Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Konsertrecensioner

Way Out West: Avskalad intimitet på jättekonsert

Frank Ocean sjunger inåtvänd soul med småpratande tonläge.
Frank Ocean sjunger inåtvänd soul med småpratande tonläge. Foto: Privat

Soulsångaren Frank Ocean är det givna huvudnumret på första dagen av Way out west. Det blir en intim konsert med en unik artist, skriver Nils Hansson.

Way out west, torsdag

Frank Ocean, Säkert!, Pixies, The Shins, Slowgold, Danny Brown, Young Thug, Migos

Scen: Flamingo, Linné och Höjden

Alla vet att han med kort varsel ställde in sin festivalspelning 2012 och sedan dess har han bara blivit större, nu är han första festivaldagens självklara huvudnamn och nästan inget annat pågår samtidigt. Alla väntar på Frank Ocean. Och väntar.

Tjugo minuter är ingen försening att tala om i vanliga konsertsammanhang, och även på en hårt schemakomprimerad festival som Way out west kan det hända ibland. Men just här blir innebörden en annan och varje minut känns som ett statement.

Sedan sprakar det till i högtalarna, vag musik börjar höras som från en avlägsen radio. När han sedan gör entré är det som om han är någon annanstans, ensam i en studio, med hörlurar på huvudet och en enkel vit t-shirt (med en småkul skämttext på ryggen).

Där finns en klaviatur och en centralt placerad högtalarstapel, men inga musiker. Musiken är där ändå, mest bara mjuka klaviaturklanger utan beats som Frank Ocean sjunger inåtvänd soul över, med ett närmast småpratande tonläge. Som om han sjöng för sig själv, om sitt liv, hur det känns, vad han tänker på.

Det är ballader från fjolårets succé album ”Blonde” och årets hittills tre singlar, redan där i början. ”Chanel” tar han om en gång till, omedelbart. Han går runt, sitter, ligger på golvet medan storbildsskärmarna visar honom i vhs-kvalitet, ibland med delad bild, ibland i svartvitt. Rösten är fantastisk, obesvärad. Med falsett, wailanden, autotune, en smula rap att tillgå, men mest bara lugn och stillsam.

Och det märkliga inträffar att denna jättekonsert med nästan hela festivalpubliken samlad känns som en stund av avskalad intimitet.

Så småningom fylls det på med musiker, inklusive en hel stråksektion från Göteborgssymfonikerna, men intensiteten höjs bara långsamt. Alla sitter, trångt, som i en liten studio. Ytterligare någon låt tas om igen, han sjunger en innerlig ”Never can say goodbye” som är miltals från Gloria Gaynors discoversion.

Plötsligt tänds en himmel av rörliga, självlysande moln strax ovanför publikens huvud, ett fascinerande illusionsnummer från en helt annan sorts show. Och i ”Nights” kommer till slut ett långsamt housebeat, som en antydan om hur en Frank Ocean på festival också kunde vara, men snart slutar allt i en stilla ”Nikes” och han lommar ut, en soulsångare som känns mer unik än någonsin.

Båda hamnade dock i skuggan av Migos

Möjligen är det passande att festivalen också började på den mest lågmälda nivå, med Annika Norlin som Säkert! i avskalat trioformat på den lilla Höjdenscenen tidig eftermiddag, innan de stora arenorna nedanför dragit i gång – vilket gjorde att hon kunde kommunicera på lägsta volym, för sittande publik, och komma ännu närmare i sina smärtsamt tydliga glimtar från åldrandets, osäkerhetens och det obekväma kändisskapets tillvaro. Med så precis mycket humor och melodisk schvung att det ändå kan glida ner som trevlig pop.

Annars var det ingen strålande popdag, med ett Pixies som larmade på trygg rutin med oinsmickrande låtval, långt från den bara knappt kontrollerade energin från förr. Och ett The Shins som tycktes ditsatta för att visa hur träig den allra hyggligaste alternativrocken ibland kan kännas. Även om Amanda Wernes Slowgold skapade en utmärkt liten hippiestund i Neil Youngs fotspår, som endast en duo, inringd på tre timmars varsel efter att Beth Ditto ställt in.

I stället var detta dagen då Way out west satte sitt krut på hiphopkulturen (som ju även Frank Ocean kommer ur) och visade upp både en Danny Brown som högtryckstjattrade som ville han ensam ta upp manteln från hela Cypress Hill och en mer gruffande Young Thug vars melodiösa refränger lockade fram en rent osannolik allsång i den hyperpeppade publiken.

Båda hamnade dock i skuggan av Migos, Atlantatrion som ogenerat kallar sig ”the number one group in the world” och tar sig rätten att ödsla en mycket lång kvart på uppvärmning av sin dj.

Men väl på plats är de häpnadsväckande, tre gängliga snubbar i snarlika skägg, glasögon och frisyrer – men olika färger på kläderna – som rappar i kör och med och mot varandra och i munnen och med autotune och sjungandes så att allt känns som en enda organism och ett flöde som fortsätter helt oavsett vilken låt de råkar vara inne på. Med en energi som närmar sig vanvettet, trots att de egentligen för sig ganska lojt, och trots att musikens beats ofta är så långsamma att låtarna tycks en hårsmån från att stanna helt.

Ändå är det så uppenbart dansmusik.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.