Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Konsertrecensioner

Po Tidholm om Popaganda: ”Inte festivalen där man upptäcker något nytt”

Tove Lo avslutade Popaganda.
Tove Lo avslutade Popaganda. Foto: Adrian Pehrson/Rockfoto

Tove Lo var överraskande bra och The Radio Dept. frammanade sin storhet under en annars slätstruken och opersonlig andradag på Popaganda.

Popaganda, lördag.

Artister: Alt-J, Oskar Linnros, Jonathan Johansson, The Radio Dept., Tove Lo, m.fl.

De roligaste festivalbanden har ofta en större fysisk konsertpublik än de har stor skivförsäljning, men med Tove Lo är det precis tvärtom. Hon passerade en miljard lyssningar på Spotify redan förra året, men på Popaganda är hon inte större än någon annan, och inte heller någon exceptionell publikdragare. Kanske är det för att hon, och den ogenerade popmusik hon gör, egentligen inte passar in, men det troliga är att Tove Lo är den typ av modern artist som har visat sig ha rätt svårt att växla in sina digitala framgångar i den fysiska världen. Hon funkar bra i lurarna, men behovet av att ingå i ett konsertkollektiv av Tove Lo-lyssnare verkar inte vara särskilt viktigt för särskilt många.

Läs mer: Po Tidholm om fredagens konserter på Popaganda

Ändå tycker jag, till min förvåning, att hon gör en rätt bra konsert. Jag har grundläggande problem med låtskriveriet – eftersom hon är Max Martin-adept hör man hela tiden ekon av 80-talsmetal i kompositionerna – och den strömlinjeformade produktionen, men hör också något genuint och personligt hos Tove Lo som saknas hos många av hennes kolleger. Scenen är snygg, ljudet bra, hennes sång är strålande och det omtalade exponerandet av brösten i ”Talking Body” känns inte effektsökande utan helt rimligt. Den feministiska poängen går faktiskt fram.

Annars är den här dagen en rätt slät upplevelse. Hög nivå, men ofta på bekostnad av ett personligt uttryck. Popaganda är inte heller festivalen där man upptäcker något nytt, inte i år i alla fall. Efter femton år är Popaganda ett etablerat varumärke, och med det följer förstås förväntningarna på leverans snarare än stimulerad nyfikenhet. När festivalen startade var den ett gratis tredagarsarrangemang ute vid Frescati. Samarbetet mellan föreningen Popaganda och studentkåren skar sig ironiskt för att de sistnämnda tyckte att programmet var för smalt.

Med dagens line-up hade det inte varit ett problem. Oskar Linnros smekte publiken medhårs med svensk soul och mellansnack om självtvivel och tolerans. Hela scenen, och musikerna, gick i vinrött i olika nyanser. Bandet gick stundvis bort sig lite i allt för plottriga liveversioner, men när de hittade till den där Princeharmoniken Linnros är Sverigebäst på så lät det riktigt bra. Ändå har jag svårt att förstå den svenska soulfunken. Den känns sällan särskilt autentisk, och riskerar mest att göra artisten till en i mängden. Jonathan Johansson har offrat en hel del personlighet för att bli en Eric Gadd-epigon. Kanske vann han en större publik, men det har gjort delar av hans material sorgligt utbytbart.

Ibland måste man dock försöka se förbi de uppenbara influenserna. Thomas Stenström har både den västsvenska dialekten och den glada popmusiken emot sig på sätt och vis, men lyckas man blunda för hur mycket han låter som Håkan Hellström upptäcker man ändå att han skriver väldigt bra låtar.

Det var svårare att hitta förmildrande omständigheter när det kom till den norska artisten Astrid S och hennes tuggummidoftande kulisshouse, även om gälla skrik mellan låtarna ändå avslöjade att några längst fram vid kravallstaketet tyckte att hon var storslagen. Den enda rimliga anledningen var troligen att hon haft en låt med i serien Skam.

Inte heller begrep jag Alt-J, ett av de större namnen under lördagskvällen. Det är på sätt och vis fantastiskt att så avig och udda musik kan nå den typ av kommersiella framgångar som den här brittiska trion trots allt gjort, men konserten fick mig att fundera på om det inte är förändrade lyssningsvanor snarare än uttryck som gör att jag känner mig alienerad; att det på något sätt handlar om vad man använder musik till. Alt-J känns ganska mycket som en accessoar, eller ett sätt att uppnå en stämning jag inte själv vill befinna mig i. Värdelös musik både att diska eller köra bil till. Deras folkelectro känns rätt skissartad och oförlöst, som att den hela tiden pekar mot ett utbrott som aldrig kommer.

Bäst ikväll var i stället det lågmälda svenska bandet The Radio Dept. som jag glädjande nog för första gången begrep storheten hos. Gitarrindie men utan dominerande gitarrer, baleariska synthkaskader, Creationpop som om det fortfarande vore 1991, inbundet, introvert men otroligt vackert och vilsamt. Och faktiskt – äntligen – lite personlighet. Publiken var garanterat större än deras skivförsäljning.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.