Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur

Dagarna efter terrordådet blir påsken mer postsekulär än någonsin

Statsminister Stefan Löfven (S) och vice statsminister Isabella Lövin (MP), här i samtal med kyrkoherde Hans Ulfvebrand, tände ljus i Storkyrkan i Stockholm till minne av offren i terrortattacken på Drottninggatan.
Statsminister Stefan Löfven (S) och vice statsminister Isabella Lövin (MP), här i samtal med kyrkoherde Hans Ulfvebrand, tände ljus i Storkyrkan i Stockholm till minne av offren i terrortattacken på Drottninggatan. Foto: Maja Suslin/TT

En knapp timme efter terrordådet på Drottninggatan i Stockholm förra fredagen skrev ärkebiskop Antje Jackelén på Twitter: ”Storkyrkan och Jacobs kyrka är öppna. Bön för alla drabbade, hjälpare och beslutsfattare.” Lite senare meddelade ärkebiskopen att även S:t Johannes kyrka var öppen: ”Finns skarvsladdar, mobilladdare, filtar och personal.”

Tydligare än så kan kyrkans roll i det moderna Sverige kanske inte sammanfattas. Bön på ena sidan altargången, mobilladdare på den andra. Själavård och samhällsnytta.

Jag säger det utan onda avsikter. Direkt efter dådet fylldes kyrkolokalerna i centrala Stockholm med människor som sökte skydd och under hela helgen fanns sedan präster och diakoner på plats för att erbjuda samtal och bön vid de minnesaltare av blommor som stockholmarna spontant skapade runt Sergels torg. Antje Jackelén skrev i Expressen om att möta det onda med godhet och biskopen i Stockholm Eva Brunne gjorde samma sak i Aftonbladet. Veckan efter terrordådet har fler än vanligt sökt sig till kyrkan – vilken som vanligt i stunder av nationell kris får en särskild roll som central samhällsinstitution.

Ändå får ärkebiskopen och hennes kolleger detta år fira påsk med vetskapen om att 90 000 medlemmar lämnade Svenska kyrkan under förra året, många i samband med förra vårens mediala uppmärksamhet i samband med de kostsamma resorna, men de flesta för att de uppger att de ”inte tror på Gud”. Vilka skälen bakom avhoppen än är dock är dessa ställningstaganden ett tecken på att religionen har kommit upp till ytan i det svenska samhället igen. Tro är inte längre en icke-fråga.

I dag talar allt fler till och med om ett ”postsekulärt” samhälle, där religionen blir allt mer synlig på olika nivåer. I Sverige har vi länge inbillat oss att moderniteten har skrubbat oss rena från alla sorts trosföreställningar, men de senaste åren har vi fått inse att religionen – vare sig vi vill eller inte – är en kraft att räkna med också i det moderna samhället. Den är som vädret: bra eller dåligt, det finns där.

Att bejaka denna insikt är dock inte detsamma som att erkänna religionens ”triumf” eller överhöghet. Snarare handlar ”postsekulär kompetens” – som nyligen poängterades i ett intressant nummer av tidskriften NOD – om en sorts kritisk självreflektion hos den sekulära människan. Att erkänna och införliva religiösa tankebanor och erfarenheter blir en väg mot en bredare och mer fullständig förståelsen av världen – och en insikt om att den mänskliga kulturens rottrådar inte låter sig huggas av hur enkelt som helst.

Religionen är – vare sig vi vill eller inte – en kraft att räkna med också i det moderna samhället. Den är som vädret: bra eller dåligt, det finns där.

Den indisk-brittiska författaren Pankaj Mishra menar i sin nya bok ”Age of anger” att den våg av teknologiserad modernitet som har svept fram över världen har lämnat efter sig ett slags andligt tomrum, en bokstavligen avmoraliserad värld som nu snabbt fylls av skränande demagoger och fundamentalistiska våldsprofeter. De drar till sig mängder av rotlösa män(niskor) som slitits loss från traditionen men som ännu befinner sig långt från de löften som moderniteten ställer i utsikt.

Det är här terrorismen växer fram. Mishra menar att den våldsbejakande islamismen är vår tids hittills mest extrema uttryck för en konflikt som påminner om nihilismen under det ryska 1800-talet. Nu liksom då handlar det om en kontingent av radikaliserade unga källarhålsmänniskor som växer fram i en våg av hat, drivna av personliga snarare än politiska motiv, och sökande efter tillhörighet och mening i en värld som de upplever som tömd på innehåll.

Foto: Illustration: Stina Wirsén

Den sortens postsekulära förklaringsmodeller handlar inte om att ”förlåta” eller ”tycka synd om” terroristerna. Däremot är de nödvändiga för att förstå hatets drivkrafter – och på så sätt hindra det från att växa vidare.

Men också för våra möjligheter att leva tillsammans i framtiden spelar den postsekulära kompetensen stor roll. Mycket av det som vi föreställer oss som helt sekulära praktiker och kulturyttringar är i själva verket impregnerade av religion. ”Kanske är böner bara en annan sorts drömmar”, skrev författaren Johannes Anyuru i sin vackra, starkt religiöst infärgade text i DN på söndagen efter terrordådet på Drottninggatan. Och tvärtom, kunde man tillägga.

Samma dag gick jag med familjen på fotboll i Stockholm. Före matchen hölls en kort sorgeceremoni för att uppmärksamma att det hade gått exakt 48 timmar sedan dådet. Efter en mättad tystnad sjöng vi sedan, precis som före alla andra matcher, ”Just i dag är jag stark”, låten med texten som skrevs som ett enkelt glädjeskutt en solig morgon vid Slussen i Stockholm och som sjöngs in av folkhemsrabulisten Kenta Gustafsson men som också – säkert helt omedvetet – rymmer ekon från både de kristna mystikernas befrielse ur själens dunkla natt och från Martin Luthers budskap om nåden. ”Jag hör till de få som kan leva. Jag hör inre musik. Jag hör vindarnas sus. Jag har tron på mig själv på min sida”, sjunger 30 000 människor tillsammans denna mycket speciella eftermiddag i april.

Aldrig har denna sekulära psalm legat så nära himlen som då. Om det finns några gudar är jag säker på att de var där.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.