Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Konsertrecensioner

Musik i maskinernas tid av Blåsarsymfonikerna på Musikaliska

Sjudande sammelsurium av bultande slagverk, skriver Johanna Paulsson om ”Musik i maskineras tid” på Musikaliska.

3

Konsert

Blåsarsymfonikerna

”Musik i maskinernas tid”

Dirigent: Cathrine Winnes. Solist: Svante Henryson, elcello. Scen: Musikaliska, Stockholm.

Det blev en rivstart. John Adams-stycket ”Short ride in a fast machine” är ett motoriskt effektivt och postminimalistiskt äventyr från 1980-talet. Men Lawrence Odoms arrangemang är inte alldeles lyckat och dirigenten Cathrine Winnes hade inte full kontroll över sitt överstyrda fordon. Lördagens säsongsavslutning kunde således ha börjat bättre, men Blåsarsymfonikerna imponerade ändå med ett sällsynt snyggt sammansatt konsertprogram.

Fler institutioner borde tänka tematiskt och kanske våras det äntligen för 1900-talets tidiga maskinmusik. Under rubriken ”Musik i maskinernas tid” samsades sällan spelade stycken som fötts ur den industriella revolutionen och utvecklingen av elektroniska instrument. Däribland ondes Martenot, här ersatt av solisten Svante Henrysons manipulerade elcello som elegiskt imiterade de glidande tonerna i en svit av Darius Milhaud och Messiaens eteriska ”Oraison”.

Spinnrockens trampande monotoni – själva poängen – gick samtidigt förlorad i Anders Högstedts diffusa celloarrangemang av Schuberts 1800-talslied ”Gretchen am Spinnrade”. Arthur Honeggers musikaliskt illustrerade ånglokomotiv ”Pacific 231” spårade i stället ur med ett aningen för oprecist spel i brytpunkten mellan kakofoni och elegans. Men efter paus blev konserten till slut den begivenhet som programmet påbjöd.

Alexander Mosolovs maffiga maskinmusik i ”Stålverk” är som gjord för Blåsarsymfonikernas bleckblanka besättning. Instrumentgrupperna samverkade likt kugghjul och frammanade precis det sjudande sammelsurium av bultande slagverk och pepprande horn som Mosolovs musikaliska idé kräver. Men om den sovjetiska konstruktivismen var tydligt inspirerad av futurismen är fabrikskopplingen kanske mindre uppenbar i Ravelhitten ”Boléro” från samma 1920-tal. Därför var det fint att Winnes valde att lyfta fram de repetitiva rytmernas industriella ursprung med tankar om ett gammaldags rejvparty. Orkesterversionen av fusionelectronican i Henrysons ”Mountain of Mushu” blev en passande upptakt, orientaliskt klingande och mekaniskt riffande.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.