Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Konsertrecensioner

Per Gessle på Sofiero – vill omfamna hela sitt artistskap

Per Gessle uppträder under Allsång på Skansen den 4 juli.
Per Gessle uppträder under Allsång på Skansen den 4 juli. Foto: Erik Simander/TT

”Vi ska nog vänta oss mer av honom fortfarande”, tycker DN:s Nils Hansson som sett en seriös singer/songwriter-Gessle på Sofiero i Helsingborg.

4

KONSERT
Per Gessle
Scen: Sofiero, Helsingborg

Det är inte riktigt sant när Per Gessle säger att han vill tillåta sig att för första gången sjunga låtar från alla delar av sin karriär, men icke desto mindre bör man tro honom.

När Per Gessle begår solopremiär i den ljummaste av sommarkvällar är det som en man som vill omfamna hela sitt artistskap, snarare än den lilla tredjedel som är utgiven under hans eget namn. Han gjorde nästan precis samma när han soloturnerade 2009 efter albumet ”Party crasher”, även om ambitionen var något nedtonad och siktet ställt mot Europa. Samt på engelska. Redan där sjöng han Marie Fredrikssons Roxetteballader och gjorde småtung gitarrock av powerpop som ”The look” och ”Joyride”.

Den sistnämnda är nu nästan helt dekonstruerad, som en psykedeliskt snirklig historia värdig det femtioårsjubilerande 1967. Och den förra är en stabil gitarrocklåt med ett så självklart gubbrockhäng att man får tvinga sig att minnas den lätthet som var själva charmen när den blev Roxettes genombrott i stora världen.

Det var kanske så här han ville att den skulle bli. Och en världskarriär senare har han råd att också låta den ta den formen.

Han har en högst aktuell soloskiva ute, den första av två som ska komma med bara några månaders mellanrum. Han har också en ny kvinnlig sidekick i Helena Josefsson, som han hade redan då för åtta år sen. Hon är inte Marie Fredriksson, men kan ändå ta självklar plats i ”It must have been love” och ”Småstadsprat”.

Och själv är han så fokuserad och mån om just den här kvällen att man knappt kan tro att det här är en rockmiljonär i den övre medelåldern som borde ha alla segrar vunna vid det här laget. Saknar man spänning i Per Gessles enskilda låtar finns det desto mer i sättet att styra om sin karriär efter vad som nu är möjligt.

Han spelar halva nya albumet och överraskande mycket från 2003 års ”Mazarin”, inklusive en ”Här kommer alla känslorna (på en och samma gång)” som smygs ihop med Gyllene Tiders ”Flickan i en Cole Porter-sång” så att det senare bandet känns som pliktskyldig utfyllnad snarare än en självklar karriärkrok.

Och noga räknat hade han inte ens behövt komma tillbaks för ett andra extranummerset med den ärkenötta ”Sommartider”, som är den enda av Gyllene Tiders jättehittar han faktiskt spelar och som sticker av betydligt mer än de engelskspråkiga Roxettelåtarna.

Per Gessle är en annan sorts artist i dag, och ska han publikfria finns Roxette där som en viktigare milstolpe än Gyllene Tider. Att han själv hade en artistisk lågvattenperiod strax före det bandet, och då gjorde sina första soloskivor, är inget han verkar vilja påminna om.
Ändå är det dit pilen pekar nu, och jag skulle inte bli ett dugg förvånad om han framöver visar sig som ännu mer av en seriös singer/songwriter med en botten av stort och ogarderat allvar.

Även om han har dängor från precis när som helst att dra till med, inklusive årets ”Småstadsprat” som typiskt nog har blivit ännu en folklighetsbomb utan att egentligen luta sig mot någon av hans tidigare hitidentiteter.

Vi ska nog vänta oss mer av honom fortfarande. Inklusive några klassiker som kan övertrumfa självaste Gyllene Tider.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.