Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Filmrecensioner

Kim den skalliga primadonnan – om Kim Anderzons liv

Kim Anderzons yrkesliv spände över 50 år på scen och film.
Kim Anderzons yrkesliv spände över 50 år på scen och film. Foto: Folkets bio

Ett publikt farväl. Kim Anderzon kunde konsten att både leva – och dö.

4

Dokumentär
”Kim – den skalliga primadonnan”
Regi: Fredrik Egerstrand, Tintin Anderzon
Med: Kim Anderzon, Johan Rabaeus, Judith Hollander, Krister Henriksson, Lasse Naumburg med flera. Längd: 1 timme, 14 minuter (från 7 år).

Teater är i sina bästa stunder ögonblickets konst, liv som tar gestalt just där, då, i samma rum och jämsides med publiken. Få svenska skådespelare har behärskat konsten som Kim Anderzon.

För drygt två år sen dog hon i cancer. Hon arbetade in i det sista.

Att summera hennes liv och betydelse är inte en alldeles lätt uppgift. Hennes yrkesliv spände över femtio år på scen och film. ”Kim”, med undertiteln ”Den skalliga primadonnan” efter Eugène Ionesco-pjäsen som blev hennes sista, lyckas häpnadsväckande väl, trots att så förhållandevis lite finns dokumenterat i rörliga bilder.

Filmen är en saknadens personliga kärlekshandling ända in i det sista, fullt i linje med Kim Anderzons egen uttalade önskan i filmen om att oftare kunna säga: ”Jag älskar dig!”

Vi möter henne själv första gången i sjukhussängen i Tyskland, dit hon sökt sig för att behandlas för sin sällsynta cancerform: osentimental, saklig, humoristisk.

Genom alla teaterkulturella klimatförändringar behöll hon sin konst att möta publiken: från fräck, tumultartad, stormötestid på Pistolteatern, via väldiga framgångar på samma teater, inte minst med Dario Fos monolog ”En kvinna”, till de många frilansande åren främst på Mosebacke etablissement där hon finslipade direktkontakten med åhörarna.

Någon av alla hennes kollegor kallar henne ”skamlös” i positiv bemärkelse, men framför allt talar filmens långa rad av vittnesmål och minnen om hennes väldiga betydelse för dem själva. Inte minst avgörande blev Björn Granaths och Kim Anderzons möte med Dario Fo och hans fru Franca Rame i Italien.

Så talar Björn Granath om Kim Anderzons behärskning av den svåra konsten att spela fars, med alla sina allvarliga lager intakta, Johan Rabaeus pratar om henne som sin bästa manliga förebild, Krister Henriksson om hur han tack vare henne övervann sin skräckslagna rädsla för att öppna sig för publiken.

Av alla filmroller Kim Anderzon också gjorde – hon debuterade faktiskt som 23-åring i en Åsa-Nisse-rulle – har filmskaparna valt att citera tre väl valda: som Siv i Lasse Åbergs ”Sällskapsresan”, den Guldbaggebelönade rollen som Anna i Lárus Óskarssons ”Andra dansen” och som slutkläm som anförare av den drömskt nakna cykelturen i Lars Molins ”Badjävlar”. Tidsbilder så gott som några.

Kim Anderzon som scenskådespelare har ofta karaktäriserats som ”utmanande”, ”hämningslös”, ”fräck” och ”vildsint”. Filmarna nöjer sig med en inledande bild av en jämtländsk fors – hon föddes i Jämtland. Bilden återkommer i slutet, när Kim Anderzon kvällen före sin död samlat alla sina bästa vänner och kollegor till en sista festföreställning.

Konsten att leva kunde hon, liksom konsten att dö.

Se mer. Tre andra filmer med Kim Anderzon: ”Göta Kanal eller vem drog ur proppen” (1981), ”Gräsänklingar” (1982), ”Sköna juveler” (1984).

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.