Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Film

Mike Mills: Minnen kan man aldrig lita på

Regissören Mike Mills.
Regissören Mike Mills. Foto: Rob Latour/REX

Återigen gräver filmskaparen Mike Mills i sina familjeminnen. I förra filmen ”Beginners” undersökte han pappan. Bioaktuella ”Alla tiders kvinnor” är kärleksbrevet till mamman, och till kvinnor.

Egentligen har Mike Mills aldrig fått något grepp om sin mamma. Han växte upp med henne i ett livligt Kalifornisk hem med rökande kvinnor och bohemisk atmosfär. När hon dog ville han klura ut vem hon egentligen var.

– I filmen är hon både min mamma och en annan mamma som finns i mitt huvud. Minnen kan man aldrig lita på, säger Mills med mjuk röst på telefon från San Fransisco.

Efter många års djupdykning i minnesbrunnen och pratstunder med systrarna var Mike Mills till slut klar. I filmens centrum står den frisinnade, ensamstående, Birkenstock-skodda Dorothea (Annette Bening) som försöker uppfostra tonårssonen Jamie (Lucas Jade Zumann) med hjälp av två andra kvinnor, en punkare (Greta Gerwig) och en rebellisk tonårsgranne (Elle Fanning). Året är 1979. För att bättre förstå sin mammas mystiska personlighet dök Mills ner i filmer från 1930- och 40-talet.

– Det var då hon var ung. Filmer som ”Casablanca”, ”Mildred Pierce” och ”Förbjuden ingång” hjälpte mig förstå hur hon såg på livet och hur kvinnor pratade. De var starka, roliga och sarkastiska, humorn gav dem makt. Samtidigt införlivade mamma Humphrey Bogarts rollfigurer som en del av hennes personlighet, socialismen, det anti-auktoritära och det subversiva, säger Mills.

Även om ”Alla tiders kvinnor” behandlar den påverkbara tonårskillens uppväxt är det Mills beundran av kvinnor som genomsyrar filmen. Mills uppfostrades av sin mamma och sina systrar och menar att kvinnorna var de enda han kunde lita på. För filmens struktur hittade han inspiration i Fellinis ”Amarcord” (1973).

– Det är också ett grupporträtt i den stad Fellini växte upp i. Jag går igång på hans osentimentala tonfall och man vet aldrig riktigt vem som är huvudperson, säger Mills som också har Ingmar Bergman som guru.

– Det finns något i hans dialoger som sitter i mitt bakhuvud när jag gör film, som i ”Persona”. Jag kanske borde se mer nutida filmer men jag är på något sätt fast i det förflutna, säger Mills.

51-åringen har bara gjort tre spelfilmer. Mills (inte att förväxla med basisten i R.E.M.) började sin karriär som multimedierkonstnär och gjorde sig tidigt känd i de hippa kretsarna. Som skateboardproffs designade han skivomslag till Sonic youth och t-shirts till Beastie boys. Hans filmskola var att regissera reklam och- musikvideor till bland annat Moby och Air.

– Jag blev egentligen filmare för att jag inte var tillräckligt bra musiker. Man kan lägga in alla konstformer i en film och nå ut till en otroligt stor publik. Dessutom får jag träffa alla typer av människor. När jag gör ett konstprojekt för ett museum är det ingen svensk som ringer upp och vill prata om det, skrattar Mills.

”Alla tiders kvinnor” är dränkt i musik. Dorotheas rollfigur ”kommer från depressionen”, som sonen säger, och lyssnar på ”As time goes by” och Louis Armstrong. Men intresset växer för de ungas musiksmak som punkbandet Black flag och Talking heads.

– Musik skapade min identitet, förbättrade mitt inre liv och fick mig att inte känna mig ensam i allt det konstiga.

Mills menar att det var Annette Bening som bidrog till Dorotheas säregna personlighet.

– Min mamma var hemlighetsfull och komplicerad, hon påminner om Annette i kropp, själ och timing. Jag gillar skådespelare som slänger sig ut i det okända och släpper lös det omedvetna. De som är levande i stunden. Så kan man beskriva Annette. Elle Fanning och Greta Gerwig är likadana.

I sin debutfilm ”Thumpsucker” (2005) arbetade Mills också fram rollfigurerna tillsammans med skådespelarna.

– Jag började då med repetitioner långt innan inspelningen, som Mike Leigh gör. Tilda Swinton lärde mig allting på den tiden. För hon följer inga som helst regler och inkluderar alla. Själv hade jag ingen aning om vad jag höll på med.

”Alla tiders kvinnor” och Mills förra film ”Beginners” (2010), om hans pappa som kom ut som gay vid 75-års ålder, kan ses som ett tvådelat konstverk.

– Att göra en film om sina föräldrar blir ändå väldigt objektivt, man står utanför och tittar in. Jag är en straight vit man som försökte göra en film om kvinnor. Du vet, det finns begränsningar med det.

Men det var inte bara mamman och kvinnorna Mills ville berätta om i ”Alla tiders kvinnor”, utan också tidsperioden. 1979 ser han som en vändpunkt i USA:s historia.

– I filmen är året som den femte Beatles-medlemmen. Det var innan internet, smarta telefoner och allt det digitala. Det mänskliga medvetandet var helt annorlunda då. På ungefär samma sätt som i dag gick vi in i konservatismen. Från Carter till Reagan. Från Obama till Trump. Återkomsten av patriarkatet, återkomsten av ett mer våldsamt Amerika. Men Trump är farligare, mer rasistisk och misogynare än Reagan var. Valet har förändrat allt jag gör i dag och kommer påverka min nästa film.

Frågan är om Mills återigen tänker skildra sin familj, kanske systrarna.

– Nja, jag behöver nog inte göra något mer personligt. Men jag gillar att arbeta utifrån verkligheten, inte bara hitta på en berättelse. Så vem vet, jag kanske tar mig an någon annans familj.

Oscarsnominerad för bästa manus

Michael Chadbourne Mills är född i Berkeley, Kalifornien 1966 och gift med kollegan och regissören Miranda July (”Me and you and everyone we know”)

Han långfilmsdebuterade med ”Thumbsucker” med vilken Vincent D’Onofrio vann skådespelarpriset på Stockholms filmfestival.

För Mills andra långfilm ”Beginners” vann Christopher Plummer en Oscar för bästa skådespelare.

Mills har sedan 90-talet regisserat reklam, kortfilmer och dokumentärer, bland annat om bandet Air. Han har också regisserat musikvideor för Moby, Pulp, Everything but the girl och Yoko Ono.

Mills Oscarsnominerades för bästa originalmanus för ”Alla tiders kvinnor”.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.