Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Filmrecensioner

A united kingdom av Amma Asante

Foto: Noble

Gränslös passion. Sött men välspelat om kärlek och politik.

3

Drama
”A united kingdom”

Regi: Amma Asante
Manus: Guy Hibbart, Susan Williams. Med: David Oyelowo, Rosamund Pike, Jack Davenport, Vusi Kunene med flera. Längd: 1 timme, 51 minuter (från 11 år).

På en danstillställning anordnad av Londons missionärsförbund träffar den präktiga och duktiga flickan Ruth Williams (Rosamund Pike) Seretse Khama från den afrikanska kontinenten – det är bokstavligt talat kärlek vid första ögonkastet.

Ruth är inte bara väldigt vit och Seretse väldigt svart, och Ruth är inte bara en representant för det brittiska kolonialväldet (vare sig hon vill eller inte): Seretse Khama visar sig också vara den nye tilltänkte monarken i sitt hemland Bechuanaland (blivande Botswana).

Ett giftermål mellan de två (1947) är inte bara otänkbart för Ruths familj och hela hennes omgivning (med pappan i spetsen), och att Seretse efter juristutbildning i London skall återvända hem som tilltänkt kung för landet med en vit drottning vid sin sida är inte bara provocerande – det blir storpolitiskt omöjligt.

Bechuanaland är ett brittiskt protektorat, med Sydafrika som mäktig och hotfull granne i söder – och med de många brittiska ekonomiska intressena i både Sydafrika och i hela området, skapar Ruths och Seretses äktenskap en storpolitisk kris.

Seretse landsförvisas av britterna (!) och får först 1956 återvända – tio år senare blir han Botswanas första folkvalda premiärminister.

”Med lite socker i botten går medicinen ner”, sjöng redan Mary Poppins – i brittiska Amma Asantes tredje spelfilm rörs det ner ohälsosamt mycket och det politiska får väja för det privata, hon tappar det politiska initiativet rätt tidigt och lyckas aldrig ta tillbaka det. Det blir i stort sett bara kärlekshistorien kvar.

Rosamund Pike är utmärkt som Ruth Williams men nog kunde vi ha förväntat oss betydligt mer fokus på hennes roll i det hela, hennes kamp för att bli respekterad och upptagen i den afrikanska bygemenskapen kokas ner till några mindre insatser som vattenbärare och barnaföderska – och snart spelar det inte så stor roll om drottningen är svart eller vit. Hon är i första hand kvinna.

Det är en förenkling som ser mer till den amerikanska än den brittiska marknaden, och det som ett tag ser ut att bli en spännande storpolitisk thriller blir till slut ”bara” en fråga om svart, vitt och ganska mycket grått däremellan.

Det är rakt igenom välspelat, med några mindre toppar i till exempel Jack Davenports porträtt av den megaarrogante storbritten sir Alistair Canning. Han företräder inte bara ett politiskt döende system, ett både urmodigt, gammalmodigt och styvmoderligt förtryck – med några år på nacken är det till yttermera visso också kolossalt löjeväckande.

Man önskar sig ändå något betydligt mer hårdkokt om hundratals år av förtryck och slaveri än en rätt gullig kärlekshistoria med ovanligt lyckligt slut.

Se mer. Tre sevärda Rosamund Pike-filmer: David Finchers ”Gone girl” (2014), Joe Wrights ”Stolthet och fördom” (2004) och Oliver Parkers ”Johnny English reborn” (2011).

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.