Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Filmrecensioner

Maria Schrader: Farväl Europa

Joseph Hader som Stefan Zweig.
Joseph Hader som Stefan Zweig. Foto: Edge

Komplext och vackert om Stefan Zweig. Björn Wiman har sett ”Farväl Europa” av Maria Schrader.

4

Drama

”Farväl Europa”

Regi: Maria Schrader

Med: Josef Hader, Barbara Sukowa m fl.

Längd: 1 tim 46 min (barntillåten).

Språk: tyska och portugisiska.

I samma ögonblick som den österrikiske författaren Stefan Zweig landsteg i Rio de Janeiros hamn 1936 smordes han till superstjärna. Fyra höga ämbetsmän bildade mottagningskommitté på kajen och författaren fördes i stor stil till en fyrarumssvit på Copacabana Palace.

Det är också i Brasilien som tyska Maria Schraders film om den uppburne författaren huvudsakligen utspelas. Att det kommer en biopic om Zweig i dag är inte oväntat – han har på senare år gjort en hejdundrande comeback i det offentliga medvetandet, inte minst som inspiratör till Wes Andersons färgsprakade ”The Grand Budapest Hotel” från 2014.

Längre från den spralliga stämningen i den filmen går det inte att komma i ”Farväl Europa”. Här dominerar det glädjelösa gråa ljuset, helt i fas med hur huvudpersonen lågmält kämpar för att hålla sin depression under huden. Josef Hader spelar Zweig mästerligt, med en Gösta Ekmansk blandning av komik och melankoli. Bild och ljud smyger tätt inpå språkbytena, det dystra skoknarret i parketten och myggornas sur på sockerfälten. De långa scenerna bärs av en intensiv närvaro – Schrader är mer intresserad av ”Stefan” än av den ”Herr Doktor Zweig” som släpas runt på PEN-kongresser och pompösa mottagningar.

I vår mörka tid omtalas Stefan Zweig ofta som en humanistisk ikon. Filmen ger en komplex bild av en intellektuell som inte var någon stridslysten motståndshjälte utan snarare en kosmopolitisk skönande. Han sökte samförstånd i stället för polemik och plågades ständigt av skuldkänslor. Maria Schraders version av Zweig är inte oemottaglig för självhögtidlighetens lockelser men vägrar också följa omgivningens förväntningar. Hur feg är han egentligen när han vägrar fördöma Hitler?

Närvaron och de obesvarade frågorna är viktiga i denna lugna och mycket vackra film. Stefan Zweig tog sitt liv 1942 i exilbostaden i de grönskande bergen ovanför Rio de Janeiro. I slutet ler han stilla, ända in i döden.

Tre biopics om intellektuella ikoner:

”Freud” (1962), ”Wittgenstein” (1993), ”Hannah Arendt” (2012).

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.