Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur

Därför reste jag till Turkiet för att fira Sveriges nationaldag

”Man har sagt mig att midsommarafton är den riktiga nationaldagen, men det firandet förblir främmande för mig”, skriver Dilsa Demirbag-Sten.
”Man har sagt mig att midsommarafton är den riktiga nationaldagen, men det firandet förblir främmande för mig”, skriver Dilsa Demirbag-Sten. Foto: ANN-SOFI ROSENKVIST

Midsommar är inte Sveriges nationaldag, även om det ibland känns så. Dilsa Demirbag-Sten blev i år inbjuden att fira 6 juni på Sveriges ambassad i Ankara. ”Vetskapen om att det är mitt svenska medborgarskap som skyddar mig från förtryck i samma land som jag föddes i är svindlande”, skriver hon.

Förra året invandrade över 116.000 människor till Sverige, samtidigt utvandrade 51.000. Rörligheten ökar i bägge riktningarna. Till Sverige kommer människor som lämnar ett land för att skapa en ny hemvist i ett annat. Kärlek, förtryck eller arbete driver människor i rörelse och några av dem hamnar i Sverige.

I folkbokföringen används termen ”hemvist” för att ange den adress där individen har sin ”dagsvila”, det vill säga där hon sover. Den som saknar känd hemvist kommer att bli föremål för utredning. Så viktigt är svenskens behov av ordning. Men hemvist måste inte vara en plats, den kan också vara en gemenskap, som skänker mening åt det annars meningslösa och skapar ett sammanhang att vistas i. Att vara författare bortdriven från sitt hemland är i dubbel bemärkelse att stå vid sidan av gemenskapen. Bägge tillstånden, författarskapet och exilen, ter sig som ett ingenmansland utan fasta gränser. För många författare förblir språket den enda hemvisten.

Författaren Vladimir Nabokov sade sig inte sörja de privilegier hans ryska aristokratfamilj förlorade på landsflykt undan den ryska revolutionen, men han klagade över att ha blivit bestulen på sin barndom. En annan exilförfattare, Theodor Kallifatides, återkommer ofta till exilens tillstånd. I min värld delar vi en tyst gemenskap i migrationens utanförskap. Jag anar en viss tacksamhet mot det nya landet när Kallifatides nästan viskar fram en melankolisk längtan till det andra som gått förlorat. Den som inte tycker sig ha vunnit något genom att lämna ett land för ett annat, kommer aldrig att känna tacksamhet. De som klagar över förlorade privilegier inser inte sin vunna frihet. Kallifatides vet värdet av frihet.

I sitt självbiografiska verk ”Istanbul” låter Orhan Pamuk en hel nation sörja en förgången tid och gör melankolin till ett turkiskt karaktärsdrag.

Flykten till Sverige gav mig och min familj frihet, men känslan av egenvärde har inte varit lika rätt att erövra. Friheter som gjorde mitt liv värdigt har stundtals skapat ett avstånd mellan mig och mor. Dottern som ville välja sin partner och modern som ville rädda den heder som räddas kan i ett främmande land. Staten kan begå övergrepp mot individer, men de är också starkt beroende av statens skydd, en självklarhet som få i Sverige reflekterar över.

Många författarskap är sprungna ur tillståndet att vara barn till människor som tvingats in i exilens tragedi. Amoz Oz och Sven Delblanc, en av de största författarna i den svenska efterkrigslitteraturen, har båda skrivit om nybyggarfamiljer som prövar lyckan i mera löftesrika nationer och betalar ett högt pris för att nästa generation ska få ett bättre liv.  

I dagens globala ekonomi kan den som har råd studera, arbeta och leva i flera länder utan att känna sig bestulen på sammanhang. De som tvingas fly förblir dock ofta fast i ett vakuum. Utspridda över flera nationer i regionen och i resten av världen har kurderna länkats samman av språket i tusentals år. Den som kan tala kurdiska är kurd. Som för assyrierna, syrianerna, judarna och många andra förtyckta grupper stärks gemenskapen av utsattheten. Berättandet är det som länkar och skapar en gemensam historia.

Den svenska ambassaden i Ankara firade 6 juni i år genom att bjuda in några representanter för de som utvandrat från Turkiet till Sverige. En formell inbjudan damp ner i min brevlåda tre veckor före nationaldagen som vi annars brukar fira i vårt hem i Stockholm med en bättre middag och svenska flaggan på bordet. I år reste jag alltså till Turkiet, landet som drev min familj på flykt, för att fira Sverige.

I Sverige tar vissa nationaldagen som ett lämpligt tillfälle att utpeka migrationen som roten till alla problem och utmaningar mänskligheten tvingas möta. Fick man bara stänga gränserna och kasta ut ett gäng mörkhåriga med brytning skulle fred på jorden infinna sig och Sverige åter vara en lugn, trygg och anständig plats. Andra bränner svenska flaggan som en protest mot rasism och det faktum att det står människor utanför Europas gränser och förvägras de fri- och rättigheter som de som står innanför tar för självklara. De flesta står dock lamt bredvid och undrar vad det är vi firar.

