Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur

Vi har en läxa att lära oss av valet i Nederländerna

I onsdags kväll steg ett jubel ur mitt Twitterflöde. Det nederländska valresultatet var inte klart men vallokalsundersökningarna visade att Geert Wilders Frihetsparti (PVV) inte blivit parlamentsvalets stora vinnare. Lättnaden var närmast fysisk.

Man vad hade egentligen hänt? Nej, PVV blev inte störst. Men Wilders får sannolikt 20 av de på förhand 19–24 beräknade platserna i parlamentet (sammanlagt 150 platser). PVV blir Nederländernas näst största parti efter högerliberala VVD som får 33 platser.

Börjar man granska resultatet blir åtminstone jag blekare om nosen: VVD förlorar 8 platser sedan 2012 – samtidigt som de antas ha gjort ett bättre val än prognoserna på grund av att premiärminister Mark Rutte i förra veckan fick visa sig hård mot Erdogan. PVV ökade faktiskt med 5 platser från 2012, även om resultatet var betydligt sämre än i valet 2010.

Och – detta är talande för det nya politiska landskapet – det klassiska, en gång enorma, socialdemokratiska partiet (PvdA) förlorade 29 platser. Ett av de där partierna som likt S eller Labour sågs som ryggraden i nationen har 9 (!) platser kvar i parlamentet.

Det senare bör vi fundera ordentligt på här hemma. Trots och på grund av skillnader som finns i svensk och nederländsk politik. I den fragmentering som präglar Nederländerna var fler väljare osäkra dagen före valet: det fanns 28 partier att fly till när de stora skeppen skulle överges. Väljarna stärkte liberala partier och de flyttar runt i vänstern, vilket kraftigt belönade det gröna vänsterpartiet GroenLinks. Manöverutrymmet för den som lämnar svensk socialdemokrati vänsterut – något var fjärde holländsk väljare gjorde – är däremot väldigt begränsat.

Svaret på vänsterresultatet är kanske enkelt. Som den nederländska statsvetaren Cas Mudde påpekar (Guardian 14/3) så har partierna sedan millennieskiftet tävlat om vem som kan tala mest om de tre ”I:na”: Invandring, Integration, Islam. Medan väljarna är intresserade av – och oroade över – ”zorg”. Det vill säga vård och omsorg som ska vara fortsatt bra och överkomlig för alla.

Det är ett scenario som känns igen från land efter europeiskt land. Etablerade partier som varit ansvariga för att ”zorgen” naggats i kanterna tappar väljare och hoppar på populisternas tåg av lögner om Vad Folket Tycker. I stället för att lyssna och reparera det som folk faktiskt tycker är dysfunktionellt. Eller: Som man bäddar får man ligga.

Min verkliga glädje är att 82 procent gav sig ut för att rösta. Och att det var detta som i slutändan höll PVV tillbaka. Demokratin är i det avseendet inte uträknad.

Börjar man granska resultatet blir åtminstone jag blekare om nosen.

Onsdagens stora lättnad säger dock mycket om tillståndet i EU och världen. Bara dagen före valet hade Time hunnit trycka ett omslag med Wilders och Marine Le Pen under rubriken ”Kan Europa överleva den nya populismen?”. Men de som raskt hånade det ”föråldrade” omslaget bör hålla igen några tum och påminna sig om detta:

Våren 2017 är alltså liberala Nederländernas näst största parti ett som grundades och leds av en högerextrem man som bygger sin politik på rasism.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.