Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur

Johan Hilton: Oändligt är vårt stora äventyr

Noah Hathaway som Atreju i Wolfgang Petersens filmatisering av ”Den oändliga historien”.
Noah Hathaway som Atreju i Wolfgang Petersens filmatisering av ”Den oändliga historien”. Foto: Constantin/Warner Bros/Kobal/REX

Vinterns familjeföreställning i Malmö är Michael Endes klassiker ”Den oändliga historien”. Johan Hilton läser äntligen ut den bok som han aldrig ville läsa klart som barn.

Jag vet inte hur många gånger jag försökte läsa ut ”Den oändliga historien” av Michael Ende när jag var liten. Fram till mitten någonstans gick det bra, men så fort sagofigurerna mötte sin läsare, Bastian, var det som om berättelsen bytte karaktär och förvandlades till någonting annat, något mörkare och dovare. Det förändrade tonläget var min åtta-, nio-, tioåriga hjärna ännu inte var riktigt redo att fördjupa sig i. Därför valde jag att slå igen boken när den fortfarande tecknade en förhållandevis ljus bild av den mänskliga fantasin.

Fantasin, ja. Det finns förmodligen inte en enda 70-talist som inte kan intrigen i Michael Endes klassiska barnbok från 1979 som sin egen ficka: hur den mobbade och ensamme pojken Bastian kommer över en mystisk bok på ett gammalt antikvariat och blir så uppslukad av berättelsen om sagolandet Fantásien som hotas av undergång för att ingen längre orkar fantisera, att han gömmer sig på skolvinden för att läsa ut den.

I Wolfgang Petersens filmatisering från 1984 sparas det knappast på emotionerna när bokens äventyr korsklipps med Bastians fysiska reaktioner under själva läsupplevelsen. Tårarna som strömmar när romanhjälten Atrejus häst Artax går ned sig i Sorgmodets träsk, skriken av skräck när ulven som förföljer honom närmar sig sitt byte och jublet när ondskan till slut går under.

Som barn älskade jag filmen. Möjligen delvis för att den gjorde precis som jag: nöjde sig med halva Endes bok och sedan stressade fram ett lyckligt slut. Det finns människor i min omgivning som hatar filmen för just det, människor som säger att den perverterar bokens själva idé. (Michael Ende var själv en av dess häftigaste kritiker.)

Nyligen tog jag mig till slut igenom hela boken. Jag är beredd att ge kritikerna åtminstone ett halvt rätt. ”Den oändliga historiens” rykte som en odelad hyllning till fantasins magiska kraft, till äventyret och barndomens läshunger är i bästa fall överdrivet. Visst finns aspekterna där, men Michael Endes komplicerade och förvånansvärt mångfacetterade roman väjer definitivt inte för den inneboende destruktiviteten som ryms inom fiktionen. Och som kan bli direkt farlig när den används i fel syften.

Ende föddes i Tyskland 1929 och skrev sin bok mot bakgrund av sin samtids erfarenhet av totalitära makter, inte minst nazismen under 30- och 40-talen och den efterföljande kommunismen i Östtyskland. Bokens andra del – den som jag som barn värjde mig inför – berör därför hur just fantasin ofta förvandlas till det auktoritära samhällets första offer. I samma ögonblick som den utnyttjas av makten blir den också giftig.

Det saknas knappast historiska exempel på regimer och diktatorer som tillgripit myter, sagor och historicismer om det egna folkets hjältemod och förödmjukelser för att manipulera sina undersåtar. Minst lika skrämmande är hur långt människor faktiskt är beredda att gå för en sagas skull om den skänks politisk legitimitet, av föreställningen om ett öde med episk-fiktiva förtecken – de febriga fantasierna om heliga krig, heroism, levnadsrum och rätten till vedergällning. Platser som Srebrenica, Östtimor, Jedwabne ger en vink om vilka krafter det är som sätts i rörelse.

Också Bastian blir en sorts missbrukare av fantasin när han till slut tar klivet in i romanen och kopplar grepp om berättelsen. Från att ha varit klassens maktlösa hackkyckling berusar han sig alltmer på att diktera villkoren för sagan, glömmer bort verkligheten och återuppstår som härskare. När motståndet mot hans växande makthunger ökar i bokens sagovärld gör han också processen kort med dem som tidigare var hans vänner, dödar Atreju, strider mot rebellerna, lierar sig med ondskan.

Därmed slår ”Den oändliga historien” över från en visserligen hisnande men ganska konventionell barnbok till allegori om livslögn och propaganda. Plötsligt står Fantásiens själva existens på spel när missbruket av berättandets makt får ett närmast parasitärt förhållande till de goda berättelserna.

Slutar det lyckligt? Kanske. Bastian inser att det inte går att gömma sig i ens den mest välutvecklade av föreställningsförmågor, förr eller senare måste man träda ut i verkligheten igen och våga möta den.

”Hurdan var han alltså?”, skriver Ende. ”Det visste han inte själv längre. Han hade fått så många önskningar uppfyllda här i Fantásien och nu kunde han inte längre finna sig själv, sitt riktiga jag, bakom alla dessa gåvor och förmågor.”

Så när Bastian i slutkapitlet lärt sig att använda sin föreställningsförmåga för ärliga syften förblir därför frågetecknen ändå hängandes i luften: kommer Fantásien att stå pall även i framtiden?

Jag hoppas att dessa frågetecken omgärdar Malmö stadsteaters iscensättning av Michael Endes roman när den har premiär i november. Inte minst eftersom gränsen mellan verklighet och fantasi blivit allt svårare att överblicka i en samtid som inte bara präglas av iscensättningar av det egna egot i en bildkultur av selfies – utan där den direkta lögnen också kommit att vårdas som dygd inom dagspolitiken.

Frågan är om Fantásien någonsin varit mer illa ute än nu när det urholkas av perverterade fenomen som ”fake news”, ryska trollarméers desinformationskampanjer eller twittersagor om diaboliska afghanska gatubarn. En god påminnelse om växelspelet mellan lögn och sagoberättande finns i alla händelser i Michael Endes bok.

Ett tips bara: läs hela.

”Den oändliga historien”, premiär 25/11. Malmö stadsteater.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.