbollskanalen.

Den 14 september är ÖFK i Ukraina för att spela mot Zorja Luhansk.

Bengt Ohlsson är författare och krönikör i DN. Han är född 1963 i Östersund och bor i dag i Stockholm.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.