Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Konsertrecensioner

First Aid Kit på Dramaten

Avslutningsnumret ”So long, Marianne” sjöngs av alla medverkande.
Avslutningsnumret ”So long, Marianne” sjöngs av alla medverkande. Foto: Sören Vilks

När First Aid Kit bjuder in gäster för att hylla Leonard Cohen på Dramatens stora scen blir det en självklart förträfflig kväll där bitarna trillar på plats nästan för snyggt.

4

Konsert

”Who by fire?”

First Aid Kit och vänner: en hyllning till Leonard Cohen

Med: First Aid Kit, Annika Norlin, Frida Hyvönen, Loney Dear, Maja Francis, Jesper Lindell, Nina Zanjani, Maia Hansson Bergqvist m fl. Scen: Dramaten, Stockholm.

Det är mer än bara en konsert, på flera sätt. Mest uppenbart för att det är ännu en temakväll i en än så länge ganska ospecificerad rad, efter Amasons afton i november då de tillsammans med inbjudna gäster och några av Dramatens skådespelare satte samman ett program av favoritlåtar, poesi och allsköns underlighet på det lagom lösa temat ”djur”.

First Aid Kit var gäster då, nu är de i stället värdar för en egen kväll som ägnas den i höstas bortgångne giganten Leonard Cohen. Vilket är en mer konventionell ram och även gästlistan är mindre oförutsägbar, mer som en naturlig kompiskedja.

Men i sättet att göra föreställning märks en fattning så snarlik att det måste finnas många gemensamma krafter bakom, utöver själva spelplatsen. I sättet att sy samman olika sånger med poesi och olika konstellationer av medverkande som skarvlöst avlöser varandra, med ett stort teaterträd mitt på scenen under en tindrande stjärnhimmel och en fond så rymlig att hela Adolf Fredriks föräldrakör kan smyga in där utan att knappt verka ta någon plats alls. Där ett piano som körs in mitt på scenen åt Loney Dear blir som en del av ett flow, snarare än ett avbrott.

First Aid Kit är med i de flesta nummer, men det är också Dramatens Nina Zanjani och Maia Hansson Bergqvist. Ofta som en enhet på fyra kvinnor, som låter raderna vandra mellan sig i olika mönster. De sjunger ihop och för sig, men läser också Cohens poesi – ibland i kör. Däremot säger ingen av dem något alls vid sidan av läsningen; det här är en genomkomponerad föreställning till den grad att det inte ens är självklart med applåder efter varje låt, eftersom något annat då redan har hunnit börja.

Och det mesta är förträffligt, förstås. Frida Hyvönens neurotiska ”Everybody knows”, som blir allt mer bultande rytmisk vartefter. Den mäktiga versionen av ”You want it darker”, med stor kör i bakgrunden och ett First Aid Kit som i små utbrott kanaliserar sina inre bulgariska tanter. Annika Norlins laddade framviskning av det uttjatade monumentet ”Hallelujah”, som oväntat länge håller stånd mot det oundvikliga crescendot.

För att inte tala om den avslutande ”So long, Marianne”, som har så många verser att alla kan få var sin och som fördjupas ytterligare av den inledande läsningen av Leonard Cohens avskedsbrev till den verkliga Marianne, skickat strax innan hon dog – och några få månader därefter han.

Ändå finns här också plats för ett litet jaha, att här trillade alla bitar så snyggt på sina platser att man nästan borde ha kunnat räkna ut de flesta på förhand. Utan överraskningar i nivå med när Amason bjöd in en Olle Jönsson från Lasse Stefanz eller en Erik Petersen som kan spela på vilka prylar som helst. Även om Maja Francis smått hysteriska högspändhet faktiskt lyckades göra en stabil klassiker som ”Famous blue raincoat” osäkrad.

Läs mer: 

First Aid Kit fick Emmylou att gråta

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.