Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur

Derek Walcott var havets diktare

Derek Walcott.
Derek Walcott. Foto: Berenice Bautista/AP

Den karibiske poeten och Nobelpristagaren Derek Walcott har avlidit, 87 år gammal. "Hans språkliga mästerskap kommer att överleva oss alla", skriver Stefan Helgesson.

Likt generationskamraten Tomas Tranströmer var Derek Walcott synsinnets poet. Det är bildglädjen i hans dikter, lyckan över ordens förmåga att få oss att se, som jag först drar mig till minnes när jag får budet om hans dödsfall.

Som i den tidiga dikten "Robinsons ö": "Kapellets koskälla,/som i Guds smedja/hamrar oceanen till en bländande sköld" (1965, översättning Göran Printz-Påhlson och Jan Östergren). Här framträder genast det solbelysta havet. Men inte bara: ett helt perspektiv etableras genom valet av ord. Läsaren blir en betraktare på ön som ser kapellet lite uppifrån, på avstånd. Ser att kapellet liknar en ko med sin skälla och att dess klocka, när den ringer, slår – igen och igen – mot havets horisontlinje.

Läs mer: Nobelpristagaren Derek Walcott är död

Men om kapellet först förminskas genom att liknas vid boskap, vidgas plötsligt skalan till kosmiskt format med formuleringen "Guds smedja" och oceanens förvandling till en sköld. Det lilla samsas med det stora, land samsas med hav, verklighetens motsatta sidor går in i vartannat.

Redan de här få raderna från 1960-talet innehåller ett slags koncentrat av den tematik som sysselsatte Walcott under sitt långa skrivande liv. Han föddes, kan man säga, på "Robinsons ö" – närmare bestämt St Lucia, en av dessa karibiska öar vars moderna historia helt formades av den brutala slavekonomi som européer etablerade från 1500-talet och framåt. Walcotts egen familj hade rötter både hos afrikanska slavättlingar och europeiska kolonisatörer – ett delat ursprung som han brottades med och hämtade kraft ur.

Hans språkliga mästerskap kommer att överleva oss alla. 

Att han skriver fram bilden av ett kapell är heller ingen slump: starkt präglad i sin ungdom av metodismen – protestantismens mest intellektuella gren – skulle han alltid närma sig poesin som ett högre uppdrag, släkt med bönen. Att arbeta med språket var inget han gjorde lättvindigt. Det hindrade inte att han kunde vara lekfull och talspråklig: tonträffen i Paul Simons skiva "The Capeman" (1998) är inte minst Walcotts förtjänst.

Men först som sist har vi i "Robinsons ö" havet: som fängelse, som flyktväg, som livsvillkor, som hemvist, som själva historiens medium. När Walcott (som föddes 1930) började skriva redan som artonåring möter vi havets verklighet: "Under tiden bevisar ångarna som klyver horisonter att/vi är bortglömda,/vi återfinns bara/i turistbroschyrer, i starka kikare,/vi är den blå speglingen i ögon/som har sett storstäder och tror vi är lyckliga här." (1948, översättning Jonas Ellerström)

I den karibiska litteraturen är denna känsla av den egna oansenligheten genomtypisk. Men det förbyts med åren i en insikt om Västindiens centrala roll i världshistorien. Det är i själva verket här, genom spanjorernas erövringar, slavhandel, etableringen av sockerbruk som drevs med tortyrmetoder, och senare tiders uppror och kulturblandningar som den moderna epoken tar form. Till ytan och folkmängd är öarna mellan Florida och Venezuela oansenliga. Kulturellt och intellektuellt är det en av vår epoks mest inflytelserika regioner: Aimé Césaire, Frantz Fanon, V S Naipaul, Sylvia Wynter, Edouard Glissant, Maryse Condé, Kamau Braithwaite, Bob Marley, Junot Diaz. Och givetvis Walcott.

Kanske kommer Derek Walcott framför allt att bli ihågkommen för "Omeros"(1990), där Karibiens öde att vara den moderna historiens korsväg mellan Afrika, Europa och Amerika skrivs fram med oerhörd kraft. Det är ett episkt diktverk där treradingarna rinner fram lika obevekligt som vågorna mot stranden. Som alltid i Walcotts poesi, men kanske med särskild konsekvens här, går dikten i dialog med den västerländska litteraturhistoria som är lika mycket hans som någon annans. Antikens Hector och Akilles återuppstår som karibiska fiskare. Det förlutna lever i nuet.

En sak är säker: "Omeros" gjorde det till en lågoddsare att Walcott skulle få Nobelpriset – vilket skedde redan 1992. Svenska Akademien beskylls gärna för det ena och det andra, men i det här fallet var de alerta. Det har varit tystare kring Walcott i Sverige efter det, kanske för att hans modernistiska estetik inte har passat in i rådande trender. Stor sak. Hans språkliga mästerskap kommer att överleva oss alla.

Fakta. Derek Walcott

Han föddes i St Lucia 1930.

Han debuterade redan som 18-åring och skrev både poesi och dramatik. När han 1992 tilldelades Nobelpriset i litteratur löd motiveringen: "för en diktning med stor lyskraft, buren av en historisk vision som vuxit fram ur ett mångkulturellt engagemang".

På svenska kan man bland annat läsa dikturvalen "Vinterlampor", 1991, och "Söndagscitroner", 1993 (Wahlström & Widstrand)

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.