Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Konsertrecensioner

Popaganda: Musikfest i gentrifieringens epicentrum

Det är rakt igenom vansinnigt bra, skriver Po Tidholm om ”Säkert!”
Det är rakt igenom vansinnigt bra, skriver Po Tidholm om ”Säkert!” Foto: Pao Duell/Rockfoto

Annika Norlin är vansinnigt bra och Phoenix har en genial scenlösning. Po Tidholm sammanfattar första dagen av musikfestivalen Popaganda i Stockholm.

Popaganda, fredag.

Eriksdalsbadet, Stockholm.

Artister: The Vaccines, Léon, Säkert!, Hurula, Phoenix.

Medan Göteborg (& Co) för länge sedan lanserat sig som Sveriges evenemangshuvudstad har Stockholms kommun varit en kärv motpart för alla som velat göra något annat än jippon i Kungsan. Festivalarrangören Luger har försökt några gånger i stor skala, men det kostar mycket och minsta söndertrampade gräsmatta skapar dålig stämning bland tjänstemännen. Göteborg sår nytt gräs och jublar åt hotellintäkterna. Men lilla Popaganda, som startade som en gratisfestival på Stockholms universitet för rätt länge sedan nu, får hållas.

Det intressanta med Stockholms motvilja, som ju även drabbat de fasta konsertscenerna, är att det går emot många av de idéer som präglat städernas platsmarknadsföring och tillväxtsträvanden de senaste decennierna. Creddiga stadsfestivaler är förvisso inget som bygger en socialt jämlik stad, men det anses vara bra för varumärket och attraktiviteten.

Popaganda känns trots sin storlek som ett bra exempel på det, och den har dessutom ett överkomligt biljettpris och ordnas delvis ideellt. Festivalen äger ju liksom rum i två dimensioner samtidigt, dels här på Eriksdalsbadet vid Skanstull, men också på sociala medier där en exponentiellt större publik tar del av hur härligt festivalbesökarna har det. Inlägg i sociala medier är nästan alltid positiva och sammantaget skapar det en närmast omätbar och dynamisk PR-effekt för Stockholm.

Inte för att staden behöver det, men ändå.

Programmet känns också som att det är skapat av festivalbloggare, för festivalbloggare; här finns såväl svensk rock, fransk pop som det attitydstinna britpopbandet The Vaccines med en medvetet smådryg Justin Hayward-Young i mjukisbyxor.

– Vad fula ni har blivit sen sist, skriker han ironiskt.

Alla är givetvis väldigt snygga här i gentrifieringens epicentrum.

I utomhusbassängen har just en kappsimning avgjorts mellan några lag bestående av bloggare, poddare, konstsimmare och musikpress.

Startfältet under den tidiga kvällen imponerar överlag inte så mycket. Svenska Léon, som haft framgångar på Spotify men inte riktigt lyckats växla in lyssningarna i den fysiska världen, spelade Idolfinalpop med sitt clicktrack-beroende kompband. Konceptet är tydligen framtaget på musikentreprenörskolan Musikmakarna.

Det är först senare, när de redan konstaterat kvalitativa artisterna avlöser varandra som det lyfter på riktigt.

Annika Norlin har – denna gång under namnet ”Säkert!” – turnerat hela sommaren med den där stora orkestern hon velat gömma sig i, och i kväll är det avslutning. Det är rakt igenom vansinnigt bra; så tydligt fast hon gjort så mycket för att det ska vara lite vagt och fastän bandets medlemmar sjunger lika mycket som Norlin gör själv. Det lågmälda materialet från skivan ”Däggdjur” behåller sin dynamik men har en oväntad känslomässig intensitet. Texterna går verkligen fram, hon är en så säker berättare nu, vet precis vad hon vill uttrycka med varje rad. Det här är dessutom det bästa band hon haft, det låter mycket, nyanserat och ja, säkert.

Sen blir det rock, för är det något Hurula lyckats med så är det att få publiken att återigen älska den här relativt primitiva, otippat välfungerande och mycket svenska New Wave-aktiga Gyllene Tider/Ebba Grön-rockblandningen. Robert Hurula sjunger hjärtat ur kroppen och bandet matar energiskt och effektivt på i de nästan skamlöst trallvänliga men dystra fåackordslåtarna. Det är trångt och extatiskt framför scenen.

Och värre blir det såklart när Phoenix börjar strax därpå. Ingen vet hur de gjort, men med åren har det uppstått en överenskommelse bland publiken världen runt att en Phoenix-spelning är en gränslös fest. Det har såklart att göra med drivet i den här egenartat franska upplagan av arenarock, men kanske framför allt för att de har Thomas Hedlund, den hårt slående men ändå alltid exakta och svängiga trumslagaren från Umeå. Även om han inte är officiell medlem är han en central del av uttrycket, och en fixpunkt under konserterna. Särskilt under den här turnéns fullkomligt geniala scenlösning. Bakom bandet finns en stor snedställd spegel som gör att man ser bandet uppifrån såväl som framifrån. Men – och det här är de smart sparsmakade med att använda – scengolvet visar sig också vara en enda stor led-skärm som helt plötsligt visar bilder, mönster och färger. Lika briljant som enkelt – och något jag aldrig sett förut. Det är bra tryck, makalöst tajt och roligt hela tiden, men trots allt en känslomässigt platt upplevelse jämfört med tidigare artister under kvällen.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.