Det är givetvis viktigt att belysa och kritisera inhuman flyktingpolitik och den rasism som vi vet existerar. Samtidigt har flyktingmotståndet i Sverige minskat och allt fler svenskar har en positiv attityd till invandring. Bilden är alltså inte så enkel som polariseringen kan ge sken av. Nationaldagar blir, som de flesta andra högtider, vad man gör dem till. Självständighetsförklaringar, revolutioner eller andra omstörtande händelser lägger grunden för firandet av nationen. I Sverige är nationaldagen den pinsammaste högtiden av landets samlade högtidsdagar. Kanske är det så att den statligt garanterade friheten gör att nationaldagen av svenskar uppfattas som att man firade den sittande regeringens politik? Eller är det vårt dåliga samvete som spökar för att vi valde att stå utanför krigen som kostade miljontals andra européer livet?

Många hävdar att vi som under vår livstid lämnat ett hemland och flytt till Sverige lider av tacksamhetsskuld. Men den skuld vi känner handlar inte om Sverige utan om alla dem som blev kvar, med den eviga följdfrågan om hur vårt liv skulle ha varit om vi hade blivit kvar i förtrycket.

Jag gör motstånd mot tanken att tacksamhet för demokratiska rättigheter skulle vara något skamfyllt. Varje flyktingbarn vet att det är få förunnat att kunna gå på sin hemorts gator utan rädsla för överheten, och att en hemvist inte behöver förgyllas av nationalromantiska minnen.

Den insikten upptar allt mer av min tid. Den pockar på min uppmärksamhet allt oftare i arbetet och i samvaron med andra som tar friheter för givet. Är det minnet av livet innan jag kom till Sverige eller bara livets förgänglighet som allt oftare gör sig närvarande i mina tankar om tillvarons slump och vad den kan göra med en människa?  

Det är inte så länge sedan jag sov på en madrass på ett jordstampat golv utan andra förväntningar på mig som flicka än att jag helst skulle föda barn innan jag fyllt tjugo. Fars politiska aktivism gav visserligen mening åt hans liv, men den orsakade svårigheter för resten av familjen. Sverige räddade oss alla.

Valdagen, som infaller vart fjärde år, och den årliga nationaldagen är nästan en fysisk upplevelse för mig. Demokrati är en svårvunnen seger för mänskligheten och ytterst skör. Europavalet blev en påminnelse om det.

Så till vem och vad riktar sig då min tacksamhet? Hur jag än vrider och vänder på frågan förmår jag mig inte bli mera konkret än att svara: friheten och åter friheten. Mina föräldrars liv blev en bro mellan det gamla och det nya, på bekostnad av en gemenskap som sammansvetsats genom århundraden. Mor och far som från den ena dagen till den andra fick skapa en ny tillvaro i mental och fysisk ensamhet i ett främmande land, för att vi barn skulle få en ljusare framtid, gjorde en heroisk uppoffring.

Första gången jag ställdes inför valet mellan Sverige och Turkiet var när vi väntade vårt första barn och jag fick anledning att fundera på det ännu ofödda barnets hemvist. Av ren slapphet hade jag kvar mitt turkiska medborgarskap som nu skulle gå i arv, vilket jag inte kunde acceptera. Passet, som för mig dittills varit ett resedokument och inget annat, fick plötsligt ett symboliskt värde. Mitt barn skulle födas som en fri varelse med demokratiska rättigheter. Vi var just på väg att flytta till London, när jag ändrade mig. Mina föräldrars flykt till Sverige gjorde sig påmind. Barnet skulle inte födas rotlöst, förklarade jag för en oförstående make som undrade vad passet hade med känslor att göra. Vår förstfödde skulle ju välkomnas i en kosmopolitisk krets av människor som hade rötter utbredda över hela världen, inte införlivas i en historia av rotlöshet och saknaden efter en hemvist. Barnet skulle födas som en fri individ på mark som respekterade mänskliga rättigheter. Så blev det. Alla våra barn är födda på svensk mark och har svenskt pass.

Efter ett samtal från Sveriges ambassadör i Ankara och en skriftlig inbjudan flög jag dagen före nationaldagen till Turkiets huvudstad för att fira Sverige. Redan i kön till passkontrollen i Istanbul märkte jag hur fingrarna osökt vände bladen i det dokument som ger mig tillgång till alla flyktingars drömmar. Utan detta lilla inplastade häfte fråntas jag min rätt att hävda mänskligt värde.

Vetskapen om att det är mitt svenska medborgarskap som skyddar mig från förtryck i samma land som jag föddes i är svindlande. Utanför ambassadens staket är jag värd mindre som människa. Aldrig förr har jag känt en så stark lojalitet till Sverige.

Man har sagt mig att midsommarafton är den riktiga nationaldagen, men det firandet förblir främmande för mig. Kanske vill svenskarna ogärna bli störda av stora och påträngande tankar om frihet och demokrati. De vill sitta i gräset med kransar på huvudet och se hur barnen dansar kring den blomsterprydda stången. Livet i Sverige är trots allt inte så svårt och det örtkryddade brännvinet har dragit till sig smak lagom till midsommarfirandet.

Vi är många som förstår vidden av fri- och rättigheter och även vi påverkar svenskheten och vad som ska komma att bli av vårt land. Det vi värdesätter med Sverige är insikten om att vi lever i världens bästa land. Må det så förbli.  

Under nationaldagsfirandet på svenska ambassaden i Ankara stärktes mina band till Sverige och en del av den oro som varit min följeslagare genom livet stillnade. Min hemvist är där mina barn sover och om landet de vilar sina huvud heter Sverige så är det landet även mitt. Barnen ger mig rötter och sammanhang. De riktigt hemlösa är de som aldrig har känt sig älskade.

Dilsa Demirbag-Sten är författare och kolumnist samt driver Berättarministeriet – skrivarverkstäder för barn och unga.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.