Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Filmrecensioner

Minnen av min mamma av Marco Bellocchio

Barbara Ronchi och Nicolò Cabras spelar mor och son i sextiotalets Turin.
Barbara Ronchi och Nicolò Cabras spelar mor och son i sextiotalets Turin. Foto: Simone Martinetto

Moderssorg. Svår saknad på italienska, skriver Eva af Geijerstam om ”Minnen av min mamma”

3

Drama

”Minnen av min mamma”

Regi: Marco Bellocchio

Manus: Valia Santella, Edoardo Albinati, Marco Bellocchio. I rollerna: Valerio Mastandrea, Guido Caprini, Bérénice Bejo, Nicolò Cabras m fl. Längd: 2 tim 14 min (från 7 år).

Barndomen och barndomens minnen varar längre än vad ett födelseår vill antyda. När Massimo vid nio års ålder förlorar sin mamma kommer det att prägla hela hans liv – långt in i vuxenlivet som framgångsrik journalist.

När den italienske regissören Marco Bellocchio tar sig an landsmannen Massimo Gramellinis bästsäljande självbiografi rör den sig alltså från de ljusa och lyckliga dagarna med mamma i slutet av 60-talet fram till gränsen mot 2000-talet.

Det blir en elegi över ett barns väldiga förlust, de vuxnas oförmåga att möta och förklara sanningen om den – och en välkommen återkomst på svenska biografer för Marco Bellocchio som varit förvånansvärt försummad på våra breddgrader.

Massimo finner sig alltså ensam i tv-soffan, med en auktoritär och Napoleonbeundrande pappa, som helt saknar förmåga att möta sonens ilska, övergivenhet och kärlekstörst.

Trots Bellocchios förmåga att med fina medel väva samman dåtid med nutid och markera tidens gång spjälkas filmen i två: Massimos saknad som nioåring och tonåring å ena sidan och den vuxne, fortsatt plågade Massimos journalistiska liv å den andra: som sportreporter med favoritlaget Torino i fokus, som frontreporter i det krigsdrabbade Sarajevo och som vittne till en finansmoguls självmord när polisen knackar på (modellerad på den förmodligen av förtalsskäl aldrig namngivna Raul Gardini).

Utan tvekan är det Massimo som liten och ung – och hans bristande förhållande till pappan och så småningom en avvisande och kylslagen ”guvernant” – ”jag kan aldrig bli din mamma” – som griper mest smärtsamt tag i åskådaren.

I en närmast aggressiv handling sliter pappan med sin lille son till Stadio Communale i Turin för en smula manlig samvaro – och laget Torino blir Massimos närmast besatta trygghet när nu inte mamma längre dansar twist och håller för hans ögon när de ruskigaste ögonblicken i tv-serien ”Belphégor” spelas upp i soffan.

Tv och antalet lagbilder på Massimos pojkrumsvägg är Bellocchios listiga sätt att markera tidens gång och därtill den vida bågen från den solbelysta dansen med mamma i inledningen till den avslutande och frigörande dansen när den vuxne Massimo till slut finner någon försoning med en ny och vuxen kärlek.

Sent omsider ska han också återse och försonas med sin pappa. Det sker under en högtid vid Superga-katedralen där man hedrar minnet av de Torinospelare som dog i en flygkrasch 1949.

Men egentligen handlar ”Minnen av min mamma” alltså mer om föräldrars och vuxnas oförmåga än om barns förtvivlan, trots den utmärkta lilla Nicolò Cabras i rollen som Massimo.

  • Se mer.

Tre andra filmer av den senare Marco Bellocchio: ”Buongiorno notte” (2003), ”Vincere” (2009), ”Dormant Beauty” (2012).

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.