Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Konsertrecensioner

Way out west 2017: Dov blues och stark skönsång

Lana Del Rey på Way out west.
Lana Del Rey på Way out west. Foto: Thomas Johansson/TT

Den omsusade divan Lana del Rey avslutade Way out west med en rätt lågmäld och enkel show. Nils Hansson fascineras av hennes nerviga röst som oavbrutet byter uttryck.

Way out west, dag 3

Artister: Lana Del Rey, Regina Spektor, Frida Hyvönen, Band of Horses, ShitKid

Scener: Flamingo, Azalea, Linné och Pustervik, om det behövs.

 

Precis vid midnatt, när det egentligen är sluttid, går Lana Del Rey ner från scenen och fram till publiken längst fram, ackompanjerad av atmosfäriskt gitarrgnissel. I fotografdiket väljer hon bland publikens utsträckta armar, kramar någon, pussar en annan och tar selfies med en avspänd säkerhet som visar att det här är något hon vet precis hur man gör.

En kamera följer med och vidarebefordrar allt till storbildsskärmarna, där man kan följa det som en galasändning på tv, eller en dokusåpa. Som en perfekt illustration av den moderna sortens närhet till fansen: att stiga ned till några stycken, medan alla som är intresserade kan se och leva med.

Det tar knappt fem minuter, som en av hennes låtar, men känns som ett av de mest centrala partierna i hela hennes framträdande.

Sen sjunger hon en sista låt, en otypiskt rocklarmig ”Off to the races”, nu med blomsterkrans på huvudet, och smyger av scenen medan bandet fortfarande matar på. Som om hon gjorde ett extranummer, efter att ha tagit sitt farväl.

Annars var det en rätt lågmäld och enkel show som denna festivalens allra mest omsusade artist hade tagit till Way out wests prestigefyllda avslutningstid, jämfört med Frank Oceans subtilt högteknologiska minimalism och Major Lazers extra allt-dundrande. Ett vanligt rockband med fyra musiker och två körsångerskor/dansare, som inte konkurrerar särskilt om scenljuset. En samling filmer i fonden med starka inslag av gammal Hollywoodglamour, som ramas in av ett gammaldags scendraperi och namnet "del Rey” i neon – likt rekvisita från en David Lynch-film.

Men det här är en show där allt fokus ska vara på divan i centrum, den perfekt gestaltade stjärnan i vit klänning som skrider långsamt runt scenen – inte dansar – och säger utstuderade vänligheter till publiken med ett tonfall som gör att allt låter som en noga repeterad pose.

Fast när hon sjunger gör hon det med en paradoxal nerv, och en röst som ideligen byter mellan olika sorters uttryck, från det suddigaste viskande till ljus och stark skönsång, via en dov bluesighet och en sorts korta andlösheter i Kate Bush-land. Samt en frasering som ibland kan påminna om hiphop.

En show där allt fokus ska vara på divan i centrum.

Den nya livsglädjen som förvånade världen på nya albumet ”Lust for life” har inte inneburit någon dramatisk förändring, och hon spelar bara en handfull låtar därifrån. Linjen mellan alla hennes låtar förblir så tydlig att de ofta kan te sig som variationer på varandra, i ungefär samma tempo, som alla har funktionen av ännu en stämningsmättad selfie i bara lite annorlunda vinkel.

Det är tillsammans de bildar ett fascinerande, mångbottnat porträtt, snarare än var och en för sig.

Nästan tvärtom är det med Regina Spektor, som spelade omedelbart före på scenen mittemot, och som har så mycket rastlös musikalitet i sig att hon gärna fyller varje enskild låt med så många infall och krumbukter att den kunde räcka till en halv scenföreställning. Gärna på Broadway, med dansare och stor orkester och något lätt förryckt inslag som ingen annan kunde ha hittat på.

Rätt många bygger också på ganska enkla och tramsiga idéer, som inte borde låta sig utvecklas till lika fascinerande konstruktioner. Men det är ett av Regina Spektors kännetecken att hon kan sjunga om precis vad som helst, i ungefär vilken stil som helst, och ändå få det att kännas som en självklar del av hennes uttryck.

När hon avslutar med ”Samson” får hon det att låta som om den inte ens var planerad, men okej, hon har två minuter kvar, och sen sjunger publiken den så vackert att hon nästan ser ut att brista på scenen.

Jag tror inte att Frida Hyvönen tänkte specifikt på Regina Spektor när hon några timmar tidigare pratade yvigt om hur ”vi pianodivor” har det med det ena och andra, men den här dagen var dessa alltså åtminstone två. Om än ganska olika, med Frida Hyvönen som den kärvt personliga trubaduren på svenska, bråddjup och beskt humoristisk om vartannat, som höll en spikrak linje med bara nytt material medan regnet skvalade utanför.

På utomhusscenerna var det därför hårt arbete, i många långa timmar, innan allt magiskt klarnade upp fram emot finaldags. Och det visade sig att ingen var bättre skickad än det amerikanska skägg- och flanellrockbandet Band of Horses, som gång på gång visade hur en egentligen rätt tunggumpad tradrock kan gestaltas som rena popmusiken med hjälp av körsång, countrydetaljer, rejäla refränger och Ben Bridfelts ömsint hyperintensiva sångröst.

Och lika hårt arbete var det att stånga sig in på den lilla Pusterviksscenen en trappa upp, direkt efter Lana Del Rey, för att se Åsa Söderqvist under artistnamnet ShitKid larma sin dumrockhit ”Sugar town” som om "su-su-su-su-su-su-su-su-sugar” var den snärtigaste refrängfrasen i världen. Men festivalen hade kanske inte varit komplett utan.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